Summa sidvisningar

onsdag 4 januari 2017

Ansvar utan behörighet och ett lyckligt slut



När tiden står stilla. Då tar jag till vara på stunden. Ägnar mig egenvård och flyter bara med. Nästan som om jag blir buren av en osynlig hand som vaggar mig fram och åter. Handen gör en störtdykning, ner i min nostalgilåda. Där ligger kvitton, kartor, resehandlingar, tåg-och bussbiljetter och ett gammalt pass. Utgången sedan många år tillbaka. Passfotot, då liksom nu, är anskrämligt. Jag ser ut som en person med onda avsikter. Det är så vi ska se ut på passfoton. Oglada och uttryckslösa.

Länge rotade jag runt i lådan. Hittade även små kort, en gång skrivna av våra barn. Spretiga handstilar med små ömhetsbetygelser.
Älskar dig mamma. Världens bästa mamma. Puss och kram, datum och år. Länge sedan men ändå så nära i tiden.

Ute är det kallt. Snö och hala vägbanor. Jag skickade ett sms till vår dotter under gårdagskvällen.
Hör av dig när du är hemma från jobbet är du snäll. Du vet att jag ängslas. Tycker inte om när du färdas på vägarna.
Jobbigt att jag inte är under 18 och inte bor hemma längre så du kan bestämma att jag måste stanna hemma, svarade dottern i sitt textmeddelande.
Verkligen synd, jag skulle aldrig släppa iväg dig. Känner fortfarande ett ansvar men nu har jag inte längre någon behörighet.
Slut på meddelandet.

Ständigt denna ängslan. En moders livslånga oro för sina barns väl och ve.

I måndags försvann en flicka från vårt samhälle. En flicka som inte längre kan kallas för barn. Som tagit klivet in i vuxenvärlden med arbete och eget ansvar. Men fullt och fast ändå någons barn. En mamma och pappa som ängslades över vart hon tagit vägen. Varje föräldrars värsta mardröm.
Stora insatsstyrkor och frivilliga från Skärblacka sökte i kyla och mörker. Vi såg ficklampornas sken från andra sidan av vår vik. Ljuskäglor som svepte fram och tillbaka över Glans svarta vattenyta, Hörde helikoptern som hovrade över skog och frusna ängar.
Jag bad en bön. "Gode Gud, skydda henne. Ge föräldrarna styrka och kraft. Visa de som letar den rätta vägen dit hon är. Amen."
Jag borde ha sällat mig till sökinsatsen. Varit en del av de som letade. Men jag valde att be istället för att leta efter någon annans barn. Var med i tankarna hos några för mig okända människors skräck och ängslan över ett försvunnet vuxet barn. Jag skäms en smula över att jag inte deltog i sökandet. Känner mig som en usel människa. Flickan var ju ändå från Skärblacka. Här ställer vi upp för varandra.

Hemvärnet hittade flickan. I skogen, i kvällsmörkret, under en gran. Levande men kraftigt nedkyld. Samhället andades ut tillsammans med flickans mamma och pappa.

Fick ett meddelande från vår dotter. Jag är hemma och välbehållen. Nu kan du ta det lugnt mamma.
Hon är hemma hos småtvillingarna, deras storasyster och deras pappa. Bilresan gick bra också denna gång. Familjen är intakt. Jag kan sova lugnt även denna natt. Alla våra barn är där de ska vara. I trygghet.