Ett busigt gäng och avståndstagande intimitet

 Sista dagen på oktober. I morgon träder november in. I mitt tycke den jobbigaste månaden av dem alla. Mörk, råkall och lång. Denna dag är inte bara månadens sista, den är också Alla helgons dag. Vi minns, sörjer och saknar men kan ändå känna tacksamhet och glädje för det liv vi haft tillsammans med dem vi saknar och sörjer.

Mellan saknad, sorg och minnen finns bus eller godis. Halloween. Barnens festligheter då det knackas dörr i hopp om gratisgodis. I rikliga mängder. En sed som trycker undan tanken på döden. Gör det legitimt att skoja med den. Kring Halloween finns många åsikter. Kommersiellt jippo, respektlöshet inför alla själar som svävar över sörjande hjärtan och att pumpor och läskiga utstyrslar tar överhand. Men det ena utesluter inte det andra kan jag tycka.

I vår lokala matvarubutik har personalen spexat till det. Vilket får varje kund att dra på smilbanden. Vilket så väl behövs i dessa tider då alla gör sitt yttersta för att Coronasäkra tillvaron. Vi följer uppsatta skyltar som leder oss den säkra vägen och går längst med golvens pilmarkeringar. I alla fall de flesta av oss i syfte att skydda oss själva och våra medmänniskor.

Norrköpings kommun har stängt ner och gått ut med stänga restriktioner. Regionen går upp i stabsläge och smittspridningen ökar. Från och med och fram till 19 november ska vi följa Folkhälsomyndighetens beslut om lokala allmänna råd. 

Vissa tar detta på största allvar. Så till den milda grad att de ringer Norrköpings kommun för att påtala trängseln i Norrköpings swingersklubb Adam & Eva. Om klubben är Sveriges största och mest välbesökta är det inte konstigt om det blir trångt. Ännu konstigare vore det om det på en sådan klubb hölls behörigt avstånd till varandra. Även om jag personligen aldrig besökt en swingersklubb så fattar jag ju det. Dit går man inte om man vill stå ensam i ett hörn och hålla social distansering. Här vill besökaren ha närhet och mer därtill. Jag kan ändå inte låta bli att undra, är man rädd för Covid 19 är det kanske bäst att hålla sig borta från en sådan klubb fram till dess smittrisken klingat av eller vaccintillverkarna fått fram ett tillförlitligt vaccin. Eller helt enkelt nöja sig med att roa sig på egen hand eller med sin partner hemma i tryggheten.  

Nå, kommunen och swingersklubbens ägare tar sitt ansvar så nu är Adam & Eva tillfälligt stängt enligt Norrköpings Tidningar.

Även om ägaren muttrar lite och menar att det minsann pussas, kramas och utövas intim aktivitet på helt vanliga krogar när kvällen börjar bli sen.

Inget bus eller godis under pågående  Covid 19 pandemi! Håll avstånd och följ Folkhälsomyndighetens restriktioner. Om det ändå pockar på, glöm inte att tvätta och sprita händerna efteråt. Noga!

 

En vilsen hemvändare och en gemensam kycklinggryta

 Varje morgon när vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Alltid händer det något som väcker vårt intresse. Rävar, rådjur, och fåglar bildar en levande tavla och fönsterfodret är tavelramen. Fåglar fascinerar mig. Jag kan sitta vid fönstret långa stunder för att se dem landa vid fågelbordet. Det skiljer sig åt hur fåglarna äter. Några sprätter vilt med näbbarna för att på så sätt få fatt i det allra bästa som erbjuds. Andra däremot verkar urskulda sig, tar det som blir över och håller sig nere på marken.  Det slåss och bråkas, markeras vem som bestämmer. Uppvaktas och ignoreras. Grupperas och stöts undan. Precis så som vi människor beter oss. Alla är vi oss själva närmast.

Några fågelarter har gett sig iväg. Hem eller bort det är frågan. För vad är egentligen hemma för en flyttfågel? 

