lördag 8 april 2017

Mörka nyanser av brunt och svärmande svanar



Allt tycks vara precis som vanligt. Påskliljor, tulpaner och blåstjärna. Gräset grönskar och småfåglarna inspekterar holkarna. Fika i solen ute på trappan. Maken snickrar på utbygget och jag har tagit hand om mamma ett par timmar.

Ändå är allt inte som vanligt. Inte om utan när förändringen skulle ske är vi nog många som funderat över.
Vi ser och hör det på nyheterna varje dag. Om vi läser det i pressen , papperstidningar eller på nätet spelar ingen roll. Vi översköljs av terror och våld dagligen och stundligen. Men det är ju så långt borta. Vi påverkas inte mer än mentalt av det vi ser fladdra förbi på teverutans nyhetsutsändning medan vi avnjuter vårt kvällskaffe eller ett glas rött. Kan inte riktigt ta in händelseförloppen och förstå. Inte för än vi själva blir drabbade. Det är då vi kan känna den empatiska smärtan. När det gäller våra egna. Som blir dödade på gatan i vår huvudstad.

Jag och fler med mig kände skräcken att någon vi står nära, känner eller håller av skulle bli buren till en väntande ambulans och förd till sjukhus. Samma skräck som människor varje dag råkar ut för. Som är deras vardag. Människor som på morgonen inte vet om de lever när solen dalar och natten tar vid.
Giftgasattack i Syrien som tog över sjuttio människors liv. Som svar riktar Trump  militärt anfall mot Syrien. USA står för rättvisan. Gud välsigne Amerika och hela världen.
Vissa tror och litar Gud. Andra till Guds sista profet.

Nu hedrar vi de som föll offer för en terrorists djävulska dåd. Hatar den som gjorde detta mot oss. Känner rädsla, ilska och vanmakt. De bruna nyansen förstärks men jag vägrar lyssna till extremistiska grupper som säger "Vad var det jag sa!"

Det är människan som gjort världen ond. Nu har ondskan träffat även oss. Men mitt i ondskan finns medmänskligheten. Okända som öppnar upp för varandra. Precis så som vårt land öppnat upp och tagit hand om de som färdas på farliga vatten för att finna trygghet. Kan de känna sig trygga efter det som hänt? Det är nu vi behöver ge varandra kärlek, inte hat. Oavsett nationalitet och härkomst.

Nu är det dags för lite kaffe igen. Eftermiddagskaffe. I vår trygga lilla värld kan vi avnjuta vårt kaffe ute på trappan. I solskenet. Jag vågar vägra vara rädd. Ute på Glan svärmar svanarna. Förskonade från terror och giftgasattacker, brunbyxor och Trump.