Summa sidvisningar

torsdag 5 juni 2014

Apotekskö och ett ärofyllt arbete



Jag öppnade dörren till Apoteket och bad en stilla bön att jag var morgonens enda kund. Så vad dock inte fallet, kön till kassan var relativt lång och på raden av uppställda stolar framför receptluckan satt människor och tummade på de gula nummerlapparna i väntan på att nummerskylten skulle plinga fram de efterlängtade siffrorna.

Jag gick längst med raden av uppställda produkter, hudkrämer, plåster, piller och salvor. Men den salvetub jag sökte fanns inte någonstans och mitt tålamod började tryta. Då kom en kvinna klädd i Apotekets vita rock fram och fråga om jag behövde hjälp.
Så nära hennes öra jag vågade mig sa jag med en röst så låg att hon knappt kunde uppfatta det.
"En bra salva mot hemorrojder, tack."

Trötta och uttråkade ansikten sprack upp i glada flin, jaha ja där kommer en kvinna med röven full av ändtarmsåderbråck, det var väl ett trevligt avbrott i tristessen av väntan.
Naturligtvis var det ingen som hörde mitt och farmaceutens samtal, och om någon till äventyrs skulle ha gjort det tror jag att ingen skulle ha brytt sig om mitt akterkastell. Men jag var ändå rädd att någon skulle göra det eftersom jag anser det som pinsamt att i offentlighetens ljus lyfta fram min bakdel.

Vi bär nog alla på något som vi vill hålla för oss själva, det behöver inte vara trivialiteter, om än ömmande, som hemorrojder utan större händelser som påverkat våra liv på ett eller annat sätt. Vi kan vara olyckliga i skenet av lycka eller bära på sjukdomar, ha dålig ekonomi eller leva i ett dåligt förhållande. Bara det inte syns utanpå, ingen får ana att under den polerade ytan döljer sig någon annat.

Strävan efter det avundsvärda är stor hos mänskligheten, vilket stundom även gäller i arbetslivet. Ett bra och välavlönat arbete höjder statusen, helst om arbetet föregåtts av mångåriga universitetsstudier.

När jag träffade min man tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle sluta mitt arbete i stadens sjukhus och övergå till att jobba i lantbruket. När vi femton år senare avvecklade lantbruksverksamheten, sålde gården och flyttade till bebyggelsen fick jag en fråga som förvånade mig mycket.
"Hur ska du klara dig när du blir pensionär? Du som aldrig i hela ditt liv har arbetat!"
I den här människans värld är lantbruk inget arbete, inget riktigt arbete i alla fall. Visserligen är min man utbildad lantbrukare, dock inte jag utan fick lära mig yrket genom hans kunskaper.
Antagligen var mitt arbete inte så högt uppe på rankningslistan över jobb med status, men jag har aldrig trivts så bra med någon sysselsättning som just lantarbetare.

Nu har jag förmånen att sex år innan min folkpension ta ledigt och endast hänge mig åt det jag tycker är roligt. Tack vare alla mina yrkesverksamma år kan jag unna mig den lyxen. Med block, penna och kamera kan jag bland annat följa med andra ut i deras yrkesliv utan några som helst aspekter på om de är statusjobb eller inte, utan jag finner det otroligt spännande att få se bakom kulisserna hur olika system och yrkesroller fungerar. Det är ett privilegium och jag har till och med fått lära mig hur ett 25 meter högt träd sågas ner med början  i den vajande toppen. Ett riktigt höjdarjobb!