onsdag 24 maj 2017

Sommarkollo och ett lock av trä


Min barndoms somrar tillbringade jag ofta hos min farfar. Det var på den tiden då skolavslutningarna ägde rum i kyrkan. Med prästens välsignelse svävande över våra nyklippta huvuden rusade vi ut i det hett efterlängtade sommarlovet.
För mig var sommaren ensamhetens tid. Jag hade inge syskon att dela ledigheten med. Inga kamrater heller för samhällets tömdes i stort sett på ungar. De reste på kollo. Med packade resväskor i hårdpressat papp radade de upp sig framför bussen som skulle föra dem till det stora äventyret.
Små nävar som höll hårt om resväskornas metallhandtag, det låg en spänd förväntan i luften och jag beskådade avresan på håll. Mammorna vinkade av sina telningar och släntrade därefter hem till sina köksregioner som var garanterat barnfritt under ett par veckors tid.

Jag tjatade och gnatade om att få åka på kollo men mina föräldrar var obevekliga. Pappa körde mig istället hem till farfar för luftombyte och jag minns än idag mina farfarsomrar med stor glädje.
Varför jag aldrig fick stå i ledet med en packad resväska i hårdpressad papp och känna metallhandtagets kyla i min hand fick jag aldrig någon förklaring till. Som vuxen kan jag kanske ana mig till vad som var den bakomvarande orsaken. Min  morfar arbetade då mamma var ung som tjänsteman på barnavårdsnämnden. Han hjälpte, speciellt ogifta och ensamma mödrar, att se till att de klarade livhanken på sina barn. I det ingick även kolonivistelse så mödrarna kunde pusta ut någon vecka under sommaren.
Barnen blev bedömda av koloniföreståndaren. Nogsamt skrev hon upp hur barnen skötte sig, om de hade löss eller ej, om de verkade nervklena eller led av åkommor som inte på något vis främjade deras utveckling. Kanske satt det så hårt rotat i min mamma, som för övrigt aldrig tillbringa några sommarvistelser på koloni men som ändå hade insikten om att hennes barn kunde löpa risken att bli bedömd av någon utomstående. Anteckningar som för alltid skulle vara nedskrivna.
Det här är en vild gissning, jag har aldrig tänkt på att fråga mamma varför jag fick stanna hemma när de andra barnen åkte.

Idag, vid 62 års ålder har jag dock varit på mitt allra första kollo. På andra sidan om Glan. Varje sommar sedan sjutton år tillbaka har två eldsjälar som arbetar på Hallegårdens äldreboende i Skärblacka arrangerat en veckas sommarkollo för de boende. Många av timmarna är på frivillig basis och de båda kvinnorna ser veckan som årets höjdpunkt. Det gick inte att ta miste om glädjen hos de gamla. Rollatorer och rullstolar var parkerade vid sidan om det stora kaffebordet som stod i skuggan av ett stort träd.Till eftermiddagsfikat var det blå marsipantårta och i kväll blir det pizza.

Mitt bland grönskan fanns också romantiken. Två av kollodeltagarna hade blivit ett par. Kärleken lyste ur deras ögon där de satt på bryggan, hand i hand. Fårade händer som uträttat så mycket under åren som gått. De trasslade med sina rollatorer, hjälptes åt att få styrhjulen åt rätt håll. Lite lomhörda, lite skumögda men ack så glada och förnöjsamma.

På bilresan hem fattade jag ett beslut. Jag ska göra en skrivelse medan jag ännu kan skriva. Måste jag en dag bo på ett äldreboende ska det vara på Hallegården. Då får jag åka på kollo ända fram till den dag då jag ska göra den allra sista åkturen liggande på rygg och med oseende ögon stirra upp i ett lock av trä.