Summa sidvisningar

torsdag 2 oktober 2014

Årets sista solrosor och ett par gula byxor


Jag såg dem i går, årets sista solrosor. En humla kröp omkring i den för att förse sig av det som fanns kvar. Det kändes vemodigt på något sätt.

Samma känsla av vemod kände jag när jag vaknade upp i natt. En dröm hade väckt mig och jag låg en stund och funderade över om det jag drömt var sant eller inte. Det var då vemodet kom över mig. Sorgsenheten att det inte var sant, bara en dröm. Ändå kände jag en form av glädje över drömmen, den var så verklig.

Blundade hårt och försökte föra mig tillbaka till skogsvägen där vi promenerade och småpratade. Gula långbyxor, precis som det gula från solrosorna. Vi skrattade och gruset knastrade under våra skor.

Ibland är det skönt att drömma. Omedvetet låta hjärnan forma ihop en historia. Plocka fram bitar ur hjärnbiblioteket och sammanfoga verklighet med det overkliga. Önskningar som faller på plats för en kort stund.

Kanske drömmar kan få en människa att kämpa vidare. Bevara drömmen och förvalta den. Forma om känslan till ett ställningstagande. En riktlinje för hur vi ska handla och komma framåt i livet.

De tankar vi samlar på oss under en dag måste bearbetas, läggas till rätta och bevaras. Sova på saken är ett talesätt och det är nog inte helt fel. Ofta rätas frågetecknen ut under nattens vila och vi får en klarare syn på våra grubblerier.

När jag lägger mig för att sova i kväll ska jag försöka frammana nattens dröm. Se om det går att återskapa den. Så vi kan vandra på skogsvägen igen. Du med de gula långbyxorna, ivrigt pratande och jag ska bara lyssna. Flika in en kommentar, andas den klara höstluften och känna glädjen över att få finnas till.

Om det fungerar kommer jag att vara så där vemodigt glad när jag vaknar.