Jag blir lika lycksalig varje år när den kommer. Sädesärlan. Då vet vi alla att nu är det vår på riktigt.
Sittande på hustak, vippa med den långa stjärten och ropa sitt ”tzilitt” eller springa över gräsmattan ger mig glädjefnatt.
Latinska namnet, Motacilla Alba Alba, lär betyda ”den vita som vippar med stjärten”.
Boplatsen verkar ha ringa betydelse. Så länge det finns tak över huvudet och skydd åt äggen och till sist ungarna. Hos oss brukar sädesärlorna bygga bo under takplåten. Jag förundras. Blir det inte stekta ägg av hettan som bildas då solen obarmhärtigt gassar mot plåten? Tydligen inte för fåglarna återkommer varje år och trippar fram och tillbaka på taknocken innan de försvinner in till sina bon och börjar den årliga förökningen.
Jag blev lika glad i år som alla andra år vid den första sädesärlan ankomst. Jag avstår dock att föra anteckningar över vilket datum detta sker, till skillnad mot många andra.
Nu börjar däremot mina djupa känslor för den svartvita fågeln svalna. Istället har en hatisk känsla uppstått. En lust att få nacka den lilla späda halsen med mina bara händer.
Obarmhärtigt grymt kan tyckas men en av dessa fåglar går mig på nerverna.
En morgon för cirka två veckor sedan satt denna fågel utanför vår altandörr. Den stirrade in på oss när vi åt frukost. Jag blev exalterad. Så näpen och söt!
Plötsligt gjorde den ett skutt och slog emot glasrutan. Så förfärligt, och vad menade den? Ville den in till oss och få sig en brödbit?
Detta blev början till det elände vi nu står inför. Från morgon till kväll flyger fågeln mot altandörren. Vår första teori var att den inte såg glasrutan, en missbedömning helt enkelt. Nu har vi ändrat vår uppfattning. Den tror att spegelbilden är den som ska medverka i fortplantningen. När inte känslorna blir besvarade har vår mest älskade fågel fullständigt tappat besinningen. Och vad gör den kärlekskranke då? Jo försöker väcka den andres åtrå genom utfodring. Så nu plockar den galna sädesärlan insekter av allehanda slag och fullkomligt mosar krypen mot fönsterrutan i hopp om att få känslorna besvarade. Det enda som händer är att den lämnar efter sig en kletig massa.
Vi har vidtagit åtgärder för att få stopp på det hela. Men inget tycks hjälpa. Därmed väcks min aggressivitet mot fågeln. Jag fullständigt hatar den! Samtidigt som den beter sig oacceptabelt skiter den på plats och ställe. Så idag har jag ägnat mig åt fönster -och altantvätt för nu mäktar jag inte längre med att se ut genom ett fönster nersmort med massakrerade insekter och altangolvet full av fågelskit.
Jag är bedrövad och känner stor skam över att hata och önska livet ur en fågel som kommer med våren.
