Svart mjölk och hjärtstopp

 Idag har jag orkat kravla mig upp ur sjukbädden och med stapplande steg tagit mig till postlådan. Bara för att få en nypa frisk luft. Den skrällande hostan har gett mig ömma magmuskler och jag befarar både framfall och bakfall för det känns konstigt precis över allt. 

Och så har vintern anlänt. Ser ingen som helst tjusning i det vita täcket, det ger enkom upphov till besvär.

Advent står för dörren och jag har bestämt mig för att i morgon ska jag vara frisk nog att klara av juliga gardiner, lika juliga dukar och så adventsstjärnor och sjuarmade ljusstakar som kommer lysa upp i mörkret.

Men idag är allt bara ynkligt. Så fick jag ett sms.

”Hej hur mår ni? Är i mataffären, behöver ni något så handlar jag åt er”. 

Den goda grannen hörde av sig. Värme och omtänksamhet. 

Forskning har visat att vi mår bra av att ha goda grannar. Vilket jag kan hålla med om utan att vara en forskare. I Värmland hade vi en granne som alltid gav oss det onda ögat. Hur det hela började minns jag inte så här 35 år senare men jag gissar att det startade när hon ville köpa mjölk av oss. Ja visst en liter eller två kunde vi undvara av vår försörjning som mjölkbönder. Men när det eskalerade till uppemot trettio liter åt gången nödgades vi sätta stopp. Då gjorde hon en polisanmälan. Anonymt. Gällande obeskattad mjölkförsäljning. Svart handel med vit mjölk. Sen fortsatte det av bara farten. Anmälningarna haglade in till poliskonstapel Håkansson. Stulna dagstidningar. Sviktande hjärta och en släng av hjärtstopp på grund av våra uppsatta elstängsel runt beteshagarna som förhindrade att våra kossor tog sin in på hennes gräsmatta. Oljud från motorsåg, röjsåg, traktorn, skördetröskan och att det luktade skit från gödselbrunnen. Och att våra barn bar opassande kläder. Den dagliga listan med upprättade anmälningar var lång och enligt anmälaren fullödig.

Poliskonstapel Håkansson nödgades sammankalla oss alla till möte på polisstationen i Degerfors. 

Målsägande och svarande. Håkansson i mitten. 

”Håll sams. Sluta med de här dumheterna. Var goda grannar”! 

Håkansson dundrade och visade upp sin bästa polisiära sida. 

Vi åkte hem och mjölkade våra kor. Grannen packade ihop sitt bohag, sålde huset och flyttade till Karlskoga och blev granne med kommunens soptipp. För på den tiden fanns ingen återvinning utan det var bara att tippa all skit i en enda stor hög.

En nyttig investering och en boostad övertygelse

 Det har mer än en gång hänt att jag införskaffat grejer till vårt hushåll som jag ansett vara direkt nödvändigt för en fullt fungerande vardag. Exempelvis elektrisk äggkokare, bakmaskin som bakar under nattens timmar, skärmaskin för charkuterier, färskpotatisskalare med vev och salladsslunga även denna försedd med vev. 

Och hur många av dessa praktiska hushållsapparater nyttjas numera? Ingen. Någon har gått sönder, bakmaskinen tog min svägerska med sig hem till Frankrike och resten har skrotats när insikten sa att det där var totalt onödiga och platskrävande prylar.

Förra veckan blev maken sjuk. Feber, halsont och hosta. Jag köpte hem drycker som enligt tillverkaren ska boosta immunförsvaret. Maken skulle till vilket pris som helst behöva bli frisk och jag inte bli sjuk. I morgon skulle vi ha kalas. Mat till elva personer hemma hos oss. Något vi och gästerna sett fram emot.

De nyttiga och dyra dryckerna har flödat. Vi räknade på kostnaderna, maken och jag tog ett gemensamt beslut. Nu måste vi helt enkelt köpa oss en elektrisk juicemaskin. Elva flaskor nyttigheter motsvarar maskinens kostnad och sen blir det gratis dricka. Lite skrollande på surfplattan, ett klick och maskinen ramlade ner i kundkorgen, swishat och klart. 

Upprymd kontaktade jag våra barn och berättade om köpet.  Ingen av dem lät speciellt exhalterade. Då gav jag mig på barnbarnen.

”Har du räknat in kostnaden för frukt och grönsaker farmor”?  sa en av dem. 

”Oooo”, svarade den andra efter mitt sms.

Juicemaskinen anlände. Apelsin, morot, färsk ingefära och en bit chili förädlades till flytande form. Mustigt och gott. Sen blev det dags för färska rödbetor och ingefära.

Upprymd berättade jag för ännu ett barnbarn om den fantastiska maskinen och de lika fantastiska dryckerna varpå barnet undrade hur det där med rödbetor smakade. 

”Nyttigt”!

”Då menar du alltså inte speciellt gott, mormor”.

Kalaset är inställt. Min hals värker, näsan rinner och hostan tilltar i styrka. Vi pressar färska nyttigheter som ska bota oss från det utmattande tillstånd vi just nu befinner oss i.  Och hålla oss friska för all framtid. Övertygade om att vi gjort en mycket bra investering när vi köpt oss en elektrisk juicemaskin. Vi boostar vår inställning till detta med morötter, apelsiner, ingefära, chili och rödbetor. 

Ett ljus för utvandrarna och en värmelåga för det som brustit

 Just hemkommen från kyrkogården där jag tänt ljus för mamma och pappa som vilar tillsammans i minneslunden.

