Summa sidvisningar

fredag 22 maj 2015

Pionen vid stentrappan och humlen från Hedebotten

I

I vår trädgård har vi några perenna växter som följt med vart vi än bosatt oss. Från början härstammar flertalet av dem från min svärmors trädgård. Hon hade gröna fingrar utav sällan skådat slag, vad hon än petade ner i jorden i form av frö, knöl eller spor så satte det fart att växa å det våldsammaste.

Två av mina käraste växter är först och främst den röda bonnpionen. Den växte vid stentrappan till mangårdsbyggnaden på den värmländska gård som vi på 1980-talet köpte. Lydigt och snällt har den blommat rikligt varje år trots att den fått hela rotklumpen uppgrävd några gånger i samband med vår flytt. Även landskapsflytten klarade en av galant, att byta den värmländska mullen mot östgötsk blev ingen chockartad upplevelse och nu är vår pion sedan länge en rotfast östgöte.
Då vi sålde vår andra gård, belägen ute på Vikbolandet, höll den dock på att gå förlorad. Den kvinnliga delen av spekulantparet förkunnade med sträng röst att om de blev gårdsägare skulle inga blommor grävas upp och förflyttas till annan ort. Mina nerver dallrade i kapp med min underläpp och det blev några sömnlösa nätter på grund av vår röda pion. Maken som alltid håller sina nerver i styr lovade att om det blev försäljning skulle pionen få följa med. Det var inte tal om annat. Och så blev det. Turligt nog drog sig spekulanterna ur affären och lika glad över det beslutet var jag. Kände att en köpare med brist på empati gällande gamla växters väl och ve inte var någon lämplig köpare

Den andra växten är vår humle som lydigt klänger sig fast vid väggen till det gamla dasset. Den sprider sig som en löpeld och jag vill minnas att det endast var en liten rot som jag förärades av Edith och Nisse i Hedebotten för över trettiofem år sedan. Humlen är en utvandrare som inte är så noga med vart den egentligen har sin hemvist. Bara den blir ompysslad på en lagom nivå är den nöjd med livet.
Det är dock en mycket lurig och lömsk rackare. Vi parkerar våra bilar intill den och aktar vi oss inte kan den gå till anfall. För något år sedan hände det sig att vid ett obevakat ögonblick virade den sig runt min hals och försökte strypa mig. Resultatet blev röda svidande revor som jag sedan fick dölja för omvärldens blickar under några dagar. Om någon hade sport mig om den uppkomna skadans orsak hade näppeligen ingen trodd på mitt ord utan ifrågasatt sanningshalten i min utsago. Istället hade de vänt sina blickar mot min oskyldige maken som aldrig skulle komma på tanken att åsamka sin hustru någon skada. Men sensationens lystnad är hög och det finns rättsdomare som gärna dömer falskt.
Humlen är vacker att beskåda men var och en av oss bör hålla behörigt avstånd från varandra.

Tiden är snart inne då pionen står i blom och humlen får ljusgröna kottar. Det sägs att finns kunskapen så går det att brygga ett gott öl på humle, men nu besitter vi inte den kunskapen eller bedriver bryggeriverksamhet så vårt öl köper vi i vår lokala matvaruaffären. För övrigt dricker jag inte ens öl eftersom jag inte tycker om den efterlämnade beskan på tungan utan den dryckenskapen överlåter jag helt till maken att ägna sig åt.

På tal om drycker så gjorde jag en angenäm upptäckt då min mamma och jag besökte vårt fina café och hembageri idag. De har börjat lansera chailatte i höga glas. Söt, varm och mycket god med rikligt av skummad mjölk som topping. Det märks att vi bor i en metropol med sinne för det moderna. Våra cafédamer är enkom inte cafédamer bakom disken, de är även garvade baristor. Vårt trevliga caféhäng är nu ännu mer trevligare tack vare detta och ingen behöver bege sig till staden för att avnjuta chailatte i höga glas. Lycka för den hemkäre.