Summa sidvisningar

måndag 19 oktober 2015

Stekt potatis och tårar på lövbiffen


För det mesta är jag glad och positiv men just idag är jag lite låg i sinnesstämningen. Det får jag vara, tänker jag därför att när vemodet släpper blir allt så mycket gladare. Kanske behövs det en deppig dag då och då för att jag ska uppskatta alla andra dagar.

Nu är jag inte ledsen och har gråtit en skvätt för egen del. Jag har egentligen inget med saken att göra men har tagit på mig någon annans vemod. Det handlar om uppskattning. Eller snarare brist på uppskattning.

När mycket arbete läggs ner på något som i slutänden ger klent resultat blir det så innerligt sorgligt.
Det finns människor som med brinnande iver läger ner hela sin själ med  att skapa åt andra. Hoppas på att allt arbete blir till gagn och nytta för någon. När det sedan visar sig att så inte blir fallet, ja då får jag som kramp i hjärtat. Oavsett vad saken gäller.

Jag kan förstå författare som får sina böcker sågade av kritiker. Hur det måste svida och göra ont i hela kroppen. Konstnärer som hänger tavlor och har vernissage. Uppdukade bord med snacks och bubbel i glasen. Hur de kanske får vandra omkring i sin ensamhet och knapra på torra chips och droppa salta tårar ner i rosa champagne. Låsa dörren, stoppa nyckel i fickan och tänka att i morgon, det är då allt folk kommer.

Musiker som övat på sin cello inför konserten. När dagen för uppträdandet går av stapeln sitter en handfull människor som vrider sig och nöter baken mot stolsitsen. Tittar på klockan och önskar att hela eländet ska ta slut så de får gå hem och kolla på teve istället.
Fast är så fallet är det antagligen en mycket dålig musiker som inte kan hantera sin cello. Det var kanske ett dumt exempel att komma med. Behärskar ingen sitt instrument lär det heller inte bli något uppträdande. Förhoppningsvis.

Föredragshållare som skjuter bort sina åhörare istället för att ha förmågan att fånga uppmärksamheten. Alla den tid det tagit att knåpa ihop sida upp och sida ner med meningar som förhoppningsvis ska kittla nyfikenheten om att få veta mer.

Jag grät när jag stekte upp gårdagens kalla potatisar. Snorade över lövbiffen och tänkte på alla de som jobbar med sina mål utan att uppnå resultat. Inte blir uppskattade och lyckönskade för sitt utövande.

Nu börjar min sorgsenhet plötsligt att övergå i nervositet. Snart är det onsdag. Mitt anförande är skrivet och jag hoppas naturligtvis på god respons. Men jag vet inte förrän efteråt om det blev bra eller ej.

Blir det inte bra kommer jag inte att gråta för den skull. Jag gråter endast när andra inte når fram till sina mål och innersta förväntningar. Klarar inte av sådant, jag blir så ledsen att det värker under nyckelbenen.

Det jag kan glädja mig åt är att jag varken är författare, musiker eller konstnär. Därmed löper jag ingen risk att bli sågad eller  bli sedd av andras kritiska ögon. När jag tänker på det känns det genast lite bättre. Även om min hjärtesorg antagligen kommer att hänga med lite svagt innan den klingar av helt och hållet. Om någon dag eller så.