I dagarna är det exakt trettioett år sedan vår familj lämnade det trygga och invanda för att starta ett nytt liv på en främmande ort. Spännande och sorgesamt. Jag satt i bilen och grät. I knät höll jag en uppstoppad uggla som mist livet när den flög in i en elledning hemma på vår gård som sålts till främmande människor. I ladugården råmade korna farväl och på gårdsplanen stod mina svärföräldrar och vinkade av sin son, sonhustru och barnbarn.

Efter tio år lämnade vi vårt hem, föräldrar, vänner och allt det som maken och jag gemensamt byggt upp. Det tog mig år innan hemlängtan klingade av. Numera känner jag mig som en värmländsk östgöte och har inte längre hemlängtan. Men jag kan dock känna mig vilsen när vi besöker de vänner som vi ännu har kvar i vår forna hembygd. Till och med avundsjuk på att jag inte längre är en del av bygden där livet går vidare för de som fortfarande bor kvar. Det är då vilsenheten sätter in.

Min väninna Iris berättar när vi talas vid i telefon om vävkursen hon går, sammankomster, småskvallar om folk när jag ber henne om det och hur hon vissa veckor ansvarar för det vandrarhem som inte fanns när vi bodde där. När jag pratar med Iris känner jag mig hemma men ändå så långt borta.

"Jag vill också vara med och städa i rummen i det där vandrarhemmet", beklagade jag mig ynkligt inför maken. "Jag är utesluten ur gemenskapen, de saknar mig inte. Kanske inte ens ägnar mig en tanke. Om vi skulle bli hemvändare"?

Tanken är befängd. Jag vet att våra vänner tänker på oss. Trots att jag inte blir tillfrågad om att komma och gemensamhetsstäda rummen i vandrarhemmet. Och inte vill jag bli någon hemvändare när allt kommer omkring. För inget är så som det var för trettioett år sedan. Vi har alla förändrats på ett eller annat sätt vilket inte betyder i negativ riktning. Det handlar mest om förändrad livsinriktning. 

Östergötland är vårt hem sedan lång tid tillbaka. Här har våra barn vuxit upp. Här är våra barnbarn födda och kommer växa upp med östgötska som sitt modersmål. Ingen vacker dialekt precis men det visar varifrån de kommer. Här har vi våra vänner och idag knackade grannen på vår dörr med en inbjudan till kvällsmat. Det ska visst bli kycklinggryta. Bara en sådan sak bidrar till att jag inte vill bli någon hemvändare. 

 

Vägvisare och orakade spiror

 Nyss hemkommen efter en hundpromenad. Vi ska ha ledarhunden Sigge boende hos oss ett par dagar då hans matte är iväg på någon sorts fortbildning tillsammans med sina prästkollegor. 

Okopplad skuttade han före mig på den skogsstig vi vanligtvis brukar gå. Han har minne för stigar den där hunden. Hundar har för övrigt ett gott minne. Episodiska minnen sägs det som bygger på tidigare händelser. Några speciella händelser som skett på de stigar jag vandrat tillsammans med Sigge minns jag inte, däremot är jag fullkomligt säker på att Sigge memorerat vår gemensamma vandringsled för det är så han är tränad och utbildad. Att känna igen sig, hitta vägen och leda sin hundförare förbi hinder på ett tryggt och säkert sätt. 

Jag har ett ganska bra lokalsinne. Minns vägar och gator och vart de leder. Men mitt goda lokalsinne kan svikta ibland. Speciellt när jag besöker nya platser och jag ska leta mig tillbaka till punkt A från punkt B. Då kan Google Maps vara till god hjälp förutsatt att jag håller telefonen i rätt riktning och kan utläsa hur den blå punkten rör sig. Om inte kan det ställa till med problem vilket dottern och jag fick erfara när vi var i London. Vi travade runt i något som kändes evigheter utan att hitta till det hotell där vi tidigare ställt in väskorna i vårt rum. Vi mindes varken hotellets namn eller gatunamn där det var beläget. Bara att det ungefärligen låg strax intill Covent Gardens Undergroundstation. Google Maps ledde oss till otaliga främmande platser ända till dess det sunda förnuftet sa oss att nu är allt bort i stöll. Att batteriet i min mobil plötsligt tog slut gjorde inte saken bättre.

