Idag är det precis en vecka kvar innan vårt nya liv tar vid. Dagarna fram till dess blir fyllda med avslut av allahanda slag, kartonger ska fyllas och innehållet arkiveras, papper ska skrivas under och det praktiska ska avslutas. Men framför allt ska vi, maken och jag, mentalt programmera om oss vilken kan vara den svåraste biten. Vi har varit med om det tidigare, när vi sålde vår gård. Det dröjde innan tanken vande sig, den inre klockan var inställd på vissa tidpunkter och det tog lite tid innan vi kunde stoppa uret.
Under snart 20 år har jag varit tillgänglig med en hjälpande hand då det svåraste av det svåraste inträffat. När ett andetag upphört och allt blivit stilla. Många känslor har jag mött, ilska, frustration, sorg och förvirring.
Ibland har jag känt mig så oerhört tafatt, önskat att jag hade ordnat ett barndop eller ett bröllop istället, fått varit med om att dela glädje och festyra. Jag har stått ensam i ett annat rum och låtit tårarna falla fritt över mina kinder, torkat näsan och sedan uppfyllt kravet av förlängda händer. Gjort det människor inte själv orkat göra. Det har stärkt mig och jag har känt mig behövd.
När jag tog beslutet att öppna egen begravningsbyrå hade jag min familjs fulla stöd. Det var en förutsättning.
Många röster höjdes, konkurrensen var stor, förutsättningarna att lyckas små, men det fanns även de som trodde på mig, som stöttade och tilldelade mig lyckönskningar. Det största stödet har jag fått från min man som funnits där vid min sida, det är han som skött allt "bakomarbete", utan honom hade jag aldrig klarat av allt det praktiska som rört bokföringen, skatteverkets lagar och förordningar är en djungel av paragrafer. Tur att han stannat kvar hos mig av kärlek eller inte dött, jag hade aldrig klarat av momsen på egen hand!
Den största anledningen till att vi för ett år sedan tog beslutet att sälja var när vår son fick sina tvillingbarn. De fick en mycket svår start i livet och då kom tankarna på oss själva. Livet behöver inte bara bestå av arbete som är fokuserat på att ge främmande människor stöd. Vi behövs även för de som står oss riktigt nära.
När så Fredrik kom med i bilden som medarbetare och kollega kände vi att han var rätt person att ta över det som vi vårdat och värnat om under många år. Han var rätt person att föra vidare det vi byggt upp. Det känns tryggt att lämna över till honom, en duktig yrkesman som har många års erfarenhet, är lyhörd och en stor människokännare.
Jag har summerat de här åren, många människor har jag mött. Några har blivit mina vänner, det finns de som jag aldrig kommer att glömma och de som har boat in sig för all framtid i mitt hjärta.
Tacksamheten över att jag och min man lyckats skapa ett fint och framgångsrikt företag är stor och jag känner en enorm stolthet och att jag kan gå ut genom dörren med mycket rak rygg.
Under de här åren har jag inte läst en enda dödsannons. Jag vet många som slår upp tidningens sida över annonser det första de gör på morgonen och avhandlar vem som dött över koppen med morgonkaffe. Det är en viktig social del det är jag fullt medveten om, men själv har jag undvikit just den tidningssidan av flera olika anledningar.
Men, lördagen den 1 september, då ska även jag börja läsa dödsannonserna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar