Summa sidvisningar

måndag 3 november 2014

Att lämna det kända och möta det okända


I lördags var vi bortbjudna till ett par på Vikbolandet som vi känt under många år. Våra döttrar umgicks flitigt när de gick på högstadiet och då blev umgänget naturligt i samband med födelsedagar och vi var på något sätt självskrivna hos varandra när det vankades kalas.

Ju äldre döttrarna blev desto glesare blev besöken hos varandra. Både flickorna och vi föräldrar gled från varandra men har till stor glädje återupptagit vänskapen och träffas då och då. Inte lika ofta och intensivt som förr men vi träffas.

När vi körde ut till Vikbolandet på för oss välkända vägar slog mig tanken att det var exakt på dagen för 25 år sedan som vi med vårt bohag flyttade till gården Olofstorp på Vikbolandet.

Det var med många blandade känslor som vi på morgonen mjölkade våra kossor för sista gången. Huset var tömt och bilen stod färdigpackad och väntade på att få föra oss bort från den kända mot en ny okänd framtid.

Mina svärföräldrar tog mot husnyckel för att lämna den till de som skulle flytta in efter oss. De som skulle mjölka Beda, Skabb-Lena och de andra korna när kvällen kom.

Det lilla röda huset som vi köpt och under flera år renoverat. Ladugården som byggdes upp efter den stora branden, skogsstigen där jag dragit barnvagnen fram och tillbaka. Trädgården, barnens favoritställen i skogsdungen och så barnens farmor och farfar. Vårt stöd när det var bråda tider.
Nu var det inte längre vårt (dock ingick inte farmor och farfar i försäljningen) utan någon annan skulle ta vid vårt gemensamma verk som vi då i den stunden avslutade.

Det var mörkt  när vi öppnade dörren till vårt nya hem. Den enda lampa som fanns i huset var hallampan som välkomnade oss med ett svagt sken. Vi fick leta fram en ficklampa för att kunna lokalisera oss. Något var galet med vattensystemet så vi hade inget rinnande vatten. Flyttbussen körde vilse på de slingriga vägarna och jag ångrade bittert vårt beslut att flytta från Värmland.

Hösten var rå, kall och regnig. Löven låg i drivor på marken och trädens grenar hade endast något enstaka visset löv kvar som envist klamrade sig fast.

När flyttgubbarna äntligen kom tappade de frysboxen i källartrappan det första de gjorde. Soffan bars in och jag kröp ner i den, drog ett täcke över huvudet och låtsades att jag var kvar hemma i den röda lilla stugan.

Renoveringen inleddes. Det var Göran som kom i sin lastbil med det nya köket. Vi hälsade artigt på varandra och föga anade vi då att vi exakt på flyttdagen 25 år senare skulle sitta i hans och Birgittas kök och äta en riktigt smakrik middag. Att Göran och hans fru skulle bli våra goda vänner.

Nu är vi riktiga östgötar. Till och med dialekten finns där även om jag försöker förneka det. Östgötska är inte någon vacker dialekt. Rent ut av skrattretande om jag ska vara riktigt ärlig. Men den finns där och jag som helst vill att de värmländska vokabulären ska lysa igenom har lärt mig att uttala de karaktäristiska ö:na på rätt östgötskt sätt.

Vi trivs gott här och har inga planer på att flytta tillbaka till den värmländska myllan. Men i en plåtlåda med rosor på locket har jag jord från vår gård. Värmländsk svart jord. Den ska användas vid min begravning. Prästen ska viga mitt stoft till den sista vilan med just den jorden. Och när gudstjänsten är slut ska de gäster som eventuellt tänker sig att komma till kyrkan och vinka av mig tåga ut till tonerna av Ack Värmeland du sköna.

Maken som är född Västmanlänning säger då och då att han aldrig ångrat att han fick sig en fru från Värmland. Precis så som det är skrivet i visan.

Det är rart sagt av honom tycker jag.