Summa sidvisningar

tisdag 23 september 2014

Trygghet och gemenskap


Idag förde jag ett telefonsamtal med en kvinna jag inte kände. Jag ringde upp henne och meddelande mitt ärende.
Till min förvåning började hon ställa krav på mig och plötsligt kände jag mig inte bekväm med situationen. Det till en början artiga samtalet blev strävt och jag kände hur jag vacklade. Ganska omgående förstod jag att hon var i den positionen att människor gjorde det hon befallde dem att göra.
Ett par djupa andetag och sedan fick jag tillbaka min trygghet och motsatte mig hennes krav. Kände att jag hade rätten på min sida och agerade utifrån det.

Genvägar är dock bra att ta till och efter avslutat samtal använde jag mig av den genvägen och hela händelsen löste sig till det bästa. Fick jag just ett mejl om....

Ibland drabbas jag av en sorts osäkerhet inför mig själv och mitt tänkande. Gör jag verkligen rätt nu? Vad ska andra tänka och tycka? Kommer jag verkligen att ro i land det jag föresatt mig att klara av?

För ungefär en månad sedan fick jag den där känslan. Maken och jag satt och drack te medan mörkret sänkte sig utanför vårt fönster.

Trist med hösten resonerade vi. Ruggigt med mörkret enades vi om. Vad skulle kunna liva upp dessa mörka kvällar som förminskar dagens ljusa timmar? Snart ska klockorna ställas tillbaka och dagen blir ännu kortare.

Plötsligt fick jag en idé. Att starta en bok- och läsecirkel kunde vara trevligt. Förslaget var bra ansåg maken och manade mig att ta kontakt med några som kanske ville vara med.

Då föll osäkerhetsyndromet över mig. Vem skulle vara intresserad av ett sådant initiativ?! Ingen antog jag och kände mig missmodig. Utan att försöka går det inte att anta, hävdade maken.

Flera dagar våndades jag över beslutet att kontakta några damer som kanske skulle vilja vara intresserade. Men bara kanske. Pinsamheten över att få avslag förföljde mig ända tills jag stod och knackade på den första dörren. Det var svårt att få fram vad jag ville ha sagt, trots att vi är väl bekanta med varandra.

Glatt överraskad och med en känsla av gemenskap återvände jag hem och kunde meddela maken att alla jag frågade ville vara med! De blev till och med glada över inbjudan.

Nästa vecka är det dags. Det ser jag verkligen fram emot!

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv.........