fredag 30 september 2016

Höstrusk och en flaska Jägermeister på vift


Nu är våra utemöbler inställda i förrådsbodarna. Sommaren är oåterkalleligen till ända. Snart är det jul. Fem månader till marssolens återkomst och i samband med det går jag in i mitt 62:andra levnadsår.
I Norrköping är kaktusparken i det närmaste bortrensad. Endast några ensamma taggisar återstår. Inga fotograferande turister står och hänger framför avspärrningen för att föreviga Norrköpings signum. Spårvagnarna dundrar förbi Karl Johans glasscafé där dörren är låst för säsongen. Och IFK Norrköping förlorade matchen. Det är dystra tider i höstrusket.

Själv har jag avskärmat mig från sociala medier. Vet inte vem som ätit vad, hur långt mina bekanta förflyttat sig med RunKeeper eller om någon kokat äppelmos. Får göra en djupdykning i flödet och ta igen allt som jag missat.
Min mejlbox är full och messengers meddelande obesvarade. Jag har tagit en välbehövlig paus innan det åter är dags att kliva ut på banan igen. Jag tror att sådana dagar behövs.

På tal om kommunikation har jag idag fått äran att läsa en femton år gammal flaskpost. Skickat i april 2001 av en flicka som önskade upphittaren en riktigt glad påsk. Troligtvis var flickan omkring tio år av handstilen att döma när hon skriv sin hälsning och lät flaskan flyta iväg över Glans vatten. Vår granne fann flaskan, krossade glaset, petade ur meddelandet och invigde mig i fyndet.
Skribentens identitet är höljt i dunkel, men hon torde vara en vuxen kvinna vid det här laget. Kommer hon ens ihåg att hon den där påsken 2001 med blyertspennan skrev ner ett spretigt meddelande med en förhoppning att någon okänd mottagare skulle få en glad påsk?

Hur är det dessutom möjligt att en glasflaska under femton års tid klarat av de väderleksförhållanden som råder vid växlande årstider?  Det är tydligt nog att en  flaska  Jägermeister är lika tåligt idag som år 1935 då grundaren Curt Mast tappade en flaska i golvet utan att den sprack.
Kan vara bra att veta för den som tänker skicka flaskpost. Drick ur en Jägermeister och skriv sedan ditt meddelande om du är i stånd till detta. I annat fall, vänta till nästa dag.

Nu stundar helgen. I morgon ska jag klä mig i min nya klänning som jag har kostat på mig.
Varför? kanske någon undrar. Bara för att vara lite fin i störts allmänhet, svarar jag.
Det känns uppiggande att klä upp sig ibland även om det inte betyder att något extra är i görningen.

onsdag 28 september 2016

Intressanta män som luktar diesel och ett överflöd av parfym


Under gårdagens färd till grannkommunen blev jag sittande i bilkö under cirka tjugo minuter och kom således trettio minuter för sent till avtalad tid. Orsaken var beläggningsarbete och jag kan utan överdrift påstå att bilkön sträckte sig ett par mil bakom mig.
Jag hamnade bakom en långtradare. Den som körde lastbilen med efterhängande släp var Owe. Inte för att jag känner Owe men av den påklistrade dekalen att döma satt Owe vid ratten. Eller i alla fall någon av Owes chaufförer.
Under Owes dekal fanns ytterligare ett budskap till medtrafikanterna. Lite naggad och sliten efter skiftande väglag och temperaturer. Några av bokstäverna var borta men jag kunde ändå tyda texten:
"Intressanta män luktar diesel". Det är i alla fall Owes åsikt med vilken jag delar med honom. Även min make har stundom luktat diesel och jag har funnit honom mycket intressant i alla avseenden. Därav ett långt äktenskap även om det var ganska länge sedan han omgav sig med dieselångor så just den doften torde ha smärre betydelse för ett långt förhållande. Det måste trots allt finnas något mer bakom diesellukt och skitiga arbetsoveraller.
Jag hoppas för Owes skull att människor finner honom intressant utan att han för den skull måste gå omkring och lukta diesel.

Utan tvekan påverkas vi av dofter. Vi fylls av glädje, längtan, sorg och nostalgi när vi möter en doft vi känner igen.
När jag under helgen var ute i skogen och åt köttsoppa tillsammans med Södra skogsägarna stod jag bredvid en man som doftade skogsarbetare. Vinden som för med sig doften av skog, multnande blad, jord, kåda och mossa. Fäst dofterna vid hans arbetskläder och jag sköljdes över av minnen när vi själva ägde skog och maken kom hem och förde med sig doften av skog efter dagas arbete med avverkning.

Jag kan fortfarande minnas hur det doftade när jag stod med nyckel till friheten i min hand. Klickljudet när låset gick upp till dörren och jag steg in i en hall med gulblommiga tapeter. Rengöringsmedel och doften som dröjt sig kvar av någon annan människa som bott där före mig. Just den doften har etsats sig fast, lagrats och sparats i hjärnans luktsinne. Jag kan frammana doften när jag vill.

Doften av våra barn som direkt efter födelseögonblicket lyfts upp och lagts till mitt bröst. När barnen var bebisar och jag luktade dem under fötterna, precis under de små tårna. Den mjuka doften av bebis när jag stack ner huvudet i barnvagnen för att lyfta upp ett nyvaket barn. Dofter som för alltid dröjer sig kvar. I all evighet.

Under gårdagskvällens jobb spred sig andra dofter i salen som bestod av uteslutande kvinnor. Parfym, hårspray och hudkrämer blandade sig med doften av nybryggt kaffe och äppelkaka. Vid mitt bord satt en kvinna som doftade så starkt av parfym att jag kände doften i munnen. Jag klarade inte av det utan ursäktade mig med att jag var tvungen att resa på mig för att kunna ta bra bilder. Hon nickade och log. Undrade om hon kunde få ta min servett för hon hade spillt kaffe på bordet.
Gör du det, svarade jag och undrade i mitt inre om jag funnit det intressant om hon luktat diesel istället för stark parfym. Jag tror nästan det eftersom jag då blivit mycket förvånad. Fått igång en omfattande hjärnverksamhet med funderingar över varför hon gått på en tillställning och luktat diesel.
Om hon kanske hört ihop med Owe på något sätt...

måndag 26 september 2016

Torskrom på burk och persiljeströdd klimp


Tårta, paket och födelsedag. Stortvillingarna fem år och deras lillebror ett år. En dags mellanrum. Den lille ville ha en egen dag och lät sig inte vänta in sina syskons dag. Jubilarerna och deras kusiner vid ett och samma bord. Jag tjuvlyssnade till deras prat. Barns funderingar om både smått och stort. De fick fritt välja på de båda tårtorna. Samtliga valde den rosa.

Stortvillingarnas födelse blev dramatisk. Många veckor för tidigt och när jag först fick stifta bekantskap med dem kände jag mig vilsen och rädd. Uppkopplade till slangar och maskiner. Små och till synes ömtåliga. Ynkliga bräckliga människokroppar som ännu inte var färdiga för livet. Liggandes tätt intill sin pappas nakna hud. Omslutna av kärlek och varma filtar.
Nu är de fem år men livets skörhet finns ännu kvar omkring dem som en hinna jag vill spräcka. Låta den krackelera och falla till marken med ett sprött klirr.

