Summa sidvisningar

lördag 6 juni 2015

Allt är möjligt och himlen gråter


-Glöm inte hissa flaggan, sa jag till maken när vi dukade av frukostbordet i morse.
Han hade tänkt tanken innan jag fälle orden. När jag klev ut ur badrummet efter att ha utfört min morgontoalett var flaggan på väg upp mot den blänkande flaggknoppen.

Vi reste till grannkommunen för att bevittna och rapportera om Nationaldagsfirandet. Kommunen bjöd på kaffe och bullar. Kommunfullmäktige hade själv inte knådat ut degen utan delegerat  ut den sysslan till Finspångs Motorsällskap.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hängde över bullfaten. Sist var det snittar som vi sida vid sida inmundigade men kunde konstatera att även gratisbullar en dag som denna smakade ypperligt gott.
Skolmusikkåren framträdde och flickan med drillpinnen hade koll på läget. Folkhavet hade flaggor i händerna och ställde sig upp när alla tillsammans stämde in i Nationalsången.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hade slickat pärlsockret från våra fingrar och gått skilda vägar. Tvärs genom folksamlingen såg vi på varandra genom våra kameralinser, fotade varandra och jämförde sedan bilderna. I sann kollegial anda.

Let´s dance Tobias Karlsson äntrade podiet och talade i hela fyrtiofem minuter. Talade om mobbing och att komma ut ur garderoben. Talade om att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. Om försoning och gemenskap. Om trasade familjerelationer som går limmas ihop. Människor lika värde. En utsatt pojkes väg mot vuxenlivet. Om hur det känns som vuxen att kastas tillbaka till dåtid.

Plötsligt kände jag att tårarna vällde upp i mina ögon. Oproffsigt av en utsänd reporter kan tänkas, men jag var maktlös mot gråten. Maken tog upp sin näsduk och snöt sig lagom diskret. Några drog upp snoret genom näsan och när Tobias från Let´s dance talat färdigt började regndropparna falla. En dam petade mig i sidan med pinnen till sin lilla handflagga. Nickade och sa att minsann, nu gråter även himlen.

Applåderna verkade aldrig ta slut. Kommunfullmäktiges ordförande klev upp på podiet. Höll krampaktigt i tackpresenten. Hon verkade tagen
När det stillade sig i Bruksparken och Tobias fått sitt paket var jag snabbt framme. Motade Tobias från Let´s dance in under ett pampigt grönskande träd. Presenterade mig och bad att få ta några bilder. Han svarade inte på min frågeställning utan lade bara ner paketet på marken och gav mig en kram. Han kändes liten och tunn under den blå kavajen. Jag förundrades hur han klarat av att kasta runt med Elisabet Höglund och Arja Saijonmaa i dansens virvlar.

En medelålders dam rusade mot oss med sin smarta telefon i högsta hugg. Hon ville ta en selfie på sig med kändisen bredvid. Jag spände ögonen i henne och hon backade.
När vi kramats klart Tobias och jag, och jag fått mina bilder sa mitt samvete att vi måste vara snälla mot varandra. Släppte därmed fram damen som aldrig gett upp hoppet. Till och med att jag erbjöd mig att fota med hennes mobil. Tobias log. Tog damen i sina armar och jag tog tre stycken bilder. I bakgrunden tornade bajamajan upp sig.
Bilden ligger nog redan uppe på Facebook gissar jag.

Jag har deltagit i mitt livs första Nationaldagsfirande. I tjänstens vägnar. Nu återstår endast efterarbetet. Och Tobias Karlsson dansar vidare. Sin klokhet och ödmjukhet tar han med sig för att leverera till andra orter. Det finns en ort han borde besöka så fort som möjligt.  Men det glömde jag att berätta för honom. Kanske reser han ändå dit en vacker dag.

Inget är omöjligt ty allt är möjligt.