Båda var inbitna värmlänningar och att pappa skulle bli östgöte efter sin död ja det kunde nog ingen föreställa sig. Men det var mammas krav om hon skulle utvandra från det landskap hon föddes i till oss här i Östergötland. I ett tryggt och säkert grepp höll mamma det som var kvar av pappas lekamen och som förvandlats till aska som pytsats ner i en blå urna. Hela färden från Degerfors till Skärblacka reste de båda gemensamt mot det nya. Han till kyrkogården, hon till Såglötevägen. Hon rakryggad bredvid mig i passagerarsätet, han i hennes knä.

Nu ligger de båda på Skogskyrkogården och jag den föräldralösa får tända ljus och minnas det som en gång varit.

Det är tid för minnen av de som gått före oss till den plats vi ännu inte har tillträde till. Dödens rike. Vi tänder ljus, dricker kaffe i Skogskapellet hos diakon Hanna och prästen Lotta. Som finns där för att värma en frusen själ med hett kaffe och varma ord. 

Jag minns och tänker. På en krånglig relation med min mamma. För det var inte alltid så lätt och enkelt det hela. Men det jag minns bäst och som tröstar mig när mammalängtan är som svårast är allt det goda, glada och varma vi hade tillsammans. Allt det andra har jag lagt åt sidan. Allt det ljusa har tagit överhand och jag kan enbart känna en stor tacksamhet över att mamma blev just min mamma och ingen annans. De bästa och finaste åren genom vårt gemensamma liv ända fram till slutet. 

Saknaden är svår och stor. Det är så mycket jag behöver prata med henne om. Visa och berätta. Få tilldelat klokskap och råd. Hjälp och stöd. Dela glädjeämnen och gemenskap. Allt detta är en omöjlighet för mamma finns inte längre mer än i mitt minne och på fotografier.

Jag tänker också på alla som av olika anledningar inte får ta ett slutgiltigt farväl av sina föräldrar när den stunden kommer. När döden oåterkalleligt är en barriär till försoning och en fortsättning framåt till slutstationen.

Känner en oerhörd tacksamhet över att jag fanns där, fick hålla mina föräldrars händer fram till det vägskäl där jag var tvungen att släppa taget och låta dem färdas den sista biten helt ensamma. 

Det ljus jag tänt för mamma och pappa på Skogskyrkogårdens minneslund brinner inte enbart för dem. Ljusets låga omsluter även alla brustna relationer i en tid då vintertidens mörker omsluter oss alla. 

En felsägning och en nätdraperad hud

 Dottern ringde mig och ville ha skjuts till veterinären med sin hund. Ledarhunden hade ont i ett öra.

Vi blev mottagna i receptionen och hänvisade till ett undersökningsrum. 

Djurvårdaren klappade Putte och säkerställde åkomman genom att påtala att hunden skulle få behandling för ögonen. 

Nej öronen, sa dottern och jag unisont. Varpå djurvårdaren svarade att hon hade svårt att uttala ordet öron och det kunde då tolkas som om hon sa ögon.

För en vecka sedan vad det dags för återbesök hos veterinären. Samma djurvårdare som sist gjorde om proceduren. Klappade hunden och säkerställde anledningen till återbesöket. 

”Då var det dags att kolla ögonen igen Putte”.

”Nej öronen, det är öronen. Visserligen är det här en blindhund (alla som är vän av ordning, språkpoliser och lättkränkta, ursäkta mitt ordval) så det kan ligga nära till hands att det är ögonen men det är öronen” avbröt jag.

Genast kände jag dotterns fingrar på utsidan mitt lår. En tyst markering, håll käften!

Åter igen fick djurvårdaren ursäkta sig med att hon har svårt att säga öron.

När dörren stänges efter henne och vi väntade ensamma i rummet på veterinären suckade dottern.

” Mamma, du är så pinsam att jag nästan dör”!

Jag blev förvånad. Dottern brukar inte backa gällande pinsamheter. Hon hakar gärna på när jag föreslår att vi ska göra något udda i det offentliga rummet som i mångas tycke är både oerhört pinsamt och direkt olämpligt. Som till exempel sticka huvudet genom toalettsitsar på Bauhaus för att sedan fota oss med mobilen och publicera det på social medier. 

Strax innan jag skulle ta klivet in i tonåren köpte min mamma en ny baddräkt. Hon och jag brukade gå till badhuset i Karlstad ett par gånger i veckan. Baddräkten var hudfärgad och som om inte det vore nog, den var draperad runt om med ett sorts svart stormaskigt nät. Men värst av allt, hon hade inhandlat en exakt lika kroppsnära dräkt till mig. Väluppfostrat tackade jag, klev i min baddräkt och gick därefter bredvid min mamma klädd i hudfärgad simdräkt med svart nät och ut på simhallens kaklade golv. Och på en tonårings vis höll jag på att skämmas ihjäl när blickarna föll på oss båda. Mamma däremot var fullt och fast övertygad om blickarnas avund när hon och hennes avkomma lätt och ledigt sjönk ner i det klorerade vattnet klädda i likadana naturfärgade baddräkter med svart nät. 

Jag har hört att om man kan bemästra pinsamma situationer växer man som människa. Blir stark och modig i växandet. Det är bra att ta emot det pinsamma och vända det till något positivt. Det är då man lär sig överbrygga svårigheter och våga ta steget ut i det okända. Kanske är det tack vare den där baddräkten som jag vilt och ohämmat vågat kastat mig in i olika utmaningar. Haft mod att satsa på det till synes omöjliga trots varnande röster som förkunnat att det där kommer du aldrig att gå i land med. 

