Just nu bedriver vi tillsammans med våra barn en form av hjälpverksamhet. Står för mat och husrum till en behövande. Behovet av någon form av fortskaffningsmedel är också akut. Maken och jag har förvisso var sin cykel men lämnar ogärna ifrån oss dessa. Då slog det mig, min pappas cykel. Den står i mammas källare till ingen nytta.
När pappa dog och mamma flyttade till Östergötland fick cykeln följa med. Troligtvis hamnade mamma i ett nostalgiskt tillstånd utan möjlighet att skiljas från pappas cykel. Hon hade mist sin man och livskamrat med allt vad det innebar. Pappas cykel i hennes källare gav nog en form av trygghet mitt i all bedrövelse.
Med viss bävan ringde jag mamma. Klämde fram mitt ärende. Var det möjligtvis så att hon kunde tänka sig att knyta upp banden mellan henne och pappas cykel? Låta en nödställd få nyttja den då behovet av förflyttning är stort?
Mamma blev glad. Eftersom cykeln så småningom blir mitt arvegods menade mamma att nu slapp jag ett bekymmer mindre den dag då det är dags att avveckla hennes hem.
Så nu står cykeln på vår gårdsplan. Nypumpad tillika tvättad med grönsåpa och vatten. Väntar in sin nya ägare och de vägar de tillsammans kommer att färdas.
Crescent med tre växlar Torpedo. Och så naturligtvis en kasse från Konsum Värmland fastspänd på pakethållaren.
Cykeln var pappas stolthet. Vilket berodde på att han sittande på sadeln klarade vilken brant backe som helst. Inklusive Medborgarbacken i Degerfors. Ända fram till den ödesdigra morgonen då han fick en hjärtinfarkt och stöp med huvudet före i den vattenfyllda fontänen på Medborgarplatsen. Om inte en morgonpigg herre som rastade sin hund dragit upp pappa och sedan ringt ambulansen hade han antagligen dränkt sig utanför Konsum. I och för sig en passande plats eftersom min pappa aldrig handlade någon annan stans än just på Konsum. Allt annat var otänkbart.
Där och då tog pappas cykelturer slut. Han kastade sig aldrig mer upp i sadeln och lät tramporna gå som pistonger. Det blev en stor sorg som han aldrig riktigt kom över. Men nu har hans älskade cykel väckts ur sin dvala och den dystra tillvaro den haft i mammas källare. Jag är fullt och fast övertygad om att pappa varit nöjd och belåten med arrangemanget. Han värnade om de som det behövde värnas om.
