måndag 2 juli 2018

Mekaniska puffar och ett oidentifierat hål


Dagens första uppdrag var att besiktiga sonens familjebil. Vilken gick genom kontrollen utan anmärkning. Det andra uppdraget gällde för omväxlings skull mig själv. Jag har äntligen fått tid hos läkaren för det där intyget som ger mig rätten att fortsättningsvis inneha körkort med högre behörighet. Enda kruxet var att själv ombesörja ett intyg från en optiker som garanterar i skrift att jag har synen i behåll. Resten får körkortsdoktorn sköta om.

Tiden mellan bilbesiktningen och besöket hos optikern spenderade jag med morgonfika i ett näst intill på gäster tomt café samt en promenad till Carl Johans park för att skåda kaktusplaneringen. 25 000 kaktusar som i år ärar Högre Allmänna Läroverkets 150-årsjubileum. Allt sedan år 1926 har staden fört traditionen vidare med varierande hedrande motiv.

Jag antog att synundersökningen hos stadens optiker skulle gå fort och utan några större problem. Jag hade aningen bråttom ty jag skulle hem till vår dotter för att diskutera hur nödsamtal på telefon fungerar. Visserligen har hon inte bett om någon sådan information. Men som mamma tycker jag ändå att det kan vara på sin plats att jag försäkrar mig om att hon verkligen besitter den kunskapen. I den händelse att hon skulle hamna i nöd.

När mitt namn ropades upp blev jag hänvisad in i ett litet bås. Anmodades att lägga hakan i hakstödet samt trycka pannan mot pannstödet. Titta rakt in i apparaten och lyssna till givna instruktioner. Det kändes som om jag kastades rakt in i ett dataspel. Overkligt och aningen skrämmande. Luftpuffar och skarpa blixtar. Robotarmar som undslapp sig allehanda ljud och som mekaniskt svävade runt mitt ansikte. Jag ifrågasatte metoden, fast övertygad att optikerassistenten ämnade frånta mig min fulla syn.
Ett uppsåt  hon i viss mån lyckades med. När optiken väl gjorde sin entré hävdade hon med bestämdhet att nya glasögon måste beställas. Själv anser jag att jag ser utmärkt med de jag har vilka endast är två år gamla.

Optikern tittade på mig med allvarlig min. Sa att det tyvärr fanns mer att orda om. "Nu ryker mitt körkort med högre behörighet", hann jag tänka innan hon vände dataskärmen mot mig.
"Ser du fläcken som finns i ögonbotten på högra ögat"? frågade hon och pekade på skärmen med spetsen av en penna.
Jag såg men min okunskap om fläckar på ögats ögonbotten är begränsad. Att det var allvar begrep jag dock.
"Ett sår, en infektion eller kanske rent utav ett hål, det kan jag inte svara på", sa optikern och tittade beklagande på mig. Allt medan hon skrev en remiss till ögonläkaren.

Över 5000 kronor fattigare och med ett sår, en infektion eller rent utav ett hål i högra ögats ögonbotten åkte jag hem. Förhoppningsvis får jag fortsätta att köra motordrivna fordon samt behålla mitt körkort med högre behörighet. Om inte så kommer jag i alla fall att prydas med helt nya glasögon.
Det kan kanske vara på sin plats att be maken göra en översyn av min cykel. Att styra den krävs inget körkort. Trafikvett, cykelhjälm, benmuskler och skaplig syn räcker så långt som till våra lokala matvaruhandlare. Ska jag iväg på längre turen på egen hand får jag väl ansöka om färdtjänst.