Summa sidvisningar

onsdag 7 januari 2015

Blondinbella och ett argsint avgassystem


Det har hänt något förskräckligt. Blondinbella har kissat på sig publikt! Tömt hela blåsan i brallorna som blev helt mörka av vätan.
Journalistik på hög nivå anser kvällspressen som raskt gjorde en nyhet av en gammal nyhet. Att gravida kvinnor lätt kan kissa en skvätt i underkläderna när det tränger på menar jag.

Nu hade Blondinbella otur eftersom det hände bland allmänheten när hon skulle snyta snoret ur näsan. Trycket blev för högt och urinblåsan öppnade sig. Mycket förargligt.

Jag vet hur det känns att skämma ut sig offentligt, jag har själv varit där.

Maken och jag hade varit på en resa till Afrika. Hemresedagen avnjöt vi en god afrikans måltid. Kostade på oss lite extra som avslutning på en trevlig semester.
Plötsligt blev vi kontaktade av resebyrån som lät meddela att planet hem var kraftigt försenat på grund av sandstorm. Men som kompensation skulle hela resesällskapet bli bjudna på middag.

Mätta satte vi oss till bords. Snålheten bedrog visheten och gratismaten pressades ner i redan fyllda magsäckar. Upproret startade ganska omgående och flygresan hem gick i vansklighetens tecken. Situationen blev inte bättre av att jag satt mellan maken och en pratglad man som under sin livsgärning haft till uppgift att ta hand om lik i olika stadier av förruttnelse. Han märkte att jag var en god åhörare och plockade utefter det fram sina allra bästa historier från sitt yrkesverksamma liv.

Med ett rasande avgassystem klev vi så småningom av flyget på Arlanda och satte oss tillrätta i bussen som skulle föra oss till Värmland där vi på den tiden bodde.
Efter halva körsträckan behövde chauffören och resenärerna en bensträckare med tillhörande kaffe på en vägkrog.
Kön ringlade sig lång mot kassan. Brickor hölls fram och kaffe fylldes i kopparna.

Min mage bubblade och fräste. Trycket var enormt och jag gjorde en chansning. Vi var många i sällskapet så en eventuell odör skulle inte kunna härleda till just min bakdel. Jag satsade på en ljudlös smygfis. Det var tyst i kön. Alla var trötta efter den långa resan och försjunkna i sina egna tankar.

Då brakade helvetet lös. Och det kom från mig. Ett svagt jämrande läte som ökade i styrka. Oåterkalleligt. Det gick inte att bromsa hur jag än försökte hålla emot. Förvånade blickar vändes mot mitt håll. Det brakade och small i en enda lång serie utan uppehåll. Människorna höll andan och väntade in finalen. Det dröjde en evighet innan allt åter blev tyst och stilla och skammens rosor på mina kinder slocknade. Maken flinade och jag kunde inte bedöma om det var av stolthet över mina ljudliga färdigheter eller om han flinade åt något annat mindre betydelsefullt.

När jag tänker på den händelsen blir jag lite förvånad att jag som på den tiden hade ett litet och nätt akterkastell kunde åstadkomma ett sådant sprakande ljudfyrverkeri. Men det som förvånar mig mest är att inte pressen uppmärksammade händelsen. Fast det är kanske inte så konstigt. På den tiden var det ingen som bloggade och Blondinbella var inte ens påtänkt.
Det är andra tider nu.