Summa sidvisningar

onsdag 3 januari 2018

Störst är värst och polisiärt trassel


Vårt hem är vår ombonade trygghet. Dit ingen ovälkommen släpps in. Ett pansar och en kokong, ogenomtränglig för andra än för de vi öppnar dörren för.
Ändå smyger sig olustkänslor över mig. Det trygga känns plötsligt inte längre tryggt. På grund av två män som tävlar om vem som har störst...knapp.

Dessa två män har släppts in hos oss alla via medier. Även om vi inte vill. Det går inte att värja sig för det faktum att de har makten att se hur världen håller andan medan de fingrar på sina knappar.
Rätt vad det är rinner galenskapen över och en av knapparna trycks ända ner i botten. resultatet blir en stor smäll och vi ryker alla med i den förödande smällen.

Samtidigt som människor hejar på. Sitter bredvid sandlådan och håller tummarna för att någon ska vinna kampen. Utan att för den del reflektera över konsekvenserna. Den lille raketmannen mot den store twittraren. Det är lätt att hålla sig för skratt.

Dock livar ett gott skratt upp i vardagens jämmerdal. Ett sådant skratt förärades jag med en dag som denna.
Jag skulle tala med en polis och hans insats i brottsförebyggande arbete. Jag skickade ett mejl med en vädjan om snabb återkoppling. Polismannen ringde upp och jag gick rakt på sak.
"Hej, har du lust att träffa mig"?
Tystnaden som uppstod gick inte att misstolkas.
"Eh, alltså jag menar inte på DET sättet. Jag är egentligen en äldre dam, men öhhh, äldre damer kanske är de värsta. Vad vet jag, vi firar 40-årig bröllopsdag min man och jag. Är du själv gift? Usch så jag beter mig, säg för allt i världen inte det här till någon är du snäll".
Kände en krypande känsla under skinnet. Var detta mån tro en #metoo-varning?!

Märkte själv hur jag trasslade till det allt mer i mitt egentliga polisiära ärende utan att egentligen veta hur jag skulle ta mig ur det. Han räddade situationen med ett klingande skratt som aldrig tycktes avta. Jag anslöt mig med att försiktigt fnissa innan jag släppte loss.
Samtalet blev uppsluppet trots allvaret som låg i botten för vårt samtal. Vi enades om att träffas på polishuset i Norrköping.

"Tänker du ha en röd ros i handen"? frågade polismannen.
"Nej, ingen röd ros men du känner igen mig på min svarta ryggsäck".

Nu funderar jag ändå på det där med rosen. Vet att småtvillingarnas storasyster har en slags blomma som hon fäster på sitt hårband då hon vill snitsa till sig. Kanske jag kan få låna blomsterhårbandet av henne då jag beger mig till polishuset på dejt.
Får fundera lite över det där samt rådfråga min make. Han brukar ha bra lösningar på det mesta. Troligtvis tycker han att jag ska bege mig till mötet precis så vacker som han anser att jag är. Helt utan några som helst varianter på accessoarer eller extra utstyrsel.

Om några timmar får vi krypa ner tillsammans i vår säng. Sova och vakna till en ny dag där allt är som vanligt och att herrarna långt där borta i andra länder håller fingrarna borta från sina knappar medan vi vilar i natten.