fredag 5 augusti 2016

Bakerloo och vita bönor i sås


Är åter på hemmaplanen. Resdammet har avlägsnats och väskan är uppackad. Upplevelsebilderna i en mapp märkt med London 2016.
Växlande molnighet, lätt regn men mestadels sol.
Jag älskar London men avskyr vädret, sa den italienska krögaren medan han serverade oss fisk och kycklingsoppa till kvällsvard. Han hade många kusiner i Italien, kände dem alla men visste inte vilka kusinbarnen var. Nu skulle han bomma igen restaurangen under tre veckor och bege sig hem till Italien, till solen, sin åldriga mamma samt alla kusiner.
Vi var ensamma i restaurangen, dottern och jag. Vita linnedukar och lagom volym på musikanläggningen. Dubbla dörrar till toaletten vilket jag kom att välsigna.

Gårdagens morgon började med en rejäl engelsk frukost. Stekt fläsk, champinjoner, korv, stekt ägg och så vita bönor i sås. Rikligt med bönor. Jag åt upp allt som var på tallriken så när som på korven.
Direkt efter den bastanta frukosten, kastade vi oss vilt och ohämmat ner i Londons Underground. Linjerna Bakerloo, Central, Circle, District och Northern har blivit oss välbekanta och vi behärskar tunnelbanesystemet likt en  inhemsk Londonbo.
Klev av den svarta linjen vid Morgate och fortsatte den bruna till Warwick Avenue, vår slutdestination vid Little Venice. Vidare med flodbåt genom tunnlar och under broar. Njöt av färden på den stilla flytande kanalen allt medan jag började ana bönornas inverkan på mitt matsmältningsorgan.
I hjärtat av Camden Market stannade båten och vi klev av. Ett myller av människor, dofter och färger. Där fanns allt att finna oavsett om intresset fokuseras på mat, vintage eller burlesk. Marknaden erbjuder allt och då menar jag allt.

Vi åt falafel, vandrade bland basarer och spanade in utbudet. Vi provade kläder. I en liten butik som förestods av en artig indier krängde jag på mig en vinterfodrad jacka. Den skulle dras över huvudet och efter en stunds lirkande satt den på plats. Det mullrade oroväckande i magens regioner. Jag flämtade till, värmen i butiken var tryckande. Dessutom stramade jackan så jag började dra av den. På halva vägen fastnade den. Jag satt som i ett skruvstäd med ett kompakt mörker runt mitt huvud. Min blus hade kanat upp och satt fastkilad under halsen. Framåtlutad med armarna rakt fram jag blottade jag magen, uppsvälld av tre deciliter vita bönor i sås, samt de sidovalkar som är typiska för mer runda former. Den nästan  trettiogradiga butiksvärmen var sval i jämförelse med värmen i den vinterfodrade jackan och jag kände hur paniken spred sig inombords. Jag ropade på hjälp, både på svenska och engelska. Pålyste att jag hade panik varpå dottern och butiksägaren kom till undsättning. Dottern drog förtvivlat i blusen för att skyla min nakna hud, mage och valkar medan butiksägaren stod mitt emot henne och ryckte i jackan. Dottern skrattade hysteriskt och jag inte kunde undgå att höra köpmannen små nervösa fnissningar. När jag befriats från mitt fängsel hängde mannen resolut tillbaka jackan på galgen, sa att den visserligen var i storlek large men att den förmodligen var liten i storleken.
Jag köpte en blus. En rak och luftig modell som satt som en smäck.

På kvällen gick vi till italienaren. Han kokade kycklingsoppa och filéade fisk. Talade med oss om Italien och sin åldriga mamma.
Där, på toaletten med de dubbla dörrarna, lät jag mitt personliga oväder komma för att så småningom bedarra.
Jag älskar London men hatar vädret, sa den italienska krögaren obesvärat. Han som längtade hem till södra Italien och sin mamma.

Tre trevliga dagar, men när Londonvistelsen började lida mot sitt slut längtade även vi hem, dottern och jag. När jag i natt släppt av henne utanför huset där småtvillingarna, deras storasyster och pappa låg och sov körde jag vidare hem till vårt hus. Maken hade kokat te, tänt stearinljus och plockat in en stor bukett blommor från vår trädgård. Kramade mig och sa att han saknat mig. Vi drack vårt te, jag berättade och han lyssnade. I morse serverade han mig kokt ägg, te och rostad bröd. Dock inga vita bönor i sås.