Summa sidvisningar

onsdag 27 december 2017

Den obrukbara cykeln och en häpnadsväckande lista


Vaknade i morse av att ljuset silade in genom rullgardinsglipan. Hjärtat slog några extra slag ty jag drabbades av farhågor om något möte jag bokat upp mig på och nu missat. När tankarna i min trötta men utvilade hjärna sorterats till dess rätta fack sjönk adrenalinpåslaget till normal nivå.
Vi hade enkom tagit en rejäl sovmorgon, så som en frilansande pensionär stundom kan unna sig.

Visserligen har jag ett möte inbokat, men inte förrän under seneftermiddagen. Då ska jag slå min omgivning med häpnad och ge mig i kast med något som egentligen inte tillhör min image.
Men vi står inför ett nytt färskt år och jag känner att jag måste försöka vara vågad. Kliva ur ramarna och låta 2018 bli året då jag ska satsa på något nytt och uppseendeväckande.

Det är lätt att bli nostalgisk över året som gått. Summera händelser, tankar och det som aldrig blev av. Inför varje nyår beslutar jag mig för att göra en Bucket list, för vem vet. Jag kanske är död och begraven innan nästa nyårsklocka klämtar. Även om just den händelsen inte klottras ner på någon lista utan mer är ett projekt som ligger i framtiden. Om jag själv får bestämma.

Nu har mina tankar dragit sig så lång tillbaka som sju år bort i tiden. Mycket tack vare det evinnerliga bläddrandet bland mina bilder. Där dök cykeln upp. Det som kom att bli Norrköpings största attraktion decembermånaden år 2010. Även jag drogs som en magnet till den nerisade cykeln som någon ställt ifrån sig. Frågorna hopade sig. Vem är velocipedens rättmätiga ägare? Varför står den där i sin tragiska ensamhet? Och hur länge ska den stå där till allmän beskådan? Cykeln blev en snackis och väl fotodokumenterad.
Månaden var kall och istappar hängde från hustaken, beredda på att släppa sitt grepp och spetsa någon oaktsam krake i huvudet.

2017 slutar med regn och grådask. Vid vår trappa blommar en stackars ensam ros. Som en påminnelse om att vintern har ett slut. Oavsett om det regnar eller snöar.

Tre nya projekt står på min ännu oskrivna Bucket list. Det första ska infrias idag. Under seneftermiddagen. Om jag vågar. Vilket är min förhoppning. Jag har konsulterat maken och han säger som han alltid brukar då jag kommer med något nytt: "Vad i all sin dar, fundera inte så mycket utan gör det bara. Allt du gör brukar bli bra"!

Han är min största supporter. Utan honom skulle inga av mig uppkomna förslag bli annat än för evigt vilande. Det gäller att göra det roliga lite mer roligt, även utan någon Bucket list som troligtvis hamnar oläst i någon låda. När den så småningom kommer upp i dagsljuset kan allt vara för sent. Och istället för samlade planer bli ett arvegods som med en huvudskakning kastas bland soporna.