En vecka kvar till jul. Ytterligare en vecka och 2019 är till ända. Igår firade vi vår bröllopsdag med uppstekt potatis, skinka och saltgurka. Julmust i glasen. 41 år i nöd och lust. Medgångar och motgångar. Djupa dalar och höga höjder. Ibland har det krävts en klick kärlekslim ur den limtub som medföljer vigselbeviset.
Till dess döden skiljer oss åt. Efter alla de här åren vet jag, så kommer vårt äktenskap en gång att upplösas. Genom döden. Men vi tänker satsa på guldbröllop. Minst.
Det nya året innebär förändringar, Som alltid står något nytt och bankar på dörren. Jag blir riktig pensionär vilket jag ständigt påminns om. Genom olika brev som uppmanar mig att omgående uppge mitt bankkonto där pensionspengarna kommer sättas in med start i mars. Ihärdigast har nog AMF varit. Där det utlovas 5 kronor före skatt. Varje månad livet ut. Häromdagen räknade maken ut att jag måste leva till dess jag fyller 95 år innan hela summan betalats ut.
Nästa år kommer vi även att få ett nytt litet barnbarn. En spännande tilldragelse som vi ser fram emot.
Med så här många barnbarn känner jag ett visst ansvar. Barn som sätts till världen behöver ett nätverk av vuxna. Föräldrarna har naturligtvis den största och mest betydelsefulla rollen i sina barns liv. De har huvudansvaret i allt som sker under barnens uppväxt. Föräldrarna har också ett ansvar som innebär att deras nyfödda får ta del av det nätverk som finns att tillgå. Inte minst för sin egen del ty allt som oftast krävs en hjälpande hand när vardagen ska pusslas ihop. Barn behöver den äldre generationen och det är då vi som är mor -och farföräldrar kommer in i bilden. Vi behövs i många avseenden, inte minst genom att skänka våra barnbarn all den kärlek vi kan ge. Förutsatt att mor -och farföräldrar tillåts delta i barnbarnens liv. Något som inte är självklar för alla.
Nu har jag tagit ett steg ut ur den egna zonen. Åtagit mig ett vuxenansvar genom att hänga med Skärblackas Nattvandrare ut i den mörka vinternatten. Våra barnbarn kommer en dag att vistas ute när mörkret faller och då kan det vara bra som mormor och farmor att känna till vad som väntar. Samtidigt gör jag en insats för Skärblackas unga medborgare trots att nattvandrarnas närvaro inte alltid uppskattas.
Lucianatten var min första vandring tillsammans med tre andra vuxna. Vi bar västar där ryggtavlans text med tydlighet framgick vilka vi var. Ungdomar som samlats i klungor vid Mosstorpsskolans mörkaste delar pratade med oss och även provocerade en aning medan det snöblandade regnet blötte ner deras jackor och bara huvuden.
Någon gång under den natten skakades vårt samhälle av ett mord. Morgonpigga Skärblackabor såg med stor förfäran polisens avspärrningar, polishundens snokande och tekniker som säkrade spår.
Nu har också Skärblacka fått en nål fastsatt på kartan över grovt våld.
Trots det som skett är Skärblacka en bra plats att växa upp på. Här finns en god gemenskap och de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Jag känner mig trygg i att våra barnbarns föräldrar valt Skärblacka åt sina barn.