Deras lillebror var däremot stor och frodig när han kikade fram ur moderns sköte. Barnets far gav mig saxen och lät mig klippa navelsträngen. Om detta ska jag alltid påminna gossen. Vem det var som navlade av mot ett eget och när tiden är mogen ett självständigt liv.

Helgen har gått i barnbarnens tecken. Småtvillingarna och deras storasyster. Stortvillingarna och deras lillebror. En rik gåva att förvalta mycket väl. Inte slita och dra sönder och förskona dem från vuxenvärldens virrvarr där barn stundom anses vara personliga ägodelar.

Jag har även hunnit med att äta köttsoppa tillsammans med Södra skogsägarna. Ute i det vilda. Köttsoppa så välkryddad att jag ideligen fick dra tillbaka snoret i näsan för att undvika att få soppan utspädd.
Jag efterlyste klimpen. En dam som uppnått pensionsåldern med råge bad mig om receptet. Klimp hade hon inte ätit sedan barnsben då hennes egen mor kokade det uråldriga soppbehöret. Kände en stolthet över att besitta kunskap i att koka klimp till någon som befunnit sig i klimpens era.

Vem äter köttsoppa med klimp idag? Eller husmanskost över lag? Det som var modern då är omodernt idag i det kulinariska hypermoderna köket. Leverstuvning med gröna ärtor, mycket lök och gräddig sås samsas med stuvad potatis, isterband, rotmos och fläsklägg på  listan av utgången mat. Och vart tog egentligen torskrom på burk vägen? Den som öppnades med konservöppnare i båda ändar och sedan trycktes ut på skärbrädet för att med perfektion skivas upp och stekas lätt i smör.
Torskrom på burk, en gång det svenska samhällets snabbmat. Nu är det fast food i kartong från någon snabbmatskedja som gäller för stressade medborgare. Spar tid men inte pengar i längden.

I klimp föredrar jag bittermandel istället för persilja. Men det finns inget förbud om att klippa lite persilja över den stelnade klimpen vid servering om någon önskar få till det lite extra trevligt.

lördag 24 september 2016

En överblommad ros och avgnagda ben


Ett kort men häftigt regnväder drog förbi under gårdagskvällen. Inte mycket för att fylla upp den torra marken och Glan. Det behövs mer än så om det ska ge några tydliga resultat.
I vår trädgård gör rosorna några tappra försök att slå ut sina knoppar. Busken med sina doftande rosor har lyckats pressa fram den absolut sista blomman. I går var den vackert utslagen där den i sin tragiska ensamhet prydde sin kvist. Idag har den fallit ihop och innan kvällen ligger kronbladen på marken.

Jag följde med småtvillingarna, deras storasyster och mamma till stallet under gårdagseftermiddagen. Tog hand om ledarhunden, såg till att han inte åt hästbajs och höll sig i skinnet i största allmänhet.
Barnen ropade upphetsat på mig. De satt nedhukade över något som föreföll spännande.
Det visade sig vara benrester efter vad de upplysningsvis påstod var efter en död hjort. Vad de grundade detta på vet jag inte men det var onekligen ett spännande fynd.

Under en kyrka i Bulgarien har det också hittats benrester. Forskare tror att de härrör sig från Johannes döparen. Tyvärr har huvudet avlägsnats från kroppen och lär visst befinna sig i Damaskus medan högra handen är utspridd lite var stans i världen. Det är inte lätt att vara forskare. Då är den enklare med benrester i Vånga som tros komma från en hjort.

Som barn var jag ofta med min pappa på hans jobb som virkesmätare. Långa dagar i skogen där jag gjorde egna strövtåg. Med förkärlek för gamla benrester plockade jag fickorna fulla med det jag hittade. Hemkommen placerade jag de vita av djur avgnagda benen i lådor och askar.
För att låta mina klasskamrater och vår lärarinna ta del av fynden tog jag stundom med benen till skolan för att visa upp dem. Lärarinnans intresse för fynden var dock svalt. För att inte säga mycket svalt. Benresterna hamnade omgående i soppåsen och jag ombads genast att omsorgsfullt tvätta händerna.
Tankarna fördes till min barndoms benletande när jag såg flickornas ivrigt diskutera benen som låg halvt dolt under vissna grästuvor. De bad mig att fotografera fynden för att senare visa morfar.

Min lärarinna var enligt idag mitt tycke mycket opedagogisk. Varför invigde hon inte oss barn i skelettdelarnas ursprung? Plockade fram de stora hårda skolplanscherna ur materialförrådet och lät oss studera djurens anatomi. Låta oss lägga undan pennor och läseböcker för en stund och göra ett litet spännande projekt kring benhögarna.
Istället lät hon mig framstå som äcklig och en ytterst besvärande liten elev. Antagligen var det hennes eget äckel över avgnagda ben som låg till grund för hennes agerande eller så ingick det helt enkelt inte i läroplanen.

Nu står maken och jag i beredskap att åka till Söderköping. Den pittoreska småstaden som hade sin storhetstid under 1200-talet. Med all säkerhet finns det gamla ben under gågatorna där flanörerna i sakta mak strosar fram.
Vi ska uppleva gamla minnen och fika på Jannes hembageri. Det kommer att bli ett äventyr i sig så här en helt vanlig lördag i september.





fredag 23 september 2016

Glädjen i nutiden och rädslan för framtiden


Fredag. Denna veckas dagar är uppslukade och i det uppskruvade tempot kan jag inte riktigt redogöra vad jag egentligen gjort. Dagarna flyter samman på ett obehagligt vis. Nu vill jag endast klamra mig fast vid tiden, rädd att förlora greppet och ramla ner med en duns. Det var många år sedan jag kände av symptomen. Men jag vet att det finns där, ligger latent djupt inom mig och kan när tiden inte räcker till blossa upp. Det är då jag måste lägga i bromsen, hejda tiden och låta lugnet sprida sig som varm mjölk med honung.
Vilket låter fruktansvärt äckligt. Varm mjölk med honung. Jag tycker varken om mjölk eller honung så det var rent ut sagt ett mycket dåligt exempel. Lugnet och värmen som sprider sig efter en rejäl whisky kanske någon tycker är en bättre liknelse. Faktum är att jag inte heller dricker whisky så jag låter liknelsen rinna ner i de strupar som finner en njutning av både det ena och det andra.

Någon som borde ha varm mjölk med honung eller ett rejält glas med whisky är den överläkare som mamma och jag träffade under gårdagen. Nerverna dallrade utanpå den vita rocken som flaxade runt hans smala kropp då vi småsprang efter honom mot undersökningsrummet.
Underbemanning, Kvällsmottagning och kalla fuktiga händer.
Han levererade de goda nyheterna först. Sedan de dåliga. Vi tappade fattningen. Alla frågor var som bortblåsta, uppslukade i ett tomt hål och kunde inte fångas upp på nytt. Tio minuter senare satt vi i bilen. På hemväg. Såg den mötande trafiken på motorvägen. Milslånga köer på grund av beläggningsarbeten.
Vilken tur att vi är på rätt sida av motorvägen, sa vi till varandra mamma och jag.

Ilskan började ta form. Först i magen och sedan upp till skallen. Som ett våtvärmande unket omslag av fetvadd. Ilska blandats med rädsla. Det som jag tidigare slagit bort samtidigt som jag vänt bladen från de svarta rubrikerna. Bläddrar fram nya sidor där innehållet möter mig med skönhet och hälsa, Viktminskning illustrerade med bilder föreställande före och efter. Motion påvisar sundhet.
Gamla, sjuka och en sviktande sjukvård där stressade läkare med utanpåliggande nerver och en önskan om att få komma hem för att dricka varm mjölk med honung eller ett glas med whisky syns tydligt. De rubrikerna vill jag inte se för de skrämmer mig.

Jag är rädd för den dagen då jag inte själv kan förvalta mitt liv så som jag gör idag. Att behöva förlita mig på andras omsorg. Att någon ser till att jag är ren, mätt, mentalt stimulerad och kan få komma till ro med en hel natts sömn. Slippa ligga och stirra ut i mörkrets många timmar och om huvudet hänger med minnas de dagar då jag var rask och kunde ta vara på mig själv.

Jag är rädd att någon stressad läkare ska ge mig först de goda nyheterna sedan de dåliga.

Ser fram mot helgen. Egentiden i morgon med småtvillingarna och deras storasyster. Mormor och morfar levererar omsorg medan deras föräldrar kastar sig vilt och ohämmat ut i Kulturnattens många utbud.
Söndagen då stortvillingarna och deras lillebror ska firas. De fyller år med en dags mellanrum. Farmor och farfar är med och levererar glädje och kärlek över att de finns till.

Jag finner glädje i nutiden men känner rädsla inför framtiden.

tisdag 20 september 2016

Förändring och allt är som det alltid varit


Förändringen sker i en rasande takt. Vi är inne i avtagandets tid. Från grönt till brunt, gult och orange.
I USA, vart annars, säljs det höstlöv som först behandlats med en blandning av glycerin och vatten. Tre vackra löv, ett gult, ett rött och ett i blandade färger säljs för endast 165 svenska kronor. Det går även att köpa ett par röda höstlöv som förädlats till örhängen till en kostnad av 427 svenska kronor. En strålande idé, det går att tjäna pengar på precis allt. Gäller bara att komma på det.  Egentligen är det väl inte märkligare än de smycken som tillverkas av bajs från våra i skogen vilt strövande älgar. Det går också att förädla papper av älgarnas spillning. Jag har faktiskt en ganska fin tavla föreställande en älg som är gjort av älgbajspapper. Det har funnits två i min ägo men småtvillingarnas storasyster blev så fascinerad av skapelsen att jag kände mig nödd och tvungen att skänka flickebarnet den ena.

Under morgontimmarna var jag med vår sonsambo och rensade rabatter hos en kund som anlitar vår son och sonsambons trädgårdsfirma. Det går att rensa bort mycket som tidigare prunkat och gett ögonfröjd. Nu ser det endast tragiskt visset ut och ska bort.
Den kyliga morgonluften värmdes snabbt upp av solen och tröjan åkte av. Än så länge går det bra att klä sig i kortbyxor och kortärmade tunna tröjor.
När arbetet var utfört körde jag hemåt. Den vanliga vägen mellan Norrköping och Skärblacka. Jag känner till varje raksträcka och varje kurva. Vet vilka byggnader jag kommer att passera och var de är placerade. Det är så invant att jag inte behöver tänka.
När jag svänger av från Skärblackavägen och in på vår grusväg är allt sig likt. Den enda förändringen är att det gröna nu håller på att skifta färg. Även grannes vildvin är nu vackert sprakande rött där det klänger längst med deras staket.

Men det är ändå något som är annorlunda och som jag reagerar på. Någon är borta från vårt område och kommer aldrig mer tillbaka hit. Allt finns trots det kvar, precis som det var innan och som det alltid kommer att vara. Det är just det som gör allt så märkligt. Att allt är intakt trots att någon fattas. Asplövens rasslande, skogsduvornas kuttrande och porlet från det lilla vattenfallet i vår trädgårdsdamm. Ljudet från timmerbilarna som letar sig fram till oss över skogen när de med tomma bilar och släp åker från pappersbruket efter att ha lossat lasten med massaved. Doften från sjön och gässens läte när de samlas i flockar.

Maken och jag gör oss i ordning för natten. Viker undan täcker och lägger oss tätt intill varandra. Han med sina armar runt min kropp. Vi somnar för att vakna till en ny dag med allt vad det innebär. Som vanligt, så som vi alltid gör.
På andra sidan vårt staket är det så stilla. Det smittsamma skrattet har tystnat och vi kommer aldrig mer att få höra det. Två har blivit en och jag kan inte förstå hur allt bara är och ser ut som vanligt. Som om inget har hänt.

Allt det vi lämnar kvar är precis så som vi lämnar det. Ingenting sker som förändrar det...även om det känns mycket märkligt...

måndag 19 september 2016

Plöjda fåror och nyfiket öppna en stängd dörr


Helgen gick över i ett rasande tempo. Från att vara fredagskväll blev det plötsligt söndagskväll och i morse vaknade jag tio minuter före väckarklockan. Inte ofta det händer numera, att vi ställer klockan på ringning.

Morgontoalett, frukost och bäddad säng. Sedan iväg till ett nästan öde Norrköping. Jag skulle fotografera en byggnad och ville göra det innan morgonrusningen satte fart. Ville ha fria ytor utan att behöva riskera att fånga några morgontrötta Norrköpingsbor på väg till sina dagsverken.

Dörren till huset stod på vid gavel. Jag dristade mig till att kika in. Av ren nyfikenhet ville jag veta vad som fanns där inne i dunklet. Stod stilla och lät ögonen vänja sig vid det dåligt upplysta rummet.
Minuterna tickade på och efter en stunds tvekan satte jag den ena foten framför den andra och trädde in i lokalen. Fotade en bild. Fotade två bilder sedan tog det stopp. Som från ingenstans kom det fram en ung man iklädd skyddsväst. Han såg forskande på mig och en kort tystnad uppstod.
Så ställde han frågan jag förväntade mig. Skarpt och med en förvånansvärd pondus undrande han om jag fått löfte att beträda det innersta. Nu var jag inte i det innersta utan endast en liten bit in i salen. Vilket jag också påpekade. Det blev ställt utan tvivel vad han ansåg om mitt försök att ställa mig i försvarsposition.
Jag gjorde ett nytt försök. Jag hade inte något löfte, men kanske han kunde ge mig lov...
Han pekade tyst på dörren och jag förstod vad han menade.

Hade den här händelsen ägt rum för tjugo år sedan hade jag av skam rasat ihop framför den unge mannens fötter. Dagar hade under lång tid dröjt sig kvar där jag grämt mig över mitt tilltag som åsamkat mig bassning. Näsbrännan hade skavt, svidit och jag hade förbannat mig själv över min dumdristighet.
Numera är jag hårdhudad. Den unge mannen och jag lär aldrig mer se varandra. Han känner inte mig och jag känner inte honom. Vad spelar det då för roll att jag gick in på förbjudet område för att ganska omgående bli bortschasad? Nu, åtta timmar senare minns han antagligen inte ens hur jag ser ut.

Det går inte att skämmas över att vara nyfiken. Ta reda på det jag inte vet, söka ny information, lära mig lite om mycket. Varför trava rakt fram i redan plöjda fåror när jag själv kan plöja nya. Dessutom har jag läst att nyfikna människor är lyckliga och lever längre. Den nyfikne får fler vänner, blir kreativ och utvecklas till en bra problemlösare.

Att den nyfikne då och då blir bortgjord är inget att fundera över. Shit happens. Stora eller små bakslag drabbar alla genom livet. För övrigt har jag mejlat den unge mannens överordnade och frågat om jag får använda bilderna. Han svarade artigt att jag fick göra precis som jag behagade.
Jag tänker aldrig sluta snoka för det kan löna sig att vara nyfiken. Om jag gör det på rätt sätt och inte nyfiket dyker ner i något privat som jag inte har något med att göra. Det är dock det allra svåraste att låta bli...

Den största gåvan är ändå att jag har förmågan att vara nyfiken på den dag jag varje morgon vaknar upp till.

fredag 16 september 2016

Ryssar i Glan och Albins dåliga hälsa


Nu har de kyliga mornarna gjort sin entré. Den tidiga morgonluften är krispig och jag upplever den som behaglig. Min lagom tjocka stickade tröjan har tagits fram ur lådan. Behövs i början av dagens första timmar, för att sedan åka av när solen värmt upp luften.
De senaste dagarna har det varit en livlig trafik i luftrummet ovanför vårt hus. Helikoptrar har svept förbi, kamouflagemålade. Kanske är vårt försvar ute och kikar om ryssen hittat på ett sätt att ta sig förbi Gotland. Inga ryssar finns dock i Glan för något periskop har inte jag sett till. Bara fiskare Axelsson fiskebåt.
Denna fredag har nog Försvarsmaktens helikoptrar tagit helg och istället skickat ut sina jetplan. Små svarta snabbt försvinnande prickar på himlavalvet som efterlämnar ett vitt streck med iskristaller som bildats av flygplanens utsläpp av vattenånga. Min stilla undran är om general Micael Bydén själv sitter vid spakarna och tittar ner på vår enkla boning när han ovanifrån har vägarna förbi. Eller flygvapenchefen generalmajor Mats Helgesson. Det måste vara höjden av lycka att köra en luftfarkost. Att behärska den avancerade radartekniken, spakar, knappar och instrument på manöverpanelen. Inget får gå fel.

För min egen del kan det bli nog så komplicerat att ringa ett helt vanligt telefonsamtal. Vilket jag under dagen fick erfara. Tre gånger knappade jag in vad jag antog vara det rätta telefonnumret och tre gånger kom jag fel. Jag uppgav mitt namn och mitt ärende. Att jag ville närvara på en konstinstallation och göra en intervju med både konstnären och den ansvariga för installationen. När jag sista gången hamnade hos en vänlig men ytterst förvirrad dam på ett statligt verk var det nära att jag gav upp. Det hela blev till sist mycket pinsamt.

Maken fick för något år sedan ett flertal uppringningar från en förskola i Örebro. Glatt meddelande den som ringde att maken nu äntligen fått förskoleplats varpå maken tackade så mycket och lade på.
Efter en tid ringde åter igen den placeringsansvariga upp maken och frågade om intresset av förskoleplatsen kvarstod. Nej, maken gav platsen till någon annan med hänvisning till att han ansåg sträckan mellan Örebro och Skärblacka var besvärande lång. Maken avskrevs från listan och kvinnan i fråga hörde aldrig mer av sig. Möjligtvis surnade hon till efter allt besvär hon lagt ner på att skapa en förskoleplats. Vilket jag kan förstå.

Numera har förskoleplaceringsansvariga ersatts av någon som skickar sms till min make med upplysningar om Albins hälsotillstånd. Vad vi kan se av textmeddelandet så är Albin behäftad med en rad åkommor så egentligen borde väl sjukvården kontaktas i första hand. Trist är det i vilket fall som helst för på grund av Albin blir ofta olika tillställningar avbokade.

Min bloggkollega Tommy beskrev igår i sin blogg att föregångaren till hans telefonnummer är en medlem av SSU, därmed får även Tommy en rad meddelande som inte berör honom. Hans förklaring är att ju större efterfrågan på de mobila abonnemangen är desto mindre nummerkombinationer finns det att tillgå.

Snart dalar solen över skogsranden vid Glan. Luftrummet är för tillfället tyst och stilla och jag har avslutat mina för dagen viktiga telefonsamtal. Mobiltelefonen kommer endast att användas för att lyssna till Storytel om inte någon ringer upp mig vill säga. Då hoppas jag att ingen har ringt fel. Eller att det är en enträgen försäljare som gör ett tappert försöka att kränga på mig något jag inte vill ha.
Det är då som den finurliga inställningen Blockera uppringaren kan användas. Vilket jag också gjort vid ett antal tillfällen. Avancerad teknik på hög nivå...

torsdag 15 september 2016

Gula faran och en trivsam afton


Dagen inleddes med en stadsresa. Vi följdes åt, maken och jag. In till stadskärnan för uträtta ärenden samt återlämna en bok jag lånat av en bekant. Även han boende ute på landsbygden. Mötet för överlämnandet skulle ske på Spiralenparkeringen.
Jag överdriver inte om jag säger att jag inte varit i centrum på nästan tre år. Endast gått en kort bit på Drottninggatan, från ett parkeringshus beläget ovanför Filmstaden, till min optiker. Jag förundrades över centrums frammarsch. Gamla hus är rivna och ersatta med nya komplex innehållande butiker av alla de slag.  Samt olika näringsställen. Ingen behöver gå hungrig på Norrköpings gator. Utbudet är överväldigande.
Då både maken och jag är hängivna cafébesökare slank vi in på Nelins konditori. Där kostade en liten smulpaj och en kopp kaffe 79 kronor. Per person. Som dagens lunch, ungefär. Snålheten slog till och vi gick till det gamla hederliga Lindahls istället. Där fick vi både räksmörgås, wienerbröd med äppelmos, kaffe och chai latte för en mindre kostnad än smulpajen på Nelins.

När vi flyttade till Östergötland och Vikbolandet hösten 1989 var jag totalt skräckslagen över att köra bil i Norrköping. Det tycktes krångligt och de gula spårvagnarnas framfart skrämde. Jag tog ett beslut om att enkom åka till pittoreska Söderköping om jag kände behov av att besöka en stad. Men behovet av utbud blev större än skräcken som jag med tiden lärde mig att hantera och Norrköping kom att bli mig välbekant.
När jag sedan började köra taxi under en kortare period blev jag riktigt hemmastadd även om resorna mest skedde nattetid mellan olika adress och danspalatset Palace. Hämta här, lämna där och hämta igen fast på en annan adress för att köra till hemadressen. Tystnadsplikten för en taxichaufför var för mig en hederssak efter kundernas nattliga äventyr. Bara jag fick betalt för resan var jag nöjd, glad och brydde mig föga om eventuella amorösa eskapader.

För sex år sedan släckte Palace ner sin röda skylt. Flaggan hissades på halv stång och människor grät ut sin förtvivlan. Dansgolvet sopades för sista gången efter den sista dansen och öltapparna monterades ner. Nu finns Sveriges mest växande revisions- och konsultföretag i den före detta nattklubben.
En enda gång har jag varit på Palace. Inte för att dansa utan för att äta julbord. I mitt släptåg fanns en kollega som inte hade åldern inne att vistas i lokaliteterna. Men ingen kunde hindra honom från att äta skinka och sillsallad tillsammans med sina arbetskamrater. Jag hämtade gossen i föräldrahemmet och lovade hans mamma att återlämna honom i välbehållet skick. När julbordet var avklarat greppade jag pojkens överarm och gick med bestämda steg trots vilda protester ut till min bil, tryckte ner honom i sätet och selade fast honom. Hans mamma tackade mig för moderlighet och visad omsorg allt medan pojken blängde lömskt under sin mörka rakt klippta lugg.  Idag är han en vuxen man med fru, villa och egna barnungar. Det har gått honom väl i livet har jag hört.

Efter tid och år med vårt företag i Norrköpings gamla stadsdel känner jag staden som jag känner min egen ficka. Men inger ger mig sådan tillfredsställelse som när jag lämnar den och svänger upp på motorvägen mot Skärblacka. Här hemma råder lugnet och om en timma ska jag åka till förskolan för att hämta småtvillingarnas storasyster. Hon ska gästa oss i natt och när kvällsmaten är avklarad blir det myskväll med filmvisning. Hon har lovat att ta med den allra bästa film som hon har i sin ägo.

Det kommer med andra ord att bli en mycket trivsam afton.




onsdag 14 september 2016

V-formation och en fiffig box


Gässen samlas i flockar. Flyter stilla på den spegelblanka vattenytan allt medan morgonens dimma långsamt stiger. Det ser nästan ut som om sjön står i brand. Det märks att de är ungfåglar. Skränande tar de sats och lyfter. Bruset från vingarna blandas med skriken och början av färden sker vingligt och ostrukturerat. Ledargåsen ropar och flocken rätar in sig i leden att medan en v-formation bildas. Ett hösttecken om något.
I vår trädgård lyser judekörsen starkt orange. En gammal medicinalväxt som är giftig på grund av innehållet av solanin och physalin. Den lär dock bota både gallsten och gikt för den som vågar sig på att testa.
Kärleksörtens täta rosa blomkorgar samsas med judekörsen och de båda växterna harmoniserar fint med varandra. I den grekiska mytologin sägs det att kung Telefos använde sig av kärleksörtens kraft för att läka sina uppkomna sår. Säkert är i alla fall att örten har använts för att linda svedan som uppstår vid brännsår. Rotknölen ska visst vara god om den kokas i femton minuter. Har en nötliknande smak och är en av de viktigaste växterna att överleva på om någon går vilse under en längre tid. Finns inte tillgång till vatten, kokkärl och eldstad går det bra att äta rotknölen rå men jag går inte i god för att den är aptitlig i rått tillstånd.

En glädjande nyhet så här i begynnelsen av hösten är att vi äntligen fått våra nya soptunnor. En lastbil stannade i morse utanför vårt hus. En liten kvinna och en hårt snaggad man med en cigarett dinglade i ena mungipan hoppade ur förarhytten. Glädjestrålande trädde jag på mig mina sandaler och gick dem till mötes.
Äntligen, som vi har väntat, utbrast jag och slog armarna om den först ur lastutrymmet utlastade tunnan.
Mannen drog ett bloss på ciggen, skrattade med hela ansiktet och påstod att ingen annan som de levererat tunnor till har blivit så exalterad som frun på Bäckstugevägen 29. De flesta har muttrat över sopkärlens storlek och brist på placeringsplats vid hustomterna.
Själv är jag överväldigad. Två stora tunnor med fack där det ska sopsorteras. Var sak har sitt eget fack och det fiffigaste av allt; Det tillhör en liten näpen box där det ska läggas batterier och glödlampor. När boxen är full är det bara att häkta på den på tunnan och sopgubbarna tar sedan hand om innehållet.
Boxen har fått en hedersplats uppe på vårt kylskåp där alla kan se den.
Våra nya soptunnor har gett mig min dag. Aldrig mer behöver vi åka till sopstationerna och pula in skräp i oftast överfulla containrar.

Tack Norrköpings kommun! Äntligen har ni lyckats åstadkomma något riktigt bra!

När cigaretten var nedrökt till filtret stod tunnorna på plats. Vi fick en muntlig snabblektion samt en bruksbeskrivning. Den lilla kvinnan klättrade in i lastbilshytten och satte sig vid ratten. Mannen kastade fimpen på marken, släckte den med skosulan och tog plats på passagerarsätet. Vi vinkade åt varandra och när bilen försvann plockade jag upp fimpen och kastade den i ena tunnan. I facket Brännbart. Tror att det var rätt även om jag ännu inte hunnit att läsa instruktionsboken.



tisdag 13 september 2016

Avskalad hud och miljöbovar


Idag kom jag precis av mig på grund av ett sprucket schema. Plötsligt stod jag inför en hel dags ledighet och i min förvirring över den påkomna och oplanerade lediga tiden satte jag igång med ett kaffebrödsbak. Eftersom sommaren inte har några ambitioner att dra sig tillbaka kunde maken och jag avnjuta nybakat ute på förstukvisten.

När disken var avklarad och kafferepet avklarat fanns mer tid för ingenting. Möjligtvis tid för en garderobsstädning. Det har jag funderat på länge men inte kommit till skott.
Jag började med att se över mitt förråd av långbyxor. Provade för säkerhets skull. Drog upp plaggen över höfterna, drog in magen och gjorde ett flertal tappra försök att få upp blixtlåsen.
Maken stod bredvid som åskådare. Jag pustade och stånkade, försökte ihärdigt att göra mig mindre än var jag i verkligheten är. Utan ett ljud försvann maken och kom tillbaka med en svart sopsäck. Överräckte den till mig och vi behövde inte orda något om vad den var avsedd till.

Det är svårt att göra sig av med kläder. De är min identitet, mitt signum. Påvisar vem jag är. Varje plagg har en historia tillsammans med mig. Minnen av platser, händelser och människor jag mött. Det känns lite som om jag skalar av mig en bit av huden när jag prydligt viker ihop det som längre inte passar och låter sopsäckens mörker omsluta det jag burit nära min kropp.
Byxor, blusar och toppar åkte ner i säcken. En stund av tvivel, plaggen åkte upp och jag synade varje söm, knapp och halslinning. Som om jag väntade mig en anklagelse av de tysta plaggen.
Min beslutsamhet övervann det nostalgiska inslaget. Om kläderna av någon anledning inte längre passar mina numera välfyllda former finns det ingen anledning till att låta dem hänga kvar i garderoben och uppta plats för något annat. Kanske lite nytt?

Vår befolkning kastar varje år närmare 70 000 ton kläder. Många gånger kläder som är helt felfria. Därmed är vi miljöbovar. En miljöbelastning. Varför är vi inte lika duktiga på returhantering av kläder och andra textilier när vi är så duktiga med att sortera glas, aluminium och pet-flaskor?

Jag sorterade mina inte längre önskvärda kläder i två högar. Ena högen blev lite större än den andra. Den innehöll sådant som var trasigt eller hade fläckar som jag inte lyckats med att tvätta bort. Den andra högen ska jag köra till en välgörenhetsorganisation. Inte stoppa ner i behållarna utanför vår lokala matvaruaffär. De behållare som har en markering att någon annan tar hand om klädinnehållet. Jag har hört, visserligen av osäkra källor, att någon eller några nattetid rotar runt och fiskar upp skänkta kläder. Vad händer sedan  med dessa plagg? Jag känner mig moralisk över det påstådda tilltaget och tänker icke bidraga till att mina avlagda kläder kommer på villovägar. Ska jag skänka ska det ske organiserat.

Nu känner jag mig nöjd och belåten. Min garderob är luftigare än tidigare och någon annan kan få nytta av det jag inte längre kan eller vill klä mig i. Jag är med och främjar vår miljö och skänker glädje till de som gärna handlar på second hand. Kanske möter jag en dag mig själv när jag är i Skärblacka centrum.
Det är dessutom ett smidigt sätt att bidra till Etiopienhjälpens viktiga arbete.

Nu är det snart dags för höstkollektionen. Sommarkläderna kommer till vila och det ska bli spännande att se om vintern kommer att bidra till om jag ska behöva gör en ny garderobsresning när vårsolen börjar värma upp det frusna.

måndag 12 september 2016

Återförening och en skrattande häst


Jag har aldrig riktigt begripit mig på tjusningen med att umgås med hästar. Erkänner att jag är direkt livrädd för dessa djur och har varken förr, senare eller i nutid haft några som helst ambitioner att införskaffa mig en häst.
Vår dotter däremot var redan vid späd ålder hänfallen till dessa stora hovförsedda ök. Som om det vore den naturligaste sak i världen införskaffades ett hästskrälle som flickebarnet nådde till knälederna. Kräket vägrade att gå in genom stalldörren, den var bångstyrig och motsträvig att ta in men som en oljad blixt då det var dags att gå ut på bete.
Jag kved och vred olyckligt mina händer om jag någon gång råkade befinna mig i närheten av hästens krumsprång och konster.

Hästen blev sjuk och fick nödslaktas. Jag tröstade vårt gråtande barn medan jag invärtes jublade. Men säg de dagar som för alltid framskrider fridfullt. I tonårsåldern blev det åter dags för en ny häst. Denna gång ett varmblod som inte kom igång efter ordning ute på travbanan och blev därmed hänvisad att ägna sina dagar som ridhäst.
Jag ängslades ständigt då dottern med iver kastade sig upp i sadeln och galopperade iväg så gruset sprätte om hovarna. Det hände att hästen kom hem utan ryttarinna och då steg min puls ytterligare till dess att jag fick se mitt barn svärande komma längs vägen gåendes på sina egna ben.

Var sak har sin tid. Annat tog överhand och hästen fick ställa sig i en transport och forslas till ett nytt stall beläget i Värmland. Den östgötska hästen blev värmlänning, tvärt emot oss som då sedan flera år bytt ut Värmland mot Östergötland.

Hästdoften hängde sig dock kvar i åratal varpå dottern i vuxen ålder hittade ett stall med tillhörande häst. Vilket kunde ha blivit hennes död efter en otäck ridolycka som slutade på Linköpings sjukhus, traumaenheten. Det händer att jag fortfarande drabbas av mardrömmar efter den helvetesnatten då vi satt vid hennes sjukhusbädd och inte visste hur utgången skulle bli.

Sår läker och otäcka minnen drivs undan. När vår dotter träffade sin make och de köpte sig en liten gård föll det sig naturligt att de skulle börja med en mindre hönsbesättning. Samt två hästar. Så utökades familjen. Två blev plötsligt fem och det fanns ingen tid över för några hästar. Jag lovprisade barnbarnens ankomst!
Den ena såldes och den andra hamnade hos en fodervärd. Fram till igår. Nu har ägarinnan återförenats med sin häst och mina händer har åter knäppts, ömsom i vanmakt ömsom i bön.

Men - jag måste tillstå att jag kände en gnutta glädje då jag idag var med till stallet. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma. De ryktade, borstade, kammade och kratsade hovar. Själv befann jag mig så långt bort det gick. Sittande på trappan till sadelkammaren höll jag mig tätt intill ledarhunden och gav stundom ifrån mig små varningsrop åt flickornas håll. Hästen verkade njuta av uppslutning kring honom. Nästan som om han var på väg att somna. Så tittade han upp, såg åt mitt håll, vidgade näsborrarna och skrattade.
Det går nog att tycka om hästar. På behörigt avstånd...



söndag 11 september 2016

Nagelvård och trasiga isolatorer


Vill du måla mina naglar? frågade dottern och lade sina händer på köksbordet.
Naturligtvis. Jag penslade på ett svagt rosa, lite glittrande lack. Hennes tånaglar var redan målade och jag frågade vem som hjälpt henne. Kanske småtvillingarnas storasyster? Hon är redig och klarar det mesta, även att måla sin synskadade mammas naglar.
Nej, det visade sig att naglekonstnären är pappan i familjen. Förutom att måla sin frus tånaglar i en läckert grön färg målar han även sina tre döttrars naglar. Det blir 40 naglar, 80 om även tånaglarna ska färgas med lack. Det inger respekt. Ty att måla naglar är tidskrävande och tarvar en stadig hand. Om en av familjens flickor vill ha sina naglar målade ställer sig de andra på kö utan hänsynstagande till något tidsmellanrum.

Maken och jag laddade gårdagskvällen med nötter och var sitt glas vitt vin. Hängde i soffan och lät en film roa oss genom teverutan. Jag gillar att sitta och sticka framför teven. Just nu håller tre tröjor av mjukt ekologiskt bomullsgarn på att växa fram. Stortvillingarna och deras lillebror ska få nya tröjor lagom till höstkylan.
Stundom kommenterade vi filmen, Sippade på vinet och knaprade salta nötter. Stickorna slamrade hemtrevligt mot varandra och garnnystanet krympte sakta men säkert.
Plötsligt blev allt svart och tyst. Efter en kort stund brummade det till i kyl- och frys, lamporna blinkade för att åter slockna.

Vi satt stilla en liten stund. Väntade på att det åter skulle bli ljust men inget hände.
Varje vrå av vårt hem är välbekant. Var sak har sin egen plats och ingen behöver tänka på vart allt finns att tillgå. Men i det plötsligt uppkomna totala mörkret blev allt med ens främmande.
Har vi ljusstakar i sovrummet? Vart är tändstickor och tändare? Kommer du ihåg om vi har långa ljus eller bara stumpar i ljusstakarna på köksbordet? Vart har vi ficklampan? I snickarboden! Ja visst ja, i snickarboden, men jag undrar var i snickarboden? Står skorna ute på trappan eller i hallen? Och var är jag i min stickning? Rätt eller avigt varv? Jag mindes inte. Bara att jag var mitt i någonstans

Trevande på köksbänken och i lådor letade vi efter något att tända ljusen med. Det bekanta blev för en stund obekant.
Så här är det att leva i skugga och mörker, tänkte jag. Minsta rubbning av det normala som att till exempel ställa en tillbringare i ett annat skåp än där den alltid står skapar oreda och irritation. Eller att inte skjuta in en stol intill bordet då den som suttit på den lämnar sin plats. Eller att låta en dörr som vanligtvis alltid är stängt stå halvöppen. Eller vända en kastrull på spisen med handtaget utåt. Små alldagliga moment som vi normalt sett inte tänker på men som kan vålla obehag för den som inte ser.

Vi gick till sängs. Det var ingen idé att sitta kvar i soffan och stirra rakt ut i det svarta i väntan på ljusets återkomst. Golvljusstaken i sovrummet med de fladdrande ljusen gjorde skuggor i taket. Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidång. Jag fick vibbar av advent och skam till säges så kände jag en liten ilning av längtan till att få plocka fram advent- och julsakerna. Men bara en hastigt övergående längtan.

Det är väl nåt tekniskt fel i nån transformator i Kimstad, Eller trasiga isolatorer. Kan ta tid att åtgärda, sa maken och blåste ut de fladdrande ljusen så vi inte skulle somna i från dem och av oaktsamhet starta en eldsvåda.

