Summa sidvisningar

fredag 23 augusti 2013

Chilli och unikaboxen



Var med sonens sambo och deras hund Chili till staden för att få Chillis klor klippta. En mycket trevlig hund, dessutom en av de få hundar som verkligen tycker om mig. Kanske beror det på att jag, som har stor respekt för hundar efter att en gång i min ungdom blivit svårt biten, inte känner någon rädsla för henne. Vi brukar ta långa promenader på tu man hand och det händer att maken och jag är hundvakt då och då. Vi kommer bra överens och känslorna för varandra är besvarade åt båda håll.
När klorna var avklarade återstod betalningen av utförande av tjänsten vilket visade sig vara mer problematiskt än det borde. Kortläsarterminalen fungerade inte, inte heller bankomaten inne i det stora köpcentrumet. Köerna var långa av irriterade penninguttagare och det konstaterades att det antagligen berodde på överbelastning i samband med lön.

Min pappa var virkesmätare under hela sitt verksamma liv. Hela sommar och vinterlov samt lediga helger från skolan var jag med pappa ute i skogen när han mätte timmer.
Under några somrar mätte han massaved vid en terminal vid Vänern. Timmerbilarna kom med sin last, pappa mätte och sedan stjälptes massaveden i vattnet och bogserades i buntar till något pappersbruk med hjälp av isbrytaren Dan.
För mig var det riktiga sommarupplevelser att vara med pappa där. Timmerbilar kom och for, folk pratade med mig och jag fick vara nära min pappa.
En eftermiddag stod det en brun unikabox i en grässlänt som jag genast fattade tycke för. Den borde fungera bra som förvaring till små saker så jag lade in den i pappas bil.
Hemma väntade mamma med kvällsmaten och efter måltiden jag tog fram min upphittade praktiska box. Remmen var hårt åtdragen så jag bad mina föräldrar om hjälp. Pappa öppnade den och en märklig tystnad spred sig i köket.
Pappa tittade allvarligt på mig med sina blå ögon och jag märkte att han hade ett bekymrat uttryck i ansiktet.
Unikaboxen var fylld med pengar. I stora sedlar. Jag fick noggrant redogöra var jag exakt hittat unikaboxen med det dyrbara innehållet.
Kvällen gick och det var oroligt i vårt hem. Så ringde telefonen. Jag hade gått till sängs men hörde pappas  lågmälda röst. Det var en upprörd åkeriägare i andra änden av den luftburna telefonledningen. Han frågade om pappa sett en brun unikabox som han glömt då han plockat ur sin matsäck ur den på frukostrasten när han levererat massaved till Kroksvik. Jodå, den fanns i tryggt förvar och kunde återfås med sitt innehåll orört nästkommande dag.
Enligt uppgift var pengarna åkeriägarens lön till sina anställda.
Pappa fick en ask cigaretter som tack för hjälpen, själv fick jag en klapp på huvudet av åkeriägarens stora näve.
Pappa kastade cigaretterna, la in en snus under läppen, tog upp mig i sitt knä och talade om att man måste vara ärlig och hederlig för det är den bästa belöningen här i livet.




Det nya livet och dödsannonser


Idag är det precis en vecka kvar innan vårt nya liv tar vid. Dagarna fram till dess blir fyllda med avslut av allahanda slag, kartonger ska fyllas och innehållet arkiveras, papper ska skrivas under och det praktiska ska avslutas. Men framför allt ska vi, maken och jag, mentalt programmera om oss vilken kan vara den svåraste biten. Vi har varit med om det tidigare, när vi sålde vår gård. Det dröjde innan tanken vande sig, den inre klockan var inställd på vissa tidpunkter och det tog lite tid innan vi kunde stoppa uret.

Under snart 20 år har jag varit tillgänglig med en hjälpande hand då det svåraste av det svåraste inträffat. När ett andetag upphört och allt blivit stilla. Många känslor har jag mött, ilska, frustration, sorg och förvirring.
Ibland har jag känt mig så oerhört tafatt, önskat att jag hade ordnat ett barndop eller ett bröllop istället, fått varit med om att dela glädje och festyra. Jag har stått ensam i ett annat rum och låtit tårarna falla fritt över mina kinder, torkat näsan och sedan uppfyllt kravet av förlängda händer. Gjort det människor inte själv orkat göra. Det har stärkt mig och jag har känt mig behövd.

När jag tog beslutet att öppna egen begravningsbyrå hade jag min familjs fulla stöd. Det var en förutsättning.
Många röster höjdes, konkurrensen var stor, förutsättningarna att lyckas små, men det fanns även de som trodde på mig, som stöttade och tilldelade mig lyckönskningar. Det största stödet har jag fått från min man som funnits där vid min sida, det är han som skött allt "bakomarbete", utan honom hade jag aldrig klarat av allt det praktiska som rört bokföringen, skatteverkets lagar och förordningar är en djungel av paragrafer. Tur att han stannat kvar hos mig av kärlek eller inte dött, jag hade aldrig klarat av momsen på egen hand!

Den största anledningen till att vi för ett år sedan tog beslutet att sälja var när vår son fick sina tvillingbarn. De fick en mycket svår start i livet och då kom tankarna på oss själva. Livet behöver inte bara bestå av arbete som är fokuserat på att ge främmande människor stöd. Vi behövs även för de som står oss riktigt nära.

När så Fredrik kom med i bilden som medarbetare och kollega kände vi att han var rätt person att ta över det som vi vårdat och värnat om under många år. Han var rätt person att föra vidare det vi byggt upp. Det känns tryggt att lämna över till honom, en duktig yrkesman som har många års erfarenhet, är lyhörd och en stor människokännare.

Jag har summerat de här åren, många människor har jag mött. Några har blivit mina vänner, det finns de som jag aldrig kommer att glömma och de som har boat in sig för all framtid i mitt hjärta.
Tacksamheten över att jag och min man lyckats skapa ett fint och framgångsrikt företag är stor och jag känner en enorm stolthet och att jag kan gå ut genom dörren med mycket rak rygg.

Under de här åren har jag inte läst en enda dödsannons. Jag vet många som slår upp tidningens sida över annonser det första de gör på morgonen och avhandlar vem som dött över koppen med morgonkaffe. Det är en viktig social del det är jag fullt medveten om, men själv har jag undvikit just den tidningssidan av flera olika anledningar.

Men, lördagen den 1 september, då ska även jag börja läsa dödsannonserna!