Stress kan bidra till ett sviktande minne. Jag har lätt för att bli uppstressad speciellt när jag är i Norrköping och ska på en shoppingrunda. Då kan minnet svika och jag minns inte allt jag måste uträtta.

Som den gången då jag hade en tid att passa efter det att jag gjort mina ärenden. På min att-göra-lista stod inköp av ett par byxor. Trots att det var smällkalla vintern behövde jag byxor i en lite luftigare modell för inomhusbruk. Varm och svettig klev jag in i provhytten med tre par byxor. Klädde jag av mig jackan, sparkade av mig vinterkängorna och drog av mig jeansen. Det första paret passade perfekt och jag nöjde mig således med dem. På med mina egna för länge sedan betalda kläder och ställde mig därefter i kassakön som före Coronatiden ringlade sig tät och lång.

När det blev min tur frågade kassörskan om jag inte glömt något. Jag blev rädd eftersom jag trodde  hon antydde att jag av misstag låtit några av de byxor jag tagit med in i provhytten slinka ner i min väska och sedan glömt att de låg där. 

Nej, nej bedyrade jag. De andra byxorna har jag hängt på anvisad plats utanför provhytten.

Kassörskan log milt. Hennes ögon följde min kropp, uppifrån och ner och så tillbaka till mitt ansikte där vi fick åter igen fick ögonkontakt. 

Då insåg jag att mitt minne spelat mig ett spratt. Kvar i provhytten hängde mina jeans och ett par nakna, vinterbleka, aningen håriga ben visade sig under jackans nederkant för att fortsätta ner i stövelskaften. 

Jag skämdes som en hund med periodiskt minne men kände mig dock en smula upplivad då jag märkte hur jag kassörskan och mina medkunder fick ett glatt och lättsamt sinne. 

Varje gång jag plockar fram dessa byxor i lätt och luftigt material dyker detta pinsamma minne upp men jag är ändå tacksam över att jag fortfarande är i stånd till att minnas. 

En värmande överraskning och flexibla regler utan förbud

 Jag vill inte , sa maken igår. Helt oförhappandes. Jag blev förfärad. Vad ville han inte? Att hösten är här, förkunnade han och blickade drömskt bakåt i tiden. Till sommaren. Solen, värmen och grillen.

Vi har aldrig tidigare varit några hängivna grillare. Ansett det mest som ett lite bökigt projekt. Men i och med vårt inköp av en pelletsgrill under försommaren har doften av grillos letat sig in i våra ådror. Därmed har vi blivit grillens mästare.

Nu står grillen i sin tragiska ensamhet under ett skynke på vår altan. Som en monument över flydda tider. Tallbarr och höstlöv dalar ner och lägger sig tillrätta på och intill grillen och våra hjärtan fylls av svårmod.

För att pigga upp oss bokade jag överrasknings-Afternoon Tea. I Katrineholm. Det gäller att vidga sina vyer och våga kasta sig ut någon mil hemifrån. Nu för tiden blir det inte längre bort än till Kimstad. Möjligtvis Norsholm. Eller Norrköping någon enstaka gång. Faktiskt idag då jag ska iväg på tuttröntgen. Tre bilder på varje bröst. Som kläms ihop till oigenkännlighet. 

Något jag inte ägnade en tanke åt då vi njöt av varmt te i stora vackra koppar, läckra bakverk och hög gemytlighetsfaktor. 

