Summa sidvisningar

fredag 4 september 2015

Danspalats och saknad efter trygghet


Hemma igen efter Värmlandsresan. Halsen svider våldsamt och näsan rinner. Blir till att kurera mig inför helgen som innehåller både Kimstadsdagen och Östgötadagarna där jag ska finnas på plats med min kamera och frilanspenna.

Vaknade i morse i ett grått Karlstad. Varken halsont eller risk för regn hindrade oss från att vandra utefter Klarälven. Östra Bron eller den Gamla Stenbron vilken den kallas i folkmun och som började byggas år 1761 såg ut som jag minns från den tid då jag bodde på Sundsta.

Sandgrund, det välkända danspalatset låg också där det skulle. Nu har dock de dansanta fått lämna plats åt Lars Lerins konst och turerna har varit både många och stundom ilskna innan konstnären kom på plats med sina magnifika verk.
Jag är en hängiven beundrare av Lars Lerin. Både hans sätt att vara och det han skapar tilltalar mig. Därför kändes det bra att få spendera en stund av vår restid til att strosa runt och titta på konsten.
Den som ännu inte sett utställningen uppmanar jag på det bestämdaste att åka till Karlstad och gå på Sandgrund.

Som vanligt drabbas jag av ett starkt vemod när vi lämnar hembygdens rötter bakom oss. För att spä på vemodet körde vi till vår gamla gård. Svängde upp på gårdsplanen och satt tysta och stirrade på det näst intill nedgångna boningshuset. Där varje rödmålad bräda innehåller tidiga minnen. Timmar av slit innan torpet blev ett hus där vi som familj kunde flytta in. Nu faller det sakta men säkert samman och ett sting av ånger att vi sålde borrade sig in i våra hjärtan.
Som alltid. Likadant varje gång. Det släpper först när vi kör över gränsen och den blå skylten meddelar att bilens däck rullar in i Östergötland.

I en burk som är vackert målad, inköpt i någon prylbod, finns en näve jord från vår gamla gård. Våra barn vet vad den Värmländska mullen ska användas till. Den dag då det är dags att ta det slutgiltiga avskedet.

Här hemma väntade barn och barnbarn. Telefonsamtalen att vi är välbehållna hemma är avklarade. I morgon kommer småtvillingarna, deras storasyster, föräldrar och ledarhund hit för att sova över. Deras grannar ska ha storkalas med hög ljudnivå så kvarteret flyr. Dock inte alla hem till oss. Generositeten har sin begränsning.

Jag har snabbt ögnat igenom dagspressen efter hemkomsten. Läst om den lille Aylan eller Alan som är det rätta namnet. Han har förts till sin sista vila. Bilden på den lille gossen går rakt in i hjärtat, säger vår drottning i ett pressuttalande till Göteborgs-Posten.
Vid banvallen i Ungerska Bicske står utrustad kravallpolis. Desperata människor är på flykt. Till havs och på järnväg. Världen är galen och jag drivs av en längtan till Värmland. Dit är det bara att jag åker när jag vill. Ingen eller inget hindrar mig.
Jag skäms. Skäms över hur välfärden behandlar de som behöver skydd och trygghet. Att jag skickat pengar till Rädda Barnen ger ingen lindring för mitt samvete. Jag fortsätter att undra när denna galenskap ska ta slut. Galenskap som är större än inbördes svenska familjeträtor. Där förorättade människor sitter på sina arslen och grämer sig över ett eller annat förlupet ord som fällts i ilska eller frustration. Där inga förlåt knyter ihop banden som slitits itu.

Människan är en komplicerad varelse...vi måste vara rädda om varandra...så länge vi finns till...för vi behöver varandra...oavsett vad...