Drama bland grönsakerna och en ledsen charkuterist

 Medan vi ivrigt väntar in den efterlängtade värmen bryr sig naturen inte om väderleksrapporterna. Lövsprickningen är i full gång. Inget kan hindra det till synes inprogrammerade. Inte heller bryr sig Stig junior, vår robotgräsklippare, om att det växer påskliljor lite varstans i vår trädgård. Inget vi kan begära ty det var mitt i sommaren förra året junior flyttade hem till oss och då hade påskliljorna blommat över för länge sedan. Nu strävar den sig framåt och klipper det som finns framför och som vi inte hindrat den från att klippa. Jag försöker mota bort den men den bryr sig föga.

Det är bistra tider. Region Östergötland vädjar om personlig lockdown. Vårddirektören talar känslosamt till medborgarna. Snälla ni, hjälp till att förhindra smittan. Snälla ni! Avstå fester, grillkvällar och allt annat roligt i glada vänners lag. 

Vid vår lokala matvaruaffär skyltas det stort. Kom inte i sällskap utan handla ensam. Det bjuds på gratis handsprit. Varje kund uppmanas att ta en färgglad liten boll för vi inte ska överskrida maxantal kunder som får vistas i butiken samtidigt.

Utanför flockas män, de flesta i övre medelåldern, i väntan på att deras fruar ska handla klart så de kan hjälpa till att lasta in kassarna i bilarna och köra hem frugan. För männen måste köra sina fruar till affären för fruarna kör oftast inte bil även om de har ett körkort i sin ägo. I alla fall kör de inte till matvaruaffärer.

Det finns till och med fruar som inte kör kundvagnar utan låter männen sköta även detta hjälpmedel vid inköp. Trots att det är både säkrare och lättare att köra kundvagn än bil.

Idag var en sådan dag. Ett medelålders par behövde förnödenheter inför den stundande helgen. Mannen höll kundvagnens handtag i ett fast grepp medan frun plockade champinjoner. En butiksanställd påpekade vänligt vikten i att handla ensam. Varpå de båda kunderna gav henne en rejäl råsopa. Jag dök upp mitt i dramat. Den kvinnliga kunden vände sig till mig. Skrek att detta är minsann allmän plats och ingen, allra minst butikspersonalen hade någon rätt att hindra dem båda att vistas i butiken. 

Jag köpte ett hekto prickig korv över disk av den butiksanställda som jobbar med risk för sin egen hälsa och som vänligt bett de båda kunderna att handla ensam. Såg att hon var ledsen över ordväxlingen. 

Medan hon skar upp korven gav jag henne några uppmuntrande ord. Berömde henne och hennes kollegor som liksom hon vill att vi kunder ska handla tryggt och säkert. Hon log mot mig, aningen matt men mest uppgivet.

Vårddirektören vädjar. Inte förbjuder men vädjar. Och vi gör precis som vi vill. För det är bara andra som blir sjuka i Covid-19. Och Stig junior jobbar på. Kör över påskliljor för ingen har ju hindrat junior från att göra dumheter. Det kanske krävs ett handlingskraftigt förbud och inte bara en vädjan om lockdown. För vi vill ju att allt ska återgå till det normala och att påskliljorna ska få blomma så länge som möjligt. 

En skön spaljé och en olycklig transaktion

  Det hela verkade bli en mycket bra lördag. Solen silade sina strålar in mellan rullgardinens glipa i vårt sovrum när vi vaknade i morse. Och framför vår altan tronar nu en spaljé i den nygjorda rabatten som jag för ett par dagar önskade mig. Maken är rask i tanke och handling, spade, skottkärra och nyinköpt virke. Lägg jord därtill och min rabatt blev ett faktum innan önskan ens hann landa.

Jag är rätt så nöjd med att inte vara en person som eftersträvar dyrbarheter utan är glad åt det lilla. Som en nyanlagd rabatt för prunkande växter till exempel. När någon får en stor summa pengar händer det ofta att bilar byts ut mot sprillans nya, det grävs utomhuspool och inhandlas nytt möblemang. Pengarna rullar iväg till drömresor med all inclusive eller en byggsats med sportstuga i fjällen. 

