Summa sidvisningar

måndag 21 oktober 2013

Moodyssons mormor, lejonet i trädet och goda karameller


Att spetsa till en historia så den blir ännu bättre eller rent utav intressant är en konst och kan mottagas på lite olika sätt. Antingen blir man genomskådad och klassas som en lögnhals eller också väcker den extra kryddan mottagarens nyfikenhet och man får den uppmärksamhet man hoppats på.

Läste en artikel om Lukas Moodysson och där berättade han om sin mormor som gärna ljög ihop en historia så den skulle passa in och göra saker och ting lite bättre än vad de egentligen var. Jag tror att många av oss är som hans mormor och det kan vi väl få vara så länge vi inte gör varandra illa eller blir till känslomässiga översittare.

En lögn kan vara utstuderad för att vi vill skydda oss själva eller någon som står oss nära. För att slippa ta konsekvenser av ett obehag eller inte bli förlöjligade. Ett avsnitt ur en av säsongerna i Solsidan speglar det så bra när en av fruarna, tror det var Mickan, fick stå där med skammens rodnad på kinderna för att hon inte lagade mat till sitt barn utan hellre öppnade en burk med fabriktillredd köttfärssås. I ett lögnaktigt försök att sätta sig i bättre dager inför de andra präktiga mammorna låtsades hon att barnets mat hädanefter var hemlagad och äkta. Hon ertappades dock och sjönk ännu längre ner på präktighetsskalan.

I går fick jag höra en helt otroligt historia av vårt barnbarn Molly. Hon hade klättrat upp i ett träd för att äta sitt äpple. Trädet bar frukter som hette körsbär och på en gren lite högre upp satt ett lejon. Djuret var av fredlig natur och fullt sysselsatt med att äta av sitt eget äpple så Molly kände ingen rädsla. När hon sedan skulle klättra ner från trädet råkade hon riva sig på pannan på en utstickande gren. Jag fick både känna och se på revan och kunde konstatera att det trots allt ändå gått ganska så bra.
Jag blev glad av berättelsen, den visar att Molly är utrustad med det bästa man kan ha, nämligen fantasi. Något som jag hoppas att hon får behålla så länge hon lever och att hon kan utveckla något bra och positivt av den förmågan.

När våra barn var små kunde jag undanhålla sanningen om att jag hade goda karameller i skåpet. I ensamhetens stund passade jag på att stoppa dem i munnen, tugga och svälja med en snabbhet bara den som vill dölja sitt förehavande klarar av. Smakens njutning fick fastna i gommen och förhoppningsvis stanna där ett tag. Om oturen var framme kunde en av döttrarna komma, hon som är väl utrustad med en näsa känslig för dofter. Då uppdagades lögnen och det fanns bara ett alternativ, att dela med sig av sötsakerna.

Livlig fantasi som innehavs av barn får inte samma innebörd som när en vuxen låter fantasin övergå i en lögn. Det måste vara en balansgång med vad man vill göra av sin fantasi. Den måste vårdas till något positivt som skapar glädje genom historier, texter, film och teater.

Det finns tre sorter av lögn: Den stora lögnen som är så stor att ingen tror att det är möjligt att det som berättas är falskt. Bluffen som kan ge fördel och så till sist den vita lögnen som syftar till att trösta.

Sanningar med modifikationer kan få en berättelse att få lite extra schwung, det tilltalar mig, i lagom mängder.
Som Moodyssons mormor, ungefär.