Jag har läst att det är viktigt att unna sig onyttigheter lite då och då. Även om det inskränker en smula på det hälsosamma livet vi strävar efter att uppnå. Det gäller att ha flexibla regler utan förbud. Bara det är en konst som måste läras in där planering är en av de viktiga ingredienserna. En annan viktig aspekt i det hela är att aldrig äta godsaker i avskildhet. Risken är då överhängande att vi glufsar i oss så stora mängder att det kan tyckas vara osunt. Därför är det bättre att gruppäta där varje deltagare bestämmer mängden godisintag. Innan gruppen samlas och dreglar över skålarna där innehållet vägts upp är det bra om ett träningspass inplanerats. Behöver nödvändigtvis inte vara samma dag som vi ätit onyttigheterna utan det går lika bra dagen efter. 

Känner vi oss otillfredsställda då vi ätit upp den vägda ransonen går det bra att avsluta det hela med en Nutrilette bars eller smoothie som ger mättnadskänsla utan dåligt samvete.

När jag nu tänker efter så finns det en påse Dumle i skafferilådan. Och faktiskt även en påse Ahlgrens bilar, original. Och jag är ensam hemma då maken är hos grannen och sätter upp en hängränna. 

Mycket troligt att jag tänker öppna skafferilådan. Eller rättare sagt jag kommer öppna lådan och i väntan på att tiden för  tuttröntgen närmar sig har jag placerat mig i soffan med båda påsarna upphällt i en skål. Medan jag ser hur höstlöven faller utanför fönstret kommer skålens innehåll minska i chockerande takt. Jag har nämligen flexibla regler helt utan förbud. 

 

Festprissar och ett par förvirrade skor

 Allt sedan den 26 september fram till den 5 oktober har det varit ett firande. Stortvillingarna och deras lillebror har med en dags mellanrum fyllt år och i måndags var det småtvillingarnas storasysters tur att bli hyllad på bemärkelsedagen. Tårta och tacos, paket och hurrarop. En viktig dag i barns liv. Mindre viktig för den som kommit en bra bit upp i ålderstrappan.

Så här på höstkanten har kortärmat bytts ut mot långärmat, tjocka jackor har plockats fram ur garderobernas innersta och sandaler ersatts med för årstiden anpassade skodon.

Därmed fylls tamburernas klädhängare och skoställ rikligt då det anordnas födelsedagskalas.

Med på kalaset hos den äldsta av födelsedagsbarnens skara var den som gjort sist entré i vår familj. Hon har i det närmaste hunnit bli fem månader och har ännu inte insett vikten av födelsedagsfirande. I ärlighetens namn verkar det mest ansträngande för flickebarnet att behöva vara social i större folksamlingar.

Med den påföljden att barnets föräldrar fick äta i skift. När maten var slut togs ett beslut. Föräldrarna begav sig hem med den lilla medan hennes tre syskon stannade kvar för att fortsätta kalasa med sina kusiner. Det var då skomysteriet tog sin början.

Vid hemkomsten upptäckte sonen att han tagit fel skor. Han hade klivit i sin före detta svågers skor. Småtvillingarna och deras storasysters pappa. Som bor en relativt kort sträcka från barnens mamma men kom till kalaset direkt efter jobbet i Norrköping och hade sålunda med sig sin bil. I bilen fanns ett par extraskor så det fanns ingen anledning till en omedelbar åtgärd.

Maken och jag hade som vi lovat kört hem stortvillingarna och deras lillebror till föräldrarna. Hemma i vårt eget bo satt vi nedsjunkna i soffan helt ovetande om det beklagliga skobytet. 

Igår var jag ute i ärenden på byn. Vår son ringde och undrade om jag hade vägarna förbi hans syster. I så fall kanske jag kunde byta tillbaka skorna så ordningen kunde återställas. Jag plockat upp de utbytta skorna hemma hos sonen för att sedan ta mig vidare till dottern för leverans av en flaska ketchup och ett paket makaroner som hon glömt i min bil. För att underlätta för mig själv körde jag först hem till vår före detta svärson med hans skor. Han var dock inte hemma så jag ställde skorna utanför hans dörr. Därefter fortsatte färden vidare till vår dotter för att hämta sonens skor och lämna matvarorna. Vi satt och pratade en stund innan det var dags för mig att hämta stortvillingarna från kvällens fritidsaktivitet. När jag kommit ett stycke på vägen kom jag på att jag glömt skorna i dotterns hall. Ingen skada skedd, vägen hem från fritidsaktiviteterna går strax förbi dottern så stortvillingarna och jag svängde förbi för att hämta skorna. När jag kom tillbaka in i bilen utbrast barnen unisont, nej det där är inte pappas skor. Jag dementerade deras åsikt med det bestämda. När jag så överlämnade skorna till sonen höll han fullständigt med sina barn. Skorna var inte hans. En viss förvirring uppstod innan jag åkte tillbaka till den trappa där jag tidigare ställt ett par skor och gjorde ett byte. Sonen blev glad, äntligen var skorna hemma hos de fötter som ägde dem. Alltså de skor som han haft på sig då han åkt hem efter kalaset. 

Väl hemma slogs jag av en tanke. Jag gick ut i vår hall och hämtade de skor maken haft på sig när vi for hem från festligheterna.  Höll upp dem framför honom och frågade om han kände igen skorna. Vilket han inte gjorde. Utmattad satte jag mig på köksstolen. lade skorna i knät och tittade uppgivet på maken. 

Utan ett ord greppade maken skorna i ett stadigt tag och begav sig hem till vår före detta svärson. Som inte invigts i turerna då han ännu inte var hemkommen och hunnit upptäcka ett par främmande skor på sin trappa. Ibland är det en smula jobbigt att vara människa ...

Förtroende och värmande miniatyrer

Det börjar närma sig säsongsavslutning som trädgårdsdräng. Sedan i våras har maken och jag oavtrutet kört våra gräsklippare över de tjugosex gräsmattor vi blivit tilldelade av trädgårdsfirmans direktör vilken är vår son. 

Det talas om vikten av ett aktivt pensionärsliv för att slippa deppa ihop över att inte längre vara behövd. Vi är i högsta grad aktiva och behövda. Folkhälsan kan känna sig nöjd, vi kostar inte sjukvården en enda krona på grund av psykisk ohälsa vilket kan drabba nyblivna pensionärer. 

Rutiner är viktiga för pensionärer deklameras det. En pensionär måste ta eget ansvar och aktivt anstränga sig för att finna mening i sitt icke yrkesverksamma liv. Meningen i mitt liv har denna sommar varit bland annat gräsklippning. Idag i hällande regn. Inget stoppar en pensionär med gräsklippare! Men nu ser vi slutet av detta marscherade, vi har tackat kunderna för deras förtroende och lovat varandra ett glatt återseende när vårsolen triggar igång gräsmattorna år 2021.

På lördag ska jag bjuda maken på en överraskning. Han vet att något är på gång men inte vad. Jag älskar överraskningar. 

Berättade för en väninna om mina överraskningsplaner. Hon uppmuntrade mig och hävdade att maken och jag bör tänka lite mer på oss själva. Göra nåt kul och ta för oss av livets goda.

Detta år har varit ett jobbigt år på många sätt och vis. Mycket har hänt och ännu återstår mycket som ska hända. Situationer som skapat sorg, oro och frustration. Då kan det vara svårt att hitta de där guldkornen som förgyller vardagen. Men de finns där och då gäller det att plocka upp kornen, hålla hårt i dem och känna hur värmen sprider sig omkring oss.

Det som inte dödar det stärker. Gör oss immuna. Nja, det är en sanning med modifikation men klart är att mycket som händer runt om oss just nu inte förvånar. Som att Trump begett sig från sjukhuset hem till Vita huset där han håller tal till amerikanarna. Var inte rädda för det kinesiska viruset. Se på mig, jag är piggare nu än för tjugo år sedan. Kanske blir man icke tillräknelig efter experimentell medicinering. 

Människors agerande upphör aldrig att förvåna. Det enda försvar är att vi är människor och beter oss därefter. Oftast med eget vinnande som mål.