Nu är det sällan jag går till ett badhus. Tycker det är oerhört pinsamt när jag med våt och fuktig hud efter den obligatoriska moment dusch före bad försöker trycka in fläsket i baddräkten som är svart utan onödiga krusiduller och utsmyckningar. Då är jag hellre pinsam tillsammans med vår dotter när vi besöker Bauhaus. Anser det vara mer stärkande i mitt fortsatta växande. 

En påhittad text och en snabb förflyttning

 

Har varit till Norrköping tillsammans med dottern och gjort diverse inköp. Vi visste vad som tarvdes så det hela gick snabbt och smidigt. Tack och lov. Ty att gå i affärer är bland det värsta jag vet.

Dock var det annorlunda när jag var barn, då gick jag mer än gärna till affären för att handla förnödenheter som min mamma behövde.

Jag skrev själv inköpslistan så som ett barn som ej lärt sig skriva gör. Hittepåbokstäver i staplar och lappen överlämnade jag till damen bakom disken i speceributiken. 

Hon läste, nickade och hävdade att varorna fanns på lagret. I nämnda lager fanns även en telefon och hon ringde min mamma.

”Vad önskar fru Axelsson få hem från affären idag”?

Sonen ringde mig en tidig morgon den här veckan. De hade multistegar till mycket nedsatt pris på Jula. Han bad mig klicka hem en stege eftersom det bara fanns två kvar så det var lite bråttom. Sen skulle han hämta den i butiken direkt de öppnat för att med den nya stegen åka till morgonens första trädgårdskund.

Jag klickade och stegen hamnade i varukorgen. Skrev in Kullerstad trädgårdsservice mejladress, sonens namn och fortsatte till betalningen. Där blev det stopp. Inget köp i någon annans namn. 

Jag gjorde om och gjorde rätt. Betalade, ringde sonen som hängde på låset till Jula i Norrköping.

Där tog nästa stopp vid. Ingen utlämning i någon annans namn utan medhavd giltig id-handling av den som gjort köpet. Naturligtvis är det så. Det vet ju faktiskt alla upplysta medborgare i detta supermoderna samhälle vi lever i. Stegen måste avbeställas av köparen och köpas på nytt av den som hämtar.

Jag avbröt min frukost, hittade numret till kundtjänst någonstans i Sverige och uträttade mitt ärende.

”Nej du kan inte avbeställa stegen eftersom den lyfts in från lagret och befinner sig nu inne i själva butiken”, lät svaret. 

Jag tappade målföret. I cirka två sekunder.

” Nu avbokar du den där j***a stegen omgående så vår son kan köpa om den. F*n tar dig om du inte gör det bums, han väntar, kunderna väntar på att få sina fruktträd beskurna och du ska f*an i mig inte sabotera det här genom nån sorts paragraf. Stegh******t har ju stått under samma tak hela natten men har nu på morgonen bytt plats några meter. Du får ordna det när NU”!

Min röst var hård som sten, kall som is och uppe i falsett.

Kundservice bad mig vänta ett ögonblick och medan jag väntade fick jag vacker musik som plåster på såren levererat direkt genom luren. 

Musiken tystnade och ersattes av ett mycket nervöst skratt.

”Så nu har jag ordnat det, stegen är avbokad och kan härmed köpas på nytt”. 

Det klirrade i min telefon och swich så var pengarna tillbaka på mitt konto.

Kanske tog det onödigt lång tid att handla förr när allt skedde över disk och varorna betalades med pengar som plockades upp ur portmonnän. Men blev inköpet fel eller varan visade sig vara defekt återlämnades den direkt till butiken och ersattes med nytt och helt. 

Inte allt men mycket var bättre då än nu. Trots att det för alla oss som inte gillar att springa i affärer enkelt kan handla på internet. 

En bön om resultat och ett mänskligt engagemang

 Året var 1978. Då fanns ingen snabb hantering via internet  gällande pengar. Således fick jag knalla in till chefens kontor för att kvittera ut min löneutbetalning vid varje månadsskifte. 6 000,00 kronor för en månads slit låg i min plånbok när jag körde hemåt. Påskhelgen nalkades och jag skulle införskaffa råvaror till påskbordet. Det var då jag upptäckte det, väskan med plånboken och hela lönen var borta. Maken och jag vände upp och ner på huset i jakten på de försvunna pengarna.

Jag grinade och knäppte mina händer. ”Käre Gud, gör så jag hittar det jag söker. Amen”. Inget bönesvar. Pengarna var borta. Men påskmat blev det ändå. 

Långt senare rotade jag i kattvinden efter något behövande. Där låg en väska och i väskan låg en plånbok och i plånboken fanns 6 000,00 kronor, det vill säga min borttappade månadslön. En fingervisning om att det är inte bara är att be om något utan föregående ansträngning för att uppnå önskemålet.  Ändå hade jag i mitt tycke uppbådat mitt yttersta i mitt ivriga letande även om jag i ett utmattade tillstånd slutade eftersökningen efter en tid. 

Att förlora något värdefullt kan kännas traumatiskt. 

Igår skulle jag besöka vår lokala matvaruaffär. När jag drog ut kundvagnen såg jag att det låg en röd plånbok i vagnen framför. Med viss bävan öppnade jag plånboken, att rota runt i en främmande plånbok känns förbjudet och snudd på att inkräkta i en persons personliga integritet. Men för att ta reda på den rättmätige ägaren fanns inte tid för etiska funderingar. 