Nu rustar vi oss för att åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Det vankas fika. Tur att elen kom tillbaka. Eljest hade vi fått dricka saft och äta Mariekex. Har egentligen ingen betydelse vad vi äter, det viktiga är samvaron. Att vi håller ihop både i ljus och i mörker.


lördag 10 september 2016

Med känsla för inredning och olja i baken


Som barn och inledningsvis på min tonårstid ansåg jag det ytterst penibelt att inhandla toalettpapper. Mina föräldrar suckade djupt och tungt då jag blev ivägsänd för att göra inköp av diverse matvaruartiklar samt toalettpapper och kom hem efter avslutat uppdrag utan dessa av nöden tvungna rullar av mjukaste papp.
Jag hävdade att samtliga butiksanställda samt mina medkunder noga höll koll på hur stor vår förbrukning av denna artikel var.
Pappa hävdade svärande motsatsen. Att folk fullständigt gav blanka fan i hur mycket vi sket. Jag vägrade dock hårdnackat varpå pappa muttrande fick springa till affären med hårt åtknipna skinkor för att han skulle slippa omaket med att gnugga sidor ur Aftonbladet när nöden gjorde sig gällande.

Idag har jag inga problem med inköp av dessa mjuka rullar. Händer till och med att jag köper storpack för den nödvändiga säkerhetens skull.
Till min glädje upptäckte jag sist jag skulle köpa toapapper att rullarna hade ett mycket trevligt mönster. Grått och vitt. Samma färgskala som kaklet i vårt badrum. Jag slog till på direkten. Släpade hem tre stora förpackningar och fyllde hemkommen på vårt förråd av toalettpappersrullar.
När jag hängde upp den första rullen i hållaren häpnade jag av det enastående resultatet. Min fasta övertygelse är att jag borde ha blivit inredningsarkitekt. Toalettpappret gifte sig direkt med våra kaklade väggar. Amazing!

Förr, när vanligt folk använde det som fanns till hands när röven skulle torkas, var det endast de rika som kungar och adliga släkter som kunde unna sig lyxen att använda toalettpapper för  ändamålet. Andra vars blod inte rann blått genom ådrorna fick nyttja sina rövskrapor av trä, ihopsamlat löv eller om det gällde kvinnor nederdelen av kjolen. Undantagsvis vikingarna som torkade sig med djurben eller ostronskal.
När toalettpappret fick sitt verkliga genombrott och slagkraft i slutet av 1800-talet innehöll det en slags olja som skulle lena gott åt den krake som drabbats av hemorrojder. Ganska synd att den oljan försvann från toalettpapperstillverkningen. Antagligen uppdagades det att den inte var hälsosam. Eller så blev tillverkningen allt för kostsam med olja i pappersmassan.

Det finns regler för hur en rulle toalettpapper ska hängas i sina hållare. Är hållaren beskaffad med avrivningshjälp ska rullen placeras med pappret hängande framåt mot användaren. Saknad däremot avrivningshjälp ska rullen hängas med pappret bakåt, bort mot användaren.
Undrar just hur många av oss som är medvetna om vikten av detta hängningsmoment?
I vårt land är vi storkonsumenter av toalettpapper. Vi förbrukar 15 kilo per person och år men i Amerika är det värre. Där torkar sig varje amerikan med hela 22 kilo toapapper per person och år.

När jag går in i vårt badrum tittar jag med välbehag på det grå-vitmönstrade toalettpappret där det hänger i sin hållare. Visserligen hänger rullen inte enligt regelboken eftersom vår hållare inte är beskaffad med något avrivningshjälpmedel. Men skulle vi hänga rullen med pappret bakåt mot väggen skulle det snygga mönstret som går ton i ton med vår kaklade vägg inte synas. Gäster som besöker vårt badrum skulle då inte begripa vilken sinne jag har för inredning.

fredag 9 september 2016

Tre sovande barn och en hund som blir utan hummer


Vildvinet byter färg. Från grönt till rött. Men än går jag utan strumpor och skor. September levererar. Ett tag till i alla fall, säger vädergurun.
I skolorna har det varit fart under några veckor. Några har börjat första klass medan andra sista året på gymnasiet. Och så finns det de som börjat förskoleklass. Som småtvillingarnas storasyster till exempel.
Varje dag när jag tänker på henne får jag en klump i magen. Inte på grund av barnet utan av den anledningen att några ligister ställer till med sattyg på skolan. Antagligen inga elever utan några helt andra som inte har något där att göra.
Krossade fönsterrutor där glaset omsorgsfullt placeras i sandlådan. Uppskurna plåtburkar likaså. Lärarna är förtvivlade och föräldrarna rädda. Nu går det vakter från ett vaktbolag runt skolan på olika tider för att bevaka att ingen kommer dit och ställer till med mer elände som kan få katastrofala följder.
Hur barnen är informerade vet jag inte. Kanske vill de vuxna inte oroa i onödan. Jag ska ta reda på den saken. I kväll. Då ska jag hem till flickorna och sitta barnvakt medan deras mamma åker hem till oss. Verkar kanske ologiskt men det är jobbrelaterat för mammans del. Hon vill inte bli stört av något, inte ens av sina barn därför tar hon sin tillflykt till oss som är lugna och beskedliga. Dock är jag inte hemmavid utan sitter hemma hos henne. Kan bero på att jag inte kan hålla tyst under några längre tidsintervaller eller så beror det på att barnens pappa är ute och far han också. Barnen kan rimligtvis inte vara ensamma hemma. Det finns åldersgräns för sådant.

Läste en artikel att i England är mor- och farföräldrar ofta barnvakt. Av 1 550 tillfrågade svarar 80% att de ser efter sina barnbarn regelbundet. Men det har visat sig att det är både på gott och ont. En tredjedel av barnens föräldrar är inte nöjda med de metoder som den äldre generationens barnvakter tillämpar. De var till och med rädda för att barnen skulle bli mer förtjusta i sina mor- och farföräldrar än i sina föräldrar.
Så ruckar de barnvaktande mor- och farföräldrarna på rutinerna. Låter barnbarnen styra och ställa lite som de behagar. Med den påföljd att föräldrarna blir sura.
Vi har lärt oss vilka rutiner som gäller för våra barnbarn. De får till exempel inte äta godis hur som helst.Gäller både stortvillingarna och deras lillebror lika väl som småtvillingarna och deras storasyster. Det har vi löst genom att enkom mata dem med chokladpudding. Det har även hänt att de fått kräftor, räkor, krabba och hummer. Det sista var inte riktigt sant men det har varit uppe på tapeten. Hummern står kvar på önskelistan. Vill de ha hummer ska de få hummer, det är en rimlig begäran.

Inte heller lägger vi oss i barnuppfostran. Vi har tappert och så gott vi kunnat uppfostrat klart våra egna barn och överlämnar den biten i föräldrarnas händer utan vidare inblandning av oss. Det är det som är det behagliga med att ha barnbarn.Tillsammans med dem äta hummer, chokladpudding och bara ha roligt.
Men när jag kommer hem till de tre små flickorna ikväll sover de gott i sina sängar. För så har föräldrarna bestämt. När det är sovdags ska det sovas och inget annat. Då hjälper det inte att mormor blir insläppt genom dörren för att barnvakta. Jag får äta chokladpuddingen i min tragiska ensamhet och hoppas på att ledarhunden är hemma. Då ska han få slicka både på skeden och det sista ur skålen.
Men någon hummer tänker jag inte kosta på hunden. Det måste finnas vissa gränser att hålla sig inom.



torsdag 8 september 2016

Grädde på moset och en rädd hyena


Gårdagen började med havregrynsgröt. När jag öst upp portionen på tallriken, slängt på en klick sylt och skulle ta fram mjölken visade det sig att det ingen mjölk fanns att ta fram.
Ta grädde, sa min rådige make som aldrig i livet skulle få för sig att äta havregrynsgröt.
Stöllen gjorde som token sa och frukostmåltiden blev minst sagt en märklig upplevelse.
Ungefär som jag föreställer mig grädde på moset. Med den skillnad att här rörde det sig om grädde på havregrynsgröten.
Fart på magen blev det och anrättningen mättade ända till kvällen. Vilket var tur eftersom jag under eftermiddagen begav mig ut på två vitt skilda frilansuppdrag och endast hann få i mig en dammsugare och lite mineralvatten. Båda inköpen gjordes hos bagaren i Sonstorp.

Efter mitt första uppdrag vet jag exakt var alla älgtorn befinner sig i skogarna runt Sonstorp. Jag fick även lära mig hur andjakt går till och titta på bajs från vildsvin. Plus ett avtryck från en grisklöv i torkad lera.
Jag begrep inte att jag skulle ut och vandra i skog och mark med jägaren och hade därmed endast iklätt mig mina fotriktiga sandaler.
Kunde jag egentligen ha räknat ut med arschlet. Bokas det dejt med en jägare är det annat än fotriktiga sandaler som gäller. Jag fick stå mitt eget kast och höll god min när jag klev runt i snårskogen.
Några vilda djur förutom de inplanterade gräsänderna samt en vilsen trana fick jag dock inte se.

Nästa uppdrag var ostkaketillverkning i Ljusfallshammar. Egentligen inget nytt för mig som en gång tillsammans med maken haft en besättning mjölkkor. Då var ostkaka vardagsmat för oss. Tillika kalvdans. Denna maträtt som är lika älskad som den är hatad. Av oss älskad och saknad.

Nåväl. Några damer och några herrar bakade ostkaka och dofterna spred sig förförande i köket.Som grande finale blev jag bjuden på anrättningen när den var klar. Ljummen ostkaka med vispad grädde och jordgubbssylt. Lade sig fint över havregrynsgröten och konditorivarorna.

Jag svängde in bilen framför vår stuga då det började mörkna. Maken stod beredd med kaffe och glass. Jag avstod glassen av förståeliga skäl. Det finns även gränser för en som tycks sakna botten på magsäcken.

Natten blev orolig. Jag vaknade ofta och det var varmt under täcket. Nattsömnen blev inte det jag hoppades på då jag gick och lade mig. Även maken sov oroligt. Han väsnades när han med mod och styrka skulle slå ihjäl en hyena med en påk som tillhygge. Ett sådant tilltag sker inte utan ett visst motstånd från den som blir angripen. Jag förmodar dock att maken inte var iklädd fotriktiga sandaler då han var ute på jakt efter en hyena. Ty då han besitter ett mäktigt förstånd var han säkert mer komfortabelt klädd om fötterna.



tisdag 6 september 2016

En vacker promenoar och en bister inspicient


Det händer att maken och jag bokar biljett för att åka in till Norrköping och gå på någon uppsättning på Östgötateatern.
Att gå på teater är festligare än bio. Det upplevs dessutom som om det är lättare att leva sig in i handlingen samtidigt som om det känns att skådespelarnas karaktärer agerar ut rollen enkom åt mitt håll. Sitter vi dessutom på första bänkraden kan det skvätta svett och saliv på oss och då blir det verkligt att det är skådespel på riktigt och inte på film.

Idag har jag varit på Östgötateaterns Stora teater i Norrköping. Fick en skymt av skådespelarna som hårdtränar inför höstens premiär med musikalkomedin La Cage aux Folles. Den har jag sett på film några gånger och skrattat hejdlöst vid varje tillfälle. Nu är jag frestad att boka biljetter för att vi ska få en humoristisk helkväll.

Nu var det inte för att som första utomstående få en glimt av musikalen utan för att bekanta mig lite närmare med lokaliteterna i teaterbyggnaden. Dit endast behöriga har tillträde.
Under två och en halv timma travade jag runt i promenoarerna som korridorer heter på teaterspråk, kikade in i skådespelarnas loger, perukmakeri, kostymförråd och orkesterdike. Klev in bakom scenen, och kollade på teatervinden.
Enda gången jag stötte på problem var då jag olovandes steg in i inspicientens för stunden obevakade utrymme. Hon kom efter en stund och med bister min spände hon ögonen i mig. En liten dam som inte verkade svältfödd. Skamsen gick jag ut genom dörren samtidigt som hon gick in. Vi pressade våra magar mot varandra och bildade en mänsklig propp i den trånga dörrposten. Att jag dessutom hade min kameraryggsäck på ryggen gjorde inte saken lättare. Snarare trängre. En ville in och en ville ut och vi kämpade hårt innan proppen släppte.
Min ciceron bad om ursäkt och jag begrep att inspicienten var ett fruntimmer med pondus.
Vi gick faktiskt in i hennes arbetsrum utan att fråga om lov, urskuldade sig ciceronen som innan den stränga damen dök upp hunnit med att förevisa mig alla apparater och monitor som tillhör en inspicients arbetsredskap och tagit sig ut ur rummet innan det åter skulle bemannas.
Jag vände på huvudet innan jag lommade iväg. Blicken jag fick sa sitt tydliga språk. Hon skulle aldrig någonsin förlåta mig.

Kända och okända skådespelare stirrade stelt men leende på mig från uppsatta fotografier. Gästspelare och från den fasta ensemblen.  Några numera döda, andra har gått i pension men de flesta är i högsta grad levande och aktiva på olika teaterscener.
Margaretha Krook, Max von Sydow och Ernst Hugo Järegård. Kända namn som fått sin teaterskolning på Norrköpings Stora teater.
De håller sig undan för här finns inga teaterspöken hur gärna vi vill, sa ciceronen och syftade inte på Max von Sydow som ännu inte sällat sig till skaran av döda skådespelare.

När vi sitter i röda plyschklädda teaterstolarna för att se La Cage aux Folles vet jag precis vad som händer bakom kulisserna. Herrarnas loger går i babyblått medan damernas väggar är strukna med aprikos färg. I sitt krypin med uppsikt över allt som sker på andra sidan av glasrutan befinner inspicienten.  Jag vet exakt vart hon sitter och jag överväger om jag ska höja handen och forma fingrarna till en liten vinkning. Efter idag känner vi trots allt varandra. I alla fall så pass mycket att vi under en kort stund haft en form av närkontakt. Även om vi inte knöt några vänskapsband så är det aldrig fel att visa att jag trots allt är beskaffad med en gnutta av hövlighet.

måndag 5 september 2016

En ko nära mig och en yngling i en blå bil



Måndag, höstluft och solsken. En lång morgonpromenad och sedan kaffe latte och en skål lakritsglass. Ekologisk glass från Sänkdalen, Vikbolandet. Gjord på mjölk och grädde från en ko nära mig.
Östgötadagarna hade mycket att erbjuda och tillströmningen