Summa sidvisningar

tisdag 2 juni 2015

Converse och Alma Cogan


För några år sedan beslutade jag mig för att köpa mig ett par Converse. Jag har alltid gillad de skorna och lyckan var total när jag i de yngre tonåren åkte bussen in till staden och besökte skohandlaren. Provade Chucks som skorna då kallades, med höga skaft och  med låga skaft. Blå eller vita, det var frågan.
I skolan jämförde vi våra skor. Satte ihop fötterna och såg vilka som var störst. Det var fint med små fötter och således små skor. Jag förlorade alltid. Men så har jag stått rätt så stadigt på marken när det blåst och stormat. Tack vare mina stora fötter. Och ett istadigt sinne bör tilläggas.

Nu har jag passerat tonåren med råge och mer därtill. Därför ställde jag mig en aning tveksam huruvida jag skulle köpa mig ungdomliga skor eller inte. Konsulterade sonen som raskt påpekade att om någon ska gå i Converse så är det de människor som kommit upp i åren. De som varit med i Converse dåtida tidsålder.

På 1970-talet började rockband att uppträda i Converse, ungefär vid den tiden då jag slutade gå omkring i skorna med minimala sulor och tog på mig mer fotriktiga skor. Då när jag förlorade min ungdom fast jag fortfarande var mycket ung. Kanske hade jag kunnat bromsa utvecklingen om jag fortsatt gå omkring i Converse. Vem vet?!

Jag backar tillbaka till skolåldern.
Månaderna innan sommarlovet då jag skulle sluta mellanstadiet och en hel sommar låg framför mig innan det blev höst och dags att kliva in i högstadiet var det någon som sa att jag var otroligt lik Alma Cogan.
Många blev de stunder som jag stod framför spegeln och försökte se likheten mellan den vackra sångerskan och mig. Jag lät min pojkfrisyrs polisonger växa till sig, spottade på tummen och formade dem framåt mot kinden. Målade dit den lilla svarta pricken strax under ögat och till sist såg jag likheten tydligt och klart.
Skrålade och sjön Tennessee Waltz och The Birds and the Bees på knagglig engelska, satte ner de Converseklädda fötterna i asfalten så hälarna ömmade. Jag ville vara som Alma Cogan och jag VAR Alma Cogan. Tveklöst. Till den dag då mina kamrater tröttnade och tog ur mig villfarelsen.

Egentligen är det ganska sorgligt att jag ville vara någon annan än den jag var. Dög jag inte i mina egna ögon? Ville jag ha uppmärksamhet och alla hänförda blickar riktade mot mig? Så jag kunde trona i ensamt majestät.

Som vuxen har jag stundom känt att jag inte duger. Att jag inte presterar och levererar nog mycket. Tycker fel och tänker fel enligt andra. Stöter på patrull när jag ifrågasätter eller står för mina åsikter. Känslomässigt kan jag numera hantera de situationerna, men det har krävts övning. Jag har lärt mig att inte behöva ta emot skit från andra. Vem det än må vara. Personer som själva har någon form av problem och som vill skjuta över sitt eget mående på andra. Tidigare har jag varit kaxig för att ha rätt mot andra. Nu är jag kaxig för min egen skull. För att visa för mig själv att jag duger precis som jag är. Trots mänskliga fel och brister. Klarar av att snabbt scrolla förbi det som sårar och hakar inte upp mig på eventuella otidigheter.

Jag behöver inte vara någon Alma Cogan för att må bra.
En rätt skön känsla.

Mina Convers använder jag med förstånd. Vill inte råka på att drabbas av Conversesjukan. Blir det dessutom sommar snart kan jag gå utan både strumpor och skor. Men kanske får jag vänta till nästa sommar. I dagsläget är det gummistövlar som gäller.