torsdag 18 januari 2018

En lycklig resa och hopp från höga höjder


Med fara för mitt eget liv har jag färdats på vintervägar. Sakta likt en väglus har jag rattat bilen och undvikit att se i backspegeln. Morska män har pressat på, men jag tar alltid det säkra före det osäkra. Vilken den som under gårdagskvällen körde före mig i mörkret utan vett och sans också borde ha tänkt på. Därmed hamnade bilen med förare på taket, hade jag vågat släppa ratten hade jag satt upp långfingret och triumferande viftat åt honom.
Jag kramade istället rattmuffen och lät den vänlige polismannen lotsa mig förbi olycksplatsen.
"Ta det lugnt och passa dig för mötande trafik", sa han och log.

Hemma väntande maken med fika. Lika glad och tacksam som jag över att min resa slutade lyckligt. Jag summerade kvällens upplevelser och delgav dessa till maken. Rädslan att köra ihjäl mig var lika stark som rädslan att drunkna. Han nickade och förstod. Väl medveten om att jag avskyr vintrigt väglag så väl som att simma på djupt vatten.

Jag har bevittnat sjöjungfrusimning i grannkommunens badanläggning. Liggande på magen högt ovanför vattenytan följde jag sjöjungfrur som simmade graciöst men ändå mycket snabbt.
Det kittlade oroväckande i magtrakten och svindlade för ögonen. Höga höjder är inte min grej. Fast övertygad om att jag skulle ramla ner i vattnet och slå mig fördärvad samt dessutom förstöra min kamera fruktade jag därefter nedstigningen. Simläraren hejade på och berömde min vighet när jag tagit mig ner för stegen.

När jag som ung flicka skulle ta simmärken ingick hopp från hög höjd. Min mamma och jag tog tåget till stadens badhus. Där klättrade jag upp till högsta höjden och förvandlades därefter till en bildstod. Stel och skräckslagen såg jag på hur mina kamrater gjorde dödsföraktande hopp och leende mottog sitt märke ur badmästarens hand.
Efter någon timma tröttnade mamma. Hon gastade och skrek att jag skulle hoppa. Tåg efter tåg inkom och avgick vid järnvägsstationen men jag stod kvar i samma position. Därefter lade sig badmästaren i mitt hopp. Han anslöt vid mammas sida och gormade att han tänkte släcka och låsa badhuset.  Hans arbetsdag var till ända. Men jag stod kvar utan att göra anspråk på att vare sig hoppa eller klättra ner. Hot, löften lock och pock hjälpte föga., Till slut fann badmästaren ingen annan råd än att klättra upp och plocka ner mig. Rosenrasande och det förvånar mig än i dag att han inte kastade ner mig i bassängen.

Jag var märkeslös och mamma orkeslös. Vi åkte hem med vad jag tror vad sista tåget för dagen. På min medaljsköld hade jag nålat fast några simborgarmärken som jag lyckats erövra. Medalj i simhopp är inte det jag värderar högst. Det räcker gott och väl med simborgarmärket.