Namnet gav mig en fingervisning vem som skulle kontaktas. Jag letade upp telefonnumret på Hitta.se och ringde. Inget svar. Då letade jag upp den plånbokslösa kvinnas äkta hälfts telefonnummer. Inget svar. På en liten ort känner vi flesta av oss varandra så jag ringde deras dotter. Inget svar. Då ringde jag dotterns kompis. ” Är hon hos dig”? ” Ja hon är här”! Och dottern i sin tur ringde sina föräldrar. Inget svar så dottern ringde tillbaka till mig och bad mig lämna in plånboken i affärens förbutik. Bakom disken stod Erik som sa att plånbokens ägare precis lämnat affären. Mannen som sin vana trogen sitter vid förbutiken och säljer Bingolotter uppmanade mig att springa. Utanför butiken satt en man på en bänk och åt glass. Han viftade med handen, däråt, spring däråt! Då ropade ett barn, ”nej hon sitter där i den röda bilen. Skynda dig”! 

Jag fick stopp på fordonet och kunde överräcka den röda plånboken innehållande allt av dagens nödvändigheter till en mycket lättad ägare.

Det är vid sådana här tillfällen som jag känner en oerhörd tacksamhet över att vi som bor här känner varandra mer eller mindre och kan vara varandra behjälpliga i de flesta situationer som kan uppstå. 

     

En dödlig dryck och en sur skvallrande granne

På vår gård i Värmland växte något som liknade fläder. Min svärmor hävdade att det var äkta fläder och då okunskapen hos mig gällande fläder, äkta som oäkta, var obefintlig litade jag på svärmors omdöme. 

Det enda jag riktigt kände till var att blommorna hos äkta fläder avger en svag doft av kattpiss, vilket vår fläder inte gjorde.

Svärmor ville gör flädersaft. Läskande och svalkande heta sommardagar. En flaska saft kunde dessutom släcka törsten när vi bärgade hö till våra kossor. 

För att vara på den säkra sidan hämtade jag en expert inom området fläder. Hon konstaterade krasst, koka saft, drick och sedan dö.

Jag vidarebefordrade expertutlåtandet till min svärmor och tystnaden som följde kring egentillverkad  flädersaft talade sitt tydliga språk. 

Vi sålde värmlandsgården och köpte en annan gård ute på Vikbolandet. Inte i närheten av Östgötaslättens böljande sädesfält men där fanns ett gigantiskt fläderträd. Som luktade kattpiss när det blommade. 

Det där trädet gav oss otaliga flaskor fläderblomssaft. Jag älskade trädet så till den milda grad att jag näst intill utvecklade trädkramartendenser. Sorgen och saknaden efter mitt älskade fläderträd höll i sig under tre långa sorgeår efter det att vi sålt gården och flyttat till Kolmården. När vi  hamnade på Bäckstugevägen  i Kullerstad, Skärblacka planterade vi bland det första vi gjorde ett fläderträd.

Tyvärr brukar fläderblommorna bli fulla med svarta löss redan dagarna efter det att de slagit ut. Lössen går att bekämpa skapligt om man är tålmodig och ägare av en vattenslang. 

För några år sedan stod jag och spolade vårt fläders blommor med kraftig stråle från trädgårdsslangens munstycke. Grannen kom och frågade efter min make som han behövde växla några ord med. Jag hänvisade honom i vilken riktning maken befann sig. När grannen vände ryggen åt mig och gick kunde jag inte låta bli. Blöt och med hängande mungipor gick kan hem till sin fru och skvallrade. Hon tog hela händelsen med ro och skickade tillbaka sin gubbe till mig med en inbjudan om middag och ett glas vin. 

Vi har inte enkom en äkta fläder. Vi har även en falsk. Min mamma envisades under sin levnad att det var en knarkbuske. Varje gång hon satt under den lilla falska flädern flackade hon oroligt med blicken i väntan på uppdykandet av Norrköpingspolisen. Det hjälpte inte att jag påpekade, knarkplantor får inte röda bär om hösten, hon höll fast vid sitt eget botaniska kunnande. 

Idag har jag silat och hällt flädersaft på flaskor. Kommer väl till pass på midsommaraftons dukade bord. Barnbarnen kommer och då häller vi aldrig upp något annat än saft i allas våra glas. 

 

En bräda av bambu och ett rött tjuvlarm

 Så kom det då äntligen, gårdagens välsignade regn. Idag känns luften lättare att andas och doftpionerna håller på att slå ut i vår trädgård. Snart är det midsommar. Då vänder det. Nästan exakt sex månader kvar till jul.

Med vindrutetorkarna på snabbt läge for vi fram på motorvägen mot det svenskaste av svenskt. Shoppingrunda på IKEA. För vad passar bättre en regnig söndag än att ta på spenderbyxorna och strosa runt på möbelvaruhus? På inköpslistan stod skärbrädan Blandsallad, för alla som älskar bröd. Tillverkad av äkta bambu. Det enda störande med skärbrädan för bröd är namnet. Hade jag varit inblandad från skiss till verklighet hade jag satsat på Brödsmulan eller Russinbullen eller något annat som associerar till skärbrädan för bröd. 

Ganska snabbt hittade vi det som föranledde besöket på IKEA. Att det slank ner lite annat smått och gott i kassen av bara farten är helt normalt. Närmare bestämt sju artiklar fick frotteras ihop med Blandsallad. 

Jag klargjorde för maken redan i bilen mot Linköping att jag ville fika på IKEAs restaurang. Önskemålet mottogs inte med någon större entusiasm men accepterades.

