fredag 10 februari 2017

Alla rätt och en resa genom Kuddby


Hembakade bullar, kladdkaka med vispad grädde och microvärmda blåbär.
Vi satt mitt emot varandra vid köksbordet. Pratade och kände hur nostalgin sakta smög sig in i samtalet.
Vi pratade om flydda tider som aldrig kommer tillbaka.
Utvandrare och hemvändare. Om att flytta tillbaka för att konstatera att inget är så som det var då. Människors förändring och människors frånfälle.
Så pratade vi om affären. Byns hjärta. Där allt och inget dryftades mellan havregryn, kaffebönor, mjölk, ägg och hästskosöm.
Nedläggningen och byarådets planer som rann ut i sanden.
Affären, ett monumentalt minne över tiden innan Ica Maxi stormarknad började lockade med medlemspriser och rabattkuponger.
Dörren är låst och handtaget bortmonterad. Genom gallertrappan har sly och gräs växt upp och ersatt skosulornas nötande.

Varor in och varor ut. Förnödenheter och nödvändigheter. Inlämnade av tipsrader med förhoppning om alla rutor rätt ifyllda. 1 X 2 och drömmen blir sann.
Allt är stilla och färgen på trävirket flagnar. Brunt papper för fönsterglas. En solblekt gardinkappa vittnar om personalens egen vrå intill baksidans varuintag.
En halvöppen källardörr. Ett härbärge för katter och möss, gråsuggor och tvestjärtar.

Jag tackade för fikat och pratstunden. Stannade vid affären, tog några bilder och körde sedan ombord på färjan. Tvärs över Bråviken och tvärs över Vikbolandet. Östra Husby, kyrkan, högstadieskolan, vårdcentralen och missionshuset.
Kuddby, Buss-Åke och  mellanstadieskolan som sedan länge är tömd på elever. Genom Tåby, förbi ytterligare en kyrka och skolan där småttingarna lär sig räkna och skriva.
Kände mig ensam och längtade hem. Eller längtade jag tillbaka? Till tiden då Buss-Åke stannade utanför vårt gula hus för att plocka upp våra barn som skulle till skolorna i Tåby, Kuddby och Östra Husby.
Allt förändras och jag är ingen hemvändare. Nej, jag nöjer mig med mina minnen.

En varmkorv på macken i Söderköping. Lyxade till det med räksallad och rostad lök.
Vår dotter. Glad och förnöjsam mötte hon mig när jag för sista gången svängde upp bilen utanför hennes arbete.  Kartonger, påsar och kaftanen. Allt stuvades in i bilen. Hon satte på sig sin storbrättade hatt, lämnade ifrån sig nycklarna och arbetstelefonen. Kramades hej då. På skrivbordet stod endast kvar det som tillhör Svenska kyrkan.
På måndag ska maken och jag åter igen stuva bilen full. Med samma kartonger, påsar och kaftanen. Lyfta in allt i dotterns blivande tjänsterum. Snart möts hon av nya kramar och "välkommen hit".

Livet och allt runt omkring är en ständig innovation...