måndag 14 maj 2018

Flytande potatis och ökande röstvolym


Den småskaliga odlaren har utfört sitt dagsverke. Morötter, rödbetor, plocksallad och rädisor. Och så den oerhört viktiga potatisen. Pärer är en självklarhet för torparen. Allt sedan år 800 före Kristus. Eller i våra breddgrader allt sedan 1800-talet men då drack folk mest klar potatisspad som genom viss framställning resulterat i den rätta styrkan.

Nu har våra syrener slagit ut. Påminner om våra barns skolavslutningar när de var små. Jag lät blomsterhandlaren binda vackra kransar som jag trädde på döttrarnas huvuden medan sonen fick en bukett som fästes på skjortan. Vackrast av dem alla tågade de därefter in i kyrkan tillsammans med sina klasskamrater. Sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan genomled den publika delen av de församlande nära anhöriga barnens uppträdande på fiol, blockflöjt, bastuba och klaviaturinstrument. De som var mest hänförda var de uppträdande barnens föräldrar. Som avslutning välsignade prästen barnen och det väntande sommarlovet.

Jag hinner till viss del njuta av vår trädgårdsprakt. Just nu känns det mest som om jag är transportör på heltid. Barnbarn från förskolan och till ögonläkaren sedan vidare färd hem till föräldrarna, stora maskiner till och från Sankt Anna och idag är jag dessutom grustransportör.
I väntrummet hos ögonläkaren läste jag sagor för barnbarnen. Tumme Lisa. En smått märklig historia som är svår att tolka. En äldre herre lyssnade spänt till berättelsen. När sköterskan kom och ropade upp mitt barnbarn såg herren besviken ut. Han tyckte det var trevligt med en farmor som läste sagor istället för att plocka med mobiltelefonen.

"Du får höra mer sen, barnet ska bara in på en liten koll sedan kommer han, hans syster och farmor tillbaka och läser mer innan han ska in till doktorn", sa sköterskan. Varpå herren såg nöjd ut.
När vi kom tillbaka hade herren ersatts med en annan herre. Som plockade med sin mobiltelefon. Den ringde, herren svarade och talade högt och ljudligt. Ingen fick missa ett enda ord av samtalet. Jag läste för barnen. Ökade min egen ljudvolym varpå den telefonerande mannen irriterat blängde åt mitt håll. Han skruvade upp röstvolymen och jag följde efter. Övriga patienter följde intresserat händelseförloppet.
"Jag hör inte vad du säger, det är så förbannat högljutt här", skrek mannen in i sin mobiltelefon.
Hela väntrummet log. Mannen avslutade samtalet, suckade och mumlade något om hänsynslöshet.

Maken och jag avslutade kvällen med sill och potatis ute på vår veranda. Glass till efterrätt. Just nu är livet bra gött. Om en stund ska jag bege mig till den stora grusgropen vid Klinga. Plikten kallar mitt uppe i den ljuvliga försommaren.