När vi plockat klart våra åtta artiklar befann vi oss plötsligt vid plockhyllorna och utgångskassorna. Återstod bara att vända. Makens anlete skvallrade om vad han tänkte men nu skulle vi fika på IKEA ty så var det bestämt. Vi travade motströms och nådde den ringlande kön av människor som ville äta sommarlunch för IKEA Familypris. 

Småttingar grinade och kinkade, föräldrar höll ångan uppe med nöd och näppe och jag svettades ymnigt.

Men cheesecake med jordgubbar överskuggade allt.

Väl på plats vid ett ledigt bord började jag känna hur irritationen sakta kom krypande. En unge satt och sparkade mot underdelen av soffan, ett ihåligt monotont dunkande som aldrig gav sig. En tant vid bordet mitt emot spottade ut snusen i en servett och det bildades en glittrig salivsträng mellan hennes underläpp och IKEAS tunna servett. Vid ett annat bord satt ett medelålders par och tittade kärleksfullt på varandra, totalt avskärmade från odörer av lax, oljiga pommes frites, oljud och andra störande moment som vi medmänniskor utsätter varandra för i den allmänna bespisningslokalen på IKEA.

Vi åt snabbt våra cheesecakes och hastade därifrån. Maken muttrade något om ett riktigt café utan Familypris medan vi rörde oss mot utgångskassorna.

Där vi kunder skannar våra varor och väljer betalningssätt med ett fingertryck på en skärm.

Jag skannade in varorna och tryckte på betala. Och den röda lampan lyste ilsket som bevisade att den här kunden har gjort något fuffens med skannern.

Mycket riktigt. ”Sju du sa åtta det va, bulleri bulleri bock”. 

Personalen har säkert fått lära sig att inte med munnen uttala ”tjuv” men vad ögonen säger kan ingen sätta stopp för. 

Jag är mycket nöjd med vår nya skärbräda Blandsallad, ämnad för bröd och med inbyggd smullåda. 

Och idag har jag köpt fikabröd hos Camilla med personal. Skärblacka hembageri och café, det är på riktigt och där bakas det med äkta smör i degen. 

 

En stirrande skönhet och en utmattad fotograf

 Det kom ett brev. Avsändare Transportstyrelsen. Dags att förnya körkortet så jag kan få fortsätta att köra tunga fordon. 

Blev för ett tag sedan stoppad av polisen i en kontroll där körkortet skulle uppvisas. Den unga poliskvinnan tittade häpet på mitt körkort och sen på mig. ”Jäklar, du har ju allt som går att få”, utbrast hon. Hon blev nog mest imponerad av att en tant kunde ha ett slikt körkort för tanter är tanter och ungdomar har svårt att tro att tanter också varit unga en gång i tiden. Och som kört lastbil med släp, buss och brandbil. 

Nå, dags att boka tid hos doktor Samuel som konstaterade att jag inte har synfel, diabetes, lider av yrsel eller andra krämpor som inte lämpar sig när tunga fordon ska framföras på allmänna vägar. 

Fem minuter senare och ettusen kronor fattigare laddade jag för nästa moment. Fotograferingen. 

”Ta av dig glasögonen”, uppmanade fotografen. 

”Aldrig i livet”, svarade jag. 

Fotografen vann ordkampen och jag la glasögonen på en liten pall inne i fotograferingsbåset.

”Sluta glo och stirra så dant”! 

”Jag glor inte eller stirrar. Men jag ser inget utan glasögonen”.

Något jag undvikit att berätta för doktor Samuel.

Fotografen surade och det klickade i kameran. Jag tog på mig glasögonen och tittade på mig själv på bildskärmen.

”Du är inte riktigt klok, tycker du jag ska se ut så där på mitt nya körkort”?

Fotografen suckade. Glasögonen låg på pallen och jag glodde och stirrade åt kamerans håll. 

Fem eller om det rent utav var sju tagningar senare log fotografen brett och sa att han tyckte jag var ursnygg. Han verkade utmattad och klen i nerverna. 

”Du ljuger för du vill bara bli av med mig”, hävdade jag samtidigt som jag tog beslutet att nu fick det vara nog.

Av fotografen fick jag dubbelhäftande tejp, satte fotot på plats och skrev namnteckningen inom ramen på det av Transportstyrelsens medskickade blankett för körkort och sen slängde jag ner kuvertet med dess innehåll  i den gula postlådan i hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. 

Igår kom mitt nya körkort. Fick lösa ut det i förbutiken i vårt Ica. När jag kom ut i bilen öppnade jag kuvertet och i samma stund jag såg mitt nya körkort förbannade jag fotografen. Och Transportstyrelsen som godkänt fotot som föreställer en mycket gammal tant som tycks lida av halvsides ansiktsförlamning och vars ena öga är mycket mindre än det andra. Det enda jag är nöjd med är frisyren. Och att jag kan fortsätta köra lastbil och buss om det skulle behövas. Och att jag faktiskt är en åldrad skönhet med allt vad det innebär. 

Maken har ännu inte blivit informerad om att jag nu har ett nytt och mycket anskrämligt körkort i min ägo. 

Jag väntar nog ett tag till innan jag berättar. Om jag någonsin kommer att göra det …

 

Rädseltårar och vårsång från andra raden

  ”Nu tar vi det lugnt”, sa vi och torkade varandras rädseltårar. 

”Ja nu ber vi och hoppas”, sa vår dotter prästen. 

Vi höll hårt om varandra och gav ett löfte om att allt ska vara som vanligt. Till dess vi vet.