Pengarna kan ha kommit ägaren till del genom en storvinst eller ett arv. Eller rent utav idogt arbete där varje krona nogsamt stoppats undan och samlats på hög. Det går förvisso att låna med ränta men det brukar aldrig sluta speciellt lyckligt i det långa loppet.

Själv har jag som ensambarn ärvt min mammas pengar hon hade på kontot samt det försäljningen renderade då jag sålde hennes radhus efter begravningen. Ett radhus dit hon flyttade exakt idag för nio år sedan. 

Jag har inte spenderat något av mitt arvegods. De finns på ett konto som säkerhet i den händelse att det av någon anledning skulle sluta att komma in pensionspengar. Inget känns säkert i dessa tider. Regeringen kan hitta på att låta pensionärer lida svält eller höja avgifter som en pensionär inte mäktar med.

Men idag har jag skänkt barnomsorgen på Norrköpings kommun det mesta av mitt arv. Jag som inte ens är i behov av barnomsorg. Anledningen till denna generösa (o)gåva kom an på en räkning som jag hjälpte dottern betala gällande barnomsorgen för småtvillingarna. 

Summan skrevs in men av misstag råkade jag glömma flytta markören så några av OCR-siffrorna slank med bredvid den först ämnade humana summan. Jag gjorde om och tänkte rätt, klickade på godkänn och såg mina ärvda pengar försvinna in i Norrköpings kommuns kassa för barnomsorgen.

I en evighetslång väntan med 67 personer i kö fick jag så äntligen tala med en helgarbetande bankman. Som trodde jag ringde för att skämta. Om en sådan allvarlig sak! Han tröstade mig med att det kunde ha varit värre. Jag hade kunnat fått kontot kapat. Dottern jämrade sig, varför i all sin dagar använde du det där kontot? Svar, jag vet inte. Jag klickade väl på fel konto.

Utefter bankens instruktioner har jag nu mejlat kommunen, avdelning barnomsorg. Skrivit att de inte ska känna sig glada över kassatillskottet utan vänligen lämna tillbaka det som inte tillhör dem. Att de omgående ska höra av sig på måndag och inte använda mitt arv till höghastighetsbanan Ostlänken.

Maken sa så tyst att jag knappt hörde att låta spärra kontot med arvet efter min mamma. Jag skyller på att jag är född med obotlig dyskalkyli och är ofta oförmögen att tolka riktigheten i siffror.

Får jag pengarna tillbaka vilket jag innerligt hoppas på, ska jag faktiskt använda lite av dem till inköp av vackert blommande klematis som ska pryda den ännu tomma spaljén.  

Securitas hand och ett populärt piller

 Nu har jag gjort det, tagit min första dos Covidvaccin. 900 personer skulle få sprutstick under dagen. Det rådde i det närmaste folkfest utanför Himmelstalunds mässhallar.  Medborgare födda 1956 eller tidigare samlades i klungor, kända som okända pratade med varandra i en uppsluppen anda. 

En inhyrd vakt från Securitas höll ordning och reda på folket. Ropade upp tider och beordrade oss att stå på ett led. En och en fick vi sedan stiga in i det allra heligaste. Jag höll på att frysa ihjäl under utomhusvistelsen. Uppmanad av maken att vara ute i god tid för enligt honom var det bara att kliva på och få vaccinet. Pyttsan! Annat är det i utlandet sa en herre som av någon anledning rest till Portugal för att få sprutor inför en Afrikaresa. Där rådde drop in. Men i Sverige måste vi stå på led innan Securitas tillåter entré. Ett riktigt skitland Sverige, det må jag då säga. Dålig organisation. Då protesterade jag. Kan det bli mer organiserat än när vi snällt står på ett led och väntar för att höra sin tid ropas upp med två minuters intervaller?

Securitasvakten tog sin uppgift på största allvar. Pekade med hela handen medan han då och då upplyste om att idag bjuder vi på Astra Zeneca. Sprutmedel från ett forskningsdrivet bioläkemedelsföretag.

Några utbrytare lämnade ledet och gick hem. 

Törs du? frågade mig en man från Söderköping. Ja jag törs. Fast jag är fasligt spruträdd. Men ännu räddare för att hamna i respirator, förkunnade jag som i ungdomens dagar extraknäckande som respiratorvakt på Kristinehamns sjukhus. 

Det är inte farligare med Astra Zenicas vaccin än att äta p-piller, hävdade en kvinna från Vikbolandet. Hon hade under hela sin fertila epok förhindrat oönskade graviditeter genom att stoppa i sig sitt dagliga piller och hon såg i högsta grad välmående ut och visste nog vad hon talade om. Av naturliga skäl hade hon lämnat sin befruktningsduglighet bakom sig och kunde unna sig den första dosen Astra Zeneca. 

Jag tänkte på galenpannorna som förnekar Covid-19 existens samt fördömer vaccinet och alla oss som för vår egen skull jämte andras skull frivilligt sprutar in snabbproducerat vaccin. Undrar hur många av dessa förnekare äter p-piller? Göka säkert är en sak, ta vaccin är en annan. Även båda innehåller ingredienser som kan ge biverkningar. Och blodproppar. 

Jag gnällde och ynkade mig bara för jag kände att jag måste när jag satt i mitt tilldelade bås och stirrade på den ej ännu använda sprutan. Spruträdsla bör tas på största allvar men sjuksystern hade inte tid att jamsa med någon som är född 1956 eller tidigare. Kön ringlade sig lång utanför så utan pardon tryckte hon in sprutnålen och erbjöd mig sedan ett plåster.

Nu är det gjort och jag känner mig nöjd med min ärofyllda insats. 

Livets krumsprång och oaptitlig torrmjölk

Det har varit en hel del runt oss just nu som upptagit det mest av vår tid. Ibland gör livet krumbukter vilket medför ändrade planer i vardagslivet. Nu verkar det dock gå åt rätt håll. Inte bara i vardagen utan också det som sker runt omkring oss. Det som legat i vinterdvala har återuppstått. Det skänker glädje och förtröstan. 

I ugnen står en Jansson och bereder sig. Sillsallad, sill och lax i kylskåpet. Vi får äta påskmaten själva maken och jag. En vanlig förkylning skrämmer slag på var och en. För tänk om det inte är en vanlig förkylning? Går det att lita på negativt Coronatest? Vi tar det säkra för det osäkra och flyttar fram firandet med barn och barnbarn till på måndag.

Påsken är den bästa helgen av alla helger. Kärlek och förlåtelse flödar. I alla fall är det så skrivet. Verkligheten ser något annorlunda ut.

Jag saknar min mamma varje dag. Men en dag som denna är saknade ännu större. Mamma var inte en okomplicerad person. De flesta av oss är komplicerade på ett eller annat sätt men med mamma kunde det vara extra besvärligt. 

När det stod klart för oss att mammas liv började nå slutstationen tog hon min hand. Kramade den hårt och frågade om jag kände att det fanns något ouppklarat mellan oss. Nej mamma. Det finns inget ouppklarat. Inga hinder och ingen kärlekslöshet. 

Vi tittade på påsen som hängde på droppställningen med det gift som skulle ge henne ett par extra dagar i livet. Inget mer. Vi kände oss båda lugna och trygga.

Jag har skickat påskhälsningar. Både till de som blir glada över hälsningen men faktiskt även till en och annan som lever i den parollen att dina ovänner är mina ovänner. Alltså blivit påverkade av någon att inte tycka om vissa personer bara för att någon annan inte gör det. 

Jag förväntar mig inget svar på just de påskhälsningarna. Men min hälsning gör mig ändå gott eftersom jag inte behöver känna mig utrustad med ett kärlekslöst hjärta. I dessa tider är det extra viktigt att visa varandra omsorg och kärlek. Inte bara för att det är påsk utan därför att vi lever i en tid då vi behöver varandra som allra mest. 

I år har barnbarnen fått en upplevelse i sina påskägg. Vi ska bjuda dem på en föräldrafri trerätters baklängesmiddag med tillhörande övernattning. Det blir en utmaning eftersom de är sex barn till antalet. Det sjunde barnbarnet får dock stanna hemma hos sin mamma och pappa då bröstmjölken än så länge hägrar. Det enda jag kan erbjuda nu för tiden är torrmjölk och det är nog inte lika lockande. 

Det blir en fin påsk trots påtvingat avstånd och saknaden efter mamma. En saknad som ändå gör mig glad på något sätt för den är ett bevis på kärleken som fanns mellan oss.