Summa sidvisningar

måndag 20 april 2015

Att gå vilse och hålla ordning på sina rötter


Jag anser att jag har ett ganska så gott lokalsinne. Andra i min omgivning tvivlar dock på min förmåga att hitta rätt eftersom jag inte kan hålla ordning på de olika väderstrecken.
Ändå finns en rädsla inom mig att jag ska gå vilse i för mig okända miljöer. En olustkänsla tar fart inom mig om maken och jag är ute i skogen för att leta svamp för att ta ett exempel. Så länge vi går tillsammans känner jag mig trygg men så fort vi förlorar kontakten med varandra och jag blir allena mellan gran och fur börjar jag ropa hans namn. Svarar han inte nog fort ser jag mig omkring för att hitta lämpligaste och snabbaste skogsstigen hem.

Det går även att gå vilse bland sina rötter. Detta virrvarr av rottrådar som är vårt ursprung. Avlägsna släktingar som ingen annan än den som släktforskar kan hålla ordning på. Där finns inget uppspänt rep som leder kursen rak och ett tag var jag inne på att själv börja släktforska. När jag undersökte hur det egentligen går till lade jag projektet på hyllan innan jag ens hade börjat. Det rekommenderades i bruksboken för släktforskning att det först är lämpligt att gå en form av släktforskarkurs innan jag kunde sätta fart och rota reda på mina förfäder. Det hela verkade alldeles för komplicerat och tidskrävande för min personlighet.

Jag ångrar djupt och bittert att jag aldrig förhörde min pappa om hans härkomst. Det finns endast små fragment där jag minns min gammelfarmor som alltid bar ett huckle och malde kaffebönor i kaffekvarnen. Många varv drog hon runt, runt, så kaffesällskapet skulle märka att hon kokte kaffe på en rejäl sats med bönor. Hon hade en låda full av gamla vykort. Vissa med poststämpel från Amerika.
Hon led av parkinsons sjukdom misstänker jag så här i efterhand för hon hade kraftiga huvudskakningar och hucklet kanade ner över pannan lite titt som tätt.
Hon blev trots det ruskigt gammal och en dag beslutade hon sig för att lämna jordelivet. Efter sin nattoalett tog hon av sig hucklet, klädde sig i nattlinne, sade godnatt, lade sig under täcket och dog. Inget märkvärdigt med det, inte heller höjde någon på ögonbrynen i pur förvåning. Det var som om det var den naturligaste sak i världen att när någon uppnått en ruskigt hög ålder så gick det bra att ta ett slutgiltigt godnatt av världen.

Jag minns min farmor lite på avstånd eftersom hon lämnade oss innan jag ens börjat skolan. Farfar minns jag desto tydligare för han var ett av de där uppspända repen jag annars efterlyser och det var fastspänt mellan honom och mig. Hur jag än gick så fanns han där för mig i den andra änden. Mitt liv rasade samman och sönder när det var hans tur att bege sig dit där min farmor vilade, trots att jag då var vuxen.
Men sedan är det stopp med minnen av släkten från min pappas sida.

Idag har jag pratat med min kusin på den sida av släkten som min mamma kommer ifrån. Det var ett trevligt samtal som även rymde en del allvarligheter. Vi kunde konstatera att det var många år sedan vi sist samtalade men lovade varandra att åtgärda den saken.
Det som är lite märkligt med min kusin är att vi har en gemensam mormor. Död även hon sedan många år tillbaka men en gemensam mormor är hon ändock. Eftersom jag är ett ensambarn har jag svårt att förstå att jag delar en nära släkting med någon annan. Det är en ovana helt enkelt. Min farfar behövde jag inte dela med mig av. Min pappa var också ett ensambarn så några kusiner på den sidan har jag inte som kämpade om sin gunst hos farfar.
Nu har jag inte behövt kämpat om mormors gunst, vi delade på henne helt enkelt, kusinerna och jag.

När stortvillingarna och deras storasyster är tillsammans med småtvillingarna och är samlade hos oss blir en av småtvillingarna ofta förgrymmad på sina storkusiner. De kallar mig för farmor när jag är en mormor och då gör småtvillingen sitt yttersta att försöka korrigera felsägningen med den påföljd att stortvillingarna ser förvirrade ut. När jag försöker förklara min modersroll gentemot deras egna föräldrar förstärker det endast förvirringen och vi får lämna ämnet hädan och ägna oss åt gemenskapen istället.

Kanske ska jag och maken skriva ner det vi kan och minnas om vår släkt och förvara det på ett säkert ställe så det finns tillgängligt för framtida bruk. Det kan ju tänkas att barnbarnen en dag frågar sina föräldrar om sin mormor/farmors och morfar/farfars härkomst. Eller också ger de blanka tusan i att nysta i nedgrävda rötter utan låter dessa ligga där de ligger i orörd mark. Det är inte lätt att veta så här i förväg...