Så mycket vi har att glädjas över och värna om.  Varandra som familj, våra vänner och o-vänner. De människor som vi inte har så mycket gemensamt med men som finns där likt de byggstenar som behövs för att vi ska fungera både i praktiken och i sociala sammanhang. 

Ändå, vi sållar och väljer ut det som passar från det mänskliga kartoteket. Ratar och förkastar. Slutar att älska och bry sig om. Kaka söker maka och lika barn leka bäst. Alla andra får inte vara med. 

Trots att vi egentligen behöver varandra, nu och alltid. 

Igår var maken och jag tillsammans med dottern och en av småtvillingarnas till Geerhallen och lyssnade på Norrköpings musikklasser årskurs 4-9 som bjöd på vårkonserten Det finns en värld. Ett av våra barnbarn går i 6:e klass och stod i mitten på andra raden och sjöng. Hjärtan som flödar över hos mormor och morfar. 

På fredag eftermiddag är vi i egenskap av farmor och farfar bjudna till Skärblacka fritidsgård. Vi ska äta bullar, korv och klura ut musikquiz.

Det finns så mycket att glädjas över. Vårkonsert och musiquiz. Utslagna syrener och liljekonvaljer på köksbordet. Snart är det sommarlov, utflykter och myggbett som kliar. Glass och jordgubbar i landet. 

 Nu tar vi det lugnt. Tillåter oss rädseltårar som kan bli glädjetårar. Vi håller hårt om varandra och låter allt vara som vanligt. Till dess vi vet. 

Snor på monarkens emblem och en fullvuxen sessa

 Maj månad 1993 bjöd, precis så som idag, på strålande väder. Jag hade av redaktionen blivit ivägskickad till Kolmårdens djurpark för att göra ett reportage om Oceanum. En ny påskostad turistattraktion som möjliggör att få se delfinerna från olika vinklar.

Hans majestät konungen med gemål och barn skulle inviga det hela och efter bandklippningen skulle samtliga församlande bli bjudna på en liten buffé. Ett tryckeri hade tillverkat lite finare servetter med det kungliga emblemet tryckt i guld i ena hörnet.

Kungafamiljen som skulle anlända i en luftburen farkost dröjde. Vi rapportörer kring dagens stora begivenhet vankade av och an medan vi spejade mot skyn i hopp om att få se den kungliga helikoptern.

Efter vad som verkade vara en evighet kom så äntligen huvudpersonerna och ceremonin kunde börja.

Inne i Oceanum var det pyntat med tropiska växter och höga palmer, allt för att skapa ett autentiskt intryck av att befinna sig i delfiners naturliga närmiljö. Det enda som stack ut var de kraftiga rep som var uppspända så ingen skulle komma för nära kungligheterna. Lite här och var stod säkerhetsvakter och höll koll på läget.

Kamerorna knäppte och blixtrade. De professionella hade stora kameror, jag en ganska liten och oansenlig. Därmed blev jag nödgad att ta mig nära objekten för att få så bra bilder som möjligt. Jag tog klivet över ett av repen men det tog omedelbart stopp. En stark hand hade mig i ett järngrepp och säkerhetsvaktens ögon var kolsvarta. Han väste att jag skulle hålla mig bakom repet. Jag blev rädd, vacklade till och greppade en av de gigantiska palmerna. Som inte höll för tyngden utan föll med kruka och allt. Dominoeffekt var imponerande. Palm efter palm föll och rullade med dova dunsar nerför sluttningen med rygglösa sittbänkar. 

”Nu har du ställt till det”, morrade den kungliga säkerhetsvakten medan en av de med stor kamera  fångade upp mig i sin trygga famn.

Jag snörvlade och grät. Han med stora kameran gav mig sin servett med kungligt monogram och tröstade.

”Alla har vi varit barn i början och rädda för de som är större. Det går över med tiden ska du se”. 

Vi åt kunglig buffé på papptallrikar när kungen klippt av banden med sax. Bilderna blev av usel kvalitet och redaktionschefen suckade.

För något år sedan fotade jag det äldsta kungabarnet som vuxit till sig betydligt sedan 1993. Min kamera är både större och av bättre kvalitet sedan dess. Vi stod på ett tak i Norrköpings yttre hamn. Ingen ryckte mig hårt i armen och jag kunde med låg röst säga, ”Psst Victoria, kan du kolla häråt är du snäll”. 

Prinsessan vände ansiktet mot mig, log och lät mig ta så många bilder jag behövde för att bli nöjd.  

Ett olämpligt ordval och en dramatisk biljakt

 Igår var jag och två av våra barnbarn till Norrköping i ärenden. Vi skulle parkera på Tegelängsgatan, en lugn gata med gott om parkeringar och ett bekvämt gångavstånd till vår destination.

Det var glest med bilar på parkeringen men ett av fordonen drog till sig vår uppmärksamhet. Eller rättare sagt den gula lappen som var fästad under främre rutans vindrutetorkare.

Åh nej, sa vi till varandra. Stackare, parkeringsböter. Det är dyrt och det vill vi verkligen inte råka ut för. 

Vi parkerade vår bil och jag öppnade parkeringsappen i min mobiltelefon.  Tycker det är en finurlig app. Lätt att använda, överskådlig och tydlig. Bäst av allt är att det går att förlänga parkeringstiden på långt håll om det skulle behövas. 

Tegelängsgatan låg högst upp på listan av parkeringsområden. Jag bekräftade att bilen med tillhörande regnummer var min och snurrade med fingret på mobiltelefonens skärm fram två timmars parkeringstid.

