Summa sidvisningar

lördag 3 september 2016

Autosvar och fallande stenar


Gårdagen slutade med smörgåstårta hemma hos småtvillingarna och deras storasyster. Inte för någon speciell anledning, sa vår dotter då hon ringde och bjöd oss. Bara för att lyxa till det lite.
Vi kom först hem till deras hus. Flickorna och deras mamma var till frisören och de skulle därför bli lite sena. Men vi var välkomna i förväg till ett nästan tomt hus. Endast katterna och ledarhunden var hemma och kom glatt skuttande när vi låste upp dörren.
Eftersom flickorna var med sin mamma hade hon därmed tre par ögon med sig så ledarhunden var överflödig. Barn till synskadade föräldrar lär sig snabbt att bli extraögon.

Genom det öppna fönstret hörde jag hur den nyfriserade fotgående skaran närmade sig huset. Tre ljusa flickröster ropade på mormor och morfar. Jag såg hur det sprang över gräsmattan, ivriga och förväntansfulla över att vi var i huset och väntade på dem.

Idag är himlen mörkgrå. Men bakom molnen tycks jag mig skönja solen. I eftermiddag spricker det upp, om det är jag viss och säker.
Jag är lika ivrig och förväntansfull som flickorna var igår. Vi väntar besök från Värmland. Våra allra bästa vänner sitter i denna stund i bilen på väg mot oss. Jag vill också skutta och springa på vägen när deras bil svänger in mot vårt hus. Ropa och vinka för jag har väntat och längtat.
Det är Östgötadagarna och vi ska ut och titta på strutsar, kalkoner och getter. Tillsammans med våra allra bästa vänner.

För en tid sedan fick jag ett mejl. Inte från en bekant eller vän utan från en kamrat. Kamratskap ligger enligt mig mitt emellan bekantskap och vänskap. Mejlet innehöll en förfrågan om jag kunde tänkas utföra en liten tjänst. Goda kamrater hjälper varandra så jag lovade att vara behjälplig med önskemålet.
Tiden gick, som den alltid gör, och jag hade nästan glömt mitt löfte. Snappade upp det jag lovat och utförde det jag skulle. Mejlade och berättade att nu är det klart. När kan jag överlämna det utförda uppdraget?
Autosvar. Ändrad mejladress. Jag körde iväg det på nytt till den angivna mejladressen men inget hände. Väntade ett par dagar och under tiden hade jag börjat surna till. Visserligen hade jag varit långsam med åtagandet men nu ville jag ha ett svar.
Ringde kamratens mobil. Avstängd. Fortsatte att ringa, denna gång till kamratens arbete. En arbetskamrat svarade.  Jag uppgav namnet på den jag sökte och det blev tyst i luren. Oroväckande tyst.
En harkling och med skrovlig stämma undrade arbetskamraten om jag inte visste vad som hänt. Personen i fråga är död. Dessutom redan begravd. Jag kände svetten bryta fram och rummet snurrade.
En stunds tystnad från mitt håll. Hallå, är du kvar? Jag är kvar men jag vet inte vad jag ska säga.
Jag känner ingen sorg och saknad eftersom vi inte stod varandra nära. Endast skakad och har en enorm frustration över att livet stundom är orättvist.

Bekant, kamrat, kompis, vän eller mycket nära vän. Vi är beroende av dem alla på ett eller annat sätt.
Utan dessa blir vi väldigt ensamma. Vi är varandras byggstenar. Om en enda sten faller till marken lutar hela konstruktionen. Hålet muras igen och när murbruket torkat hänger allt samman igen. Till dess att nästa sten faller.

Snart, om ett par timmar kommer våra allra bästa vänner. Som jag längtar...