Sittande vid frukostbordet svepte jag morgonrocken tätare runt kroppen. Knackade håglöst med teskeden hål på mitt av maken perfekt kokta ägg.
Han undrade hur det var fatt.
"Hösten, jag avskyr hösten. Dimmig, kall och rå. Kolla ut genom fönstret så ser du själv".
"Men det är ju fint"!
"Vad exakt tycker du är fint"?
"Grinden, dimman, vattnet, tallarna och granarna".
Jag muttrade över hans ständigt positiva inställning. Vände bort blicken och lät den vila på stearinljusens fladdrande låga. Förvisso, det är mysigt med hösten och inomhusvärmens ombonade känsla. Så måste jag tänka annars blir november outhärdlig.
Tvättmaskinen behövde laddas med smutsiga jeans. När frukosten var avklarad tryckte jag på maskinens startknapp. Den kvirrade till och en display tändes. Välkommen, hälsar tvättmaskinens glada tillrop i blå text. Fantastiskt köp av tvättmaskin maken gjort efter det att den gamla gått sönder. Han fick fria tyglar och kom därmed hem med det bästa.
Maskinen hälsar inte bara välkommen, den läser av plaggen och därefter vägs innehållet. En ny text kommer upp på displayen som berättar hur mycket tvätt medel som behövs. När allt sedan sätts igång går det hela tiden att läsa vad som händer till dess maskinen tystnar och berättar, nu är tvätten klar.
När jag var barn och min mamma skulle tvätta skedde det under stor vånda. Tvätten skulle kånkas ner från lägenheten, vidare genom källargången, ut på bakgården och sedan in i nästa hyreshus där tvättstugan var belägen. Byken skulle först efter den sorterats blötläggas över natten i stora rostfria kar. Vittvätt, kulörtvätt, grovtvätt, fintvätt, ylletvätt och annan tvätt som för säkerhets skull hanterades som handtvätt samlades i olika högar.
Tvättmaskinen var ett enormt åbäke som fylldes med vatten via en kran. Tvätten tung av blötläggningsvatten flyttades från blötläggningskaren till maskinen. Sedan gällde det att hålla koll på temperaturmätaren. Överskred det röda strecket 90, 60 eller 40 grader beroende på vad som tvättades måste kallvatten tillsättas. När tvätten var klar efter först ha sköljts fyra gånger vilket skedde genom att tvättvattnet tappades ur och nytt tillsattes var det ånyo dags för förflyttning. Denna gång till centrifugen som stod på ett eget upphöjt podium. Låg tvätten fel skakade apparaten våldsamt och mamma drabbades alltid av panik. En pedal trampades ner och centrifugalkraften avtog med ett vinande ljud. Jag älskade centrifugen. Kravlade mig upp på den och satt där och skakade med i takten så tänderna skallrade i käften. Allt medan mamma ömsom tittade på mig så jag inte föll rakt ner i betonggolvet och ömsom på tvättmaskinens temperaturmätare.
Två stora torkrum med enorma fläktar. Tvätten hängdes upp på linor och fladdrade därefter muntert i det heta vinddraget. Om mamma var rädd för centrifugen var stenmangeln en allt större skräck. Mest för att mina barnahänder skulle fastna under träramarnas tunga stenar som förflyttades över det som skulle manglas. Därmed var mangelrummet förbjuden plats för mig.
Hela proceduren med tvätten tog en hel dag i anspråk. Om jag bortser från blötläggningskvällen och natten. Mamma bredde smörgåsar, hällde kaffe i termos och blandade saft i glasflaskor. I tvättångorna satt vi uppflugna på en hög träbänk och åt av den medhavda matsäcken medan vi lyssnade till tvättrummans rytmiska dunkande.
Jag tittar ömt på vår nya tvättmaskin. Den som hälsar välkommen då det är dags för tvätt. Skänker en tanke till min barndoms husmödrar som efter en dag i tvättstugan gnuggade sina värkande ryggslut. När jag slutat vänslas med vår moderna informativa tvättmaskin ser jag ut genom fönstret. Faktiskt har dimman lättat och jag faller tillbaka i mitt vanliga glada sinnelag.