Vi var borta lite mer än en timma. Det barn som satt i baksätet på ditvägen skulle i rättvisans namn sitta fram på hemvägen. Ty så är den oskrivna lagen när barnbarn åker med sin farmor. För att säkerställa sin position var det barnen först framme vid bilen. Barnet stelnade till, pekade och sa ”farmor, det sitter en gul lapp på framrutan”. 

Jag sa, ”vad i h*****e, parkeringstiden har ju inte gått ut”. ”Nu svor du farmor”, sa barnen men jag märkte att de hyste stor sympati för mitt rådande sinnestillstånd. 

Vi enades om att ringa och klaga hos något som uppgett sitt telefonnummer på den gula långa lappen. Denne någon visade sig vara en telefonsvarare. En fegis, så klart.

Jag stoppade parkeringen och insåg att det med automatik kommer att ske en framtida transaktion från mitt konto på 34,00 kronor för parkeringstiden. Men jag fick själv ombesörja betalning för parkeringsböterna vilket uppgick till en summa av 419, 00 kr inklusive moms och administrationsavgift. 

Trots att vi parkerat på Tegelängsgatan skulle jag ha skrollat vidare till område City blå zon. Vilket var förklaringen till den gula lappen under främre rutans vindrutetorkare. 

Böterna är betalda. Jag tänker inte överklaga och jag kommer hädanefter att vara mer uppmärksam när jag ska parkera med app. 

De gånger jag fått böter för lagöverträdelse i trafiken är lätträknade. Fortkörning en gång. Parkeringsböter tre gånger, gårdagens förseelse inräknad. Allt fördelat på femtio år som bilförare. 

Jo just ja, höll på att glömma den grövsta förseelsen. Den gången jag smet från polisen som stoppade mig när jag körde mot enkelriktat med begravningsbilen. Jag gasade och den svarta långa bilen flög fram på Norrköpings gator. Efter kom den uppretade polisen i polisbil med blåljus och tjutande sirener. Det hela tog stopp vid begravningsbyrån och jag fick en rejäl utskällning samt dyra böter. Vad brottet rubricerades som har jag glömt men jag blev i alla fall inte kallad till någon rättegång. Om det berodde på att jag klassades som förstagångsförbrytare eller om jag körde begravningsbil och det i sig var förmildrande omständigheter kan jag inte redogöra för. Men jag har sedan dess aktat mig från att köra mot enkelriktat. 

Ett oönskat samtal och en väluppfostrad ursäkt

De flesta av oss har med största säkerhet hungrat efter sol och töväder under en längre tid. Så kom den äntligen, våren. Det droppade från taken och de med störst iver klev ur termobyxorna och drog på sig shortsen. 

Underbart, log vi mot varandra i solen. Snart öppnar Halvars glasskiosk i Norrköping. Den som inte orkar vänta lockas av en mjukglass på macken.

Och så kom bakslaget. Vårkänslorna svalnade och fågelstugan fylldes åter med solrosfrön. För inte kan vi låta flyttfåglarna vara utan värmande föda. De som tålmodigt kämpat

sig hit från fjärran länder för att möta våren och se till att populationstätheten inte minskar. 

Det är lätt att dras ner i melankoli när snön yr runt stugknuten när vi förväntar oss att det ska vara vår. Melankolin kan övergå i ilska och då kan det kännas som en befrielse att låta ilskan gå ut över någon. Helst ska överrumplingsmetoden nyttjas, då blir effekt som störst. 

Vilket jag fick erfara då jag ringde ett telefonsamtal. Och det visade sig att jag slagit fel nummer. Något som kan hända oss alla. Personligen kan jag tycka det kan vara trevligt när någon ringer fel och hamnar i min lur. Det där oerhört skamfyllda förlåt, jag har slagit fel nummer väckte sympati. Jag brukar fånga upp den främmande rösten och det hela kan i bästa fall leda till en riktigt trevlig konversation.

Nu uppskattar inte alla en felringning. Men vill ändå ha en form av konversation. Dock ej på den gemytliga nivån. Och jag som annars brukar ha svar på tal blev helt och hållet ställt.

Jag stammade och stakade mig. Vilket tydligen spädde på ilskan hos den andra. Som till och med ifrågasatte om jag verkligen befann mig i ett nyktert tillstånd.

När samtalet efter vad som verkade som en evighet tog slut blev jag ledsen. Åkte till vår lokala matvarubutik trots att timmen började bli sen. Köpte en chokladkaka och lät  Ica-Karin trösta om mig. Hemma väntade maken med varmt te. Ibland är det skönt att vara ledsen och bli omhuldad.

I dessa moderna tider ser vi inte enkom vem som ringt till oss. Vi ser också vem vi ringer till. Lätt och enkelt kastar vi oss ut i cyberrymden och vips har vi både namn och adress kopplat till telefonnumret. 

Morgonen efter det dystra telefonsamtalet åkte jag och köpte en påskblomma. Fortsatte till den arga telefonkontakten och med blomman i näven och ett väl inövat tal på läpparna ringd jag på dörren. 

”Glad påsk. Full har jag varit en gång för femtio år sedan när jag druckit för mycket whiskey och då insåg jag att fylla inte är något för mig. Så ber jag väluppfostrat om förlåtelse att jag slog fel telefonnummer och i dessa tiden då Putin krigar, Trump är galen,  vår regering haltar och vi inte har råd att köpa gurka borde vi vara snälla mot varandra”.

Mycket nöjd med mitt anförande och belevade uppförande åkte jag hem. Tittade på våra krokus som kämpar sig upp genom snötäcket. Och på teve lovar väderkartorna sol och flera plusgrader till påsk. 

Jag känner mig glad och nöjd och ser med tillfredsställelse hur snötäcket i vår trädgård sjunker ihop mer och mer för varje dag. 

 

En tröttsam hemlighet och ett ogiltigt dödsfall

 Det har pågått bakdanteri i vår by. Jag har inte själv hört eller deltagit i skvallret även om jag måste erkänna att jag är öppet sinnad vad det gäller skvaller. Både som givare och mottagare. 

Men så kan jag bli tilldelad ett förtroende. Då kan jag hålla näbben även om det mentalt kostar på. 

För en tid sedan fick jag ett sådant där förtroende som gav mig ett par sömnlösa nätter. En för mig viktig vänskap stod på spel. Jag hade dock avlagt ett löfte som i det närmaste kan liknas total tystnadsplikt och jag höll mitt ord. Att stå i mitten bärande på en hemlighet som jag inte på något sätt var inblandad i kändes mycket svårt och var skrämmande. 

Skvallret i vår by är inte baserat på ett brutet förtroende. Min gissning är att det uppkommit via hörsägen och sedan spridit sig vidare för att till sist sluta med ett dödsfall. Nu nådde dock skvallret den avlidna som genast dementerade sin hädanfärd på sociala medier. Tack och lov, den döde lever och mår bra! Jag faller in i den upprymda skaran. Gläds över att själv vara vid liv men mest att den alla trott varit död också är livs levande. Allt annat hade varit en mycket stor förlust! 

Samtalsforskare menar att skvaller handlar om ett socialt intresse för varandra. Vi måste skvallra för att förstå hur det är att leva. Genom skvaller delger vi varandra nyheter om en icke närvarande huvudperson. Vi förfasas, häpnas, ojar och vojar oss och lovar att inte föra nyheten vidare. Ett löfte med kort hållbarhetsdatum. Den från början snälla nyhetsförmedlingen kan sluta i förtal med förkrossande följder. 

Precis som alla andra skvallrar jag. Precis som alla andra har jag blivit utsatt för skvaller. Ibland har jag blivit ledsen och upprörd, ibland har jag tyckt på axlarna och ansett att så länge folk skvallrar om mig är jag i grund och botten en intressant person. Eljest skulle ju ingen föra mitt namn och person på tal. Vilket är värst, att vara transparent och ointressant eller ett synlig föremål för skvaller?

Vi lever i ett samhälle fyllt med lättåtkomligt skvaller. Skvaller kan skapa grupptillhörighet men även utanförskap. Ur det lilla gror det stora och den som inte levererar kan inte heller få något tillbaka. 

Gränsen mellan harmlöst skvaller och rena rama lögner är subtil. Så det gäller att sålla i nyhetsflödet innan vi vidarebefordrar informationen.

Eller så kan vi gå rakt på sak. Som en väninna till mig alltid inleder våra telefonsamtal:

”Hej Carina, har du något skvaller att komma med”?

Ett fyrtiofemårigt firande och en besvärlig bystbehållare

 45 år tillsammans. Värt att firas. Maken bokade en lyxig weekend på Söderköpings brunnshotell. Bubbel och trerätters.

Det hela inleddes med eftermiddagsfika. Läckra bakverk, varma scones och ett rikt utbud av ostar.

Därefter spa. Det var då vi upptäckte det. Badkläderna låg kvar där hemma. 

Receptionisten var van. Hon hänvisade glömska hotellgäster inställda på spa till Söderköpings 

prêt-à-porter Trolltyg. Visserligen inte badsäsong ännu men de har ett lager badkläder för alla eventualiteter, garanterade receptionisten.

Vi hastade iväg bara för att mötas av en nedsläckt butik. En lapp på dörren hälsade kunderna välkomna åter den 2 februari.

Men, Söderköping har en klädesbutik i den forna banklokalen vid torget. Där var det rea. Så bra!

Badkläder är en stöldbegärlig vara. Därmed hålls produkten inlåst i kassavalvet. Butiksinnehavaren öppnade den tunga dörren till valvet och försvann. Hon tog god tid på sig och kom sedan ut med diverse badbyxor för herrar samt ett slags badplagg med mycket tyg som täcker de kvinnliga behagen. Det var allt hon kunde uppbringa. 

Vi slog till och travade sedan mot hotellet bärande på en påse med två par herrbadbyxor och en piffig överdel till kvinnor. Allt till en kostnad av ettusen kronor.

På rummet bytte vi om. Maken fick hjälpa mig att dra på överdelen som under allt tyg hade en slags behållare där brösten skulle placeras. Det hela verkade omöjligt till en början och lättnaden blev stor när allt var på plats. Inget spa utan föregående dusch. Än en gång fick maken hjälpa mig. Av med den besvärliga utstyrseln sedan skulle den på igen efter nödvändig tvagning. Om det var besvärligt att få den på plats i torrt tillstånd blev det inte lättare i vått. 

Bubbelbadet var varmt och ljuvligt. Mina herrbadbyxor fladdrade och överdelen placerade sig under hakan. Fyra överförfriskade Södertäljebor gjorde oss sällskap i bubbelbadet. En av kvinnorna gjorde gällande att hon klippt mitt hår eftersom hon arbetade som frisör. 

Skrubbade, tvagade och insmorda med väldoftande kroppskrämer är vi åter hemma efter en trevlig och välsmakande kvällsmiddag, en natts god sömn och en stadig hotellfrukost. 

45 år tillsammans. Det är värt att firas.