Summa sidvisningar

tisdag 25 april 2017

En kräfta av järn och dödsföraktade konster på papperslina


Det känns som om jag de senaste dagarna varit isolerad i en bubbla. Fjärran från sociala medier, vardagslyx och hembakade bullar. Mitt liv har kastats fram och åter mellan förgyllda speglar, kulturhistoriska miljöer, kyrkliga föredrag och dödsföraktade strapatser på slak lina tillverkad av papper.
Och så hembygdsföreningen i Regna, ej att förglömma. Mer än tjugo mil i sommardäcken och mängder av kaffe som ger mig sura uppstötningar.
Sittande i ett dragit lider på isande kalla stolar pratade hembygdsmannen och jag om livets mysterium medan vi sörplade i oss vårt kaffe. I mysteriet ingick även döden, Detta tabubelagda ämne.
Jag tänker på henne varje dag, sa mannen. Sippade kaffe och blev lite röd på ögonvitorna.
Jag nickade i samförstånd. Det är inte lätt att mista någon som står hjärtat närmast.

Mannen gaskade upp sig. Hämtade en oxpiska tillverkad av uråldriga tjurmuskler (läs tjurpenisar) och bedyrade att piskan var katalogiserad helt enligt gängse regler. Vi vände och vred på dyrgripen innan jag blev förevisad en kräfta gjuten i järn någon gång från den tiden då det var populärt att gjuta kräftor i järn. Vill vi lära oss något ska vi bege oss till närmaste hembygdsförening, det är då ett som är säkert.

Nästa begivenhet sker om ett par timmar. Då sätter jag mig åter i min bil och kör till vårens modevisning för damer. Inte helt mitt ämne om jag ska vara uppriktig. Mitt klädkonto är minimalt även om jag på makens inrådan häromdagen dristade mig till att köpa en röd tunika med vitt mönster.
Så nu är vårens klädinköp avklarad och jag behöver inte göra några ytterligare ikväll utan endast hämta in mitt arvode för utfört uppdrag.

Ännu väntar jag och många med mig på vårvärmen. Vi pendlar mellan olika klassvarningar, snö, hagel och regn. Jag sprang på en uppgiven italienare. Han svor över den svenska sommaren.
Jag lugnade honom med att sommaren ännu inte trätt i laga kraft, än får han vänta en månad eller troligtvis två. Han ruskade på huvudet och ämnade omgående bege sig hem till sitt land där citronerna växer och frodas i solen.
Själv köper jag mina citroner hos den lokala matvaruhandlaren och med det är jag nöjd och belåten, vädret till trots.

Även ledarhunden som under dagarna två är vår lånehund verkar nöjd och belåten. Som vanligt rullar han ihop sig till en liten obestämd hög vid mina fötter. Suckar då och då njutningsfullt, gäspar och luktar hund ur käften. Nästa vecka, när jag tänker ta lite ledigt ska jag eftersträva hundens beteende. Att kura ihop mig till en liten hög kan bli påfrestande men sträcka ut mig i soffan och blunda borde jag nog klara av.