Summa sidvisningar

onsdag 13 april 2016

Höga höjder och en vaxad mustasch


Det har hotats med våruppehåll. Kanske har vädergurun rätt, luften känns kyligare idag än i går.
Själv har jag beslutat mig för att införskaffa ett gevär. Av grövsta kaliber. Med det ska jag skjuta ihjäl samtliga rådjur som skövlar i vår trädgård. Sedan ska jag flå djuren, breda ut skinnen och lägga dessa runt tulpaner och penséer som ett avskräckande exempel på hur det kan gå för rådjur som hoppar in över staketet till vår tomt.

Efter att under morgonen ha kört runt på min mamma till diverse inrättningar besökte jag sonen och maken för att se hur beskärningen av en enorm prydnadsbuske avlöpte.
Högst upp på den längsta stegen stod maken uppklängd, den kortare stegen brukades av sonen som lider av svindel. Jag ruskade lite på sonens stege för att bevisa att den stod stadigt och fick en svavelosande salva till svar.

De är rätt lika far och son. Både till utseende, sätt och sinne. Frånsett hårfärg och skäggväxt. Maken har aldrig varit trakterad av att odla ansiktsbehåring trots att jag under en period i början av vårt förhållande uppmanade honom att lägga undan rakhyveln. Jag tycker det är snyggt med skägg men där går makens och mina åsikter isär. Jag fick vika undan på den punkten men anser dock att min skägglöse make är otroligt snygg utan extra ansiktsprydning.

Ibland slår det mig att vi kan se likheter i varandra trots att släktskap saknas. Vilt främmande människor kan ha drag av varandra på ett häpnadsväckande sätt.
Minns en gång för många år sedan då jag landade utanför en kyrka där jag skulle vara representant vid en begravning. Knappt hann jag slå av bilmotorn innan dörren rycktes upp och en man stirrade uppfordrande på mig.
Jag hälsade artigt varpå mannen undrade om det var jag som var Anders.
Jag fnittrade till, knuffade upp bysten med ena handen, höll behagen kvar i ett stadigt grepp och frågade om han tyckte att jag såg ut som en som hette Anders.
Mannen studerade min barm under ett par sekunder och bad sedan om ursäkt att han tagit fel på person.

Nästa gång samma sak hände var i väntrummet på vår vårdcentral. Jag satt där ensam och bläddrade förstrött i en av de trista tidskrifterna som vårdsökande människor är hänvisade till att bläddra i då de sitter i ett väntrum på vårdcentralen.
En läkare kom släntrande, bläddrade i det som verkade vara en journal, tittade på mig och ropade Gunnar. När Gunnar inte svarade frågade han om jag möjligtvis var den Gunnar han sökte.
Jag blev frestad att fråga läkaren om han egentligen hade kompetens att skilja en kvinna från en man men skakade på huvudet och sa att Gunnar inte ännu hunnit installera sig i väntrummet.  Läkaren såg sorgsen ut, tänkte antagligen på den pressade tidsplaneringen han hade och som nu skulle sprängas på grund av denne frånvarande Gunnar, varpå han lufsade iväg för att återkomma efter fem minuter. Jag förekom honom och upplyste om att jag fortfarande inte var Gunnar och att jag skulle låta meddela patienten att han skulle knacka på läkarens dörr när han dök upp.

För att dra slutsatser av dessa båda händelser kan jag konstatera att jag troligtvis har vissa maskulina drag. Kanske borde jag försöka mig på att odla skägg eller i alla fall släppa fram min mustasch som jag envisas med att vaxa bort. Vem vet, jag kanske klär fint i ansiktsbehåring.

Det jag undrar mest över är hur Anders och Gunnar egentligen ser ut. Om de har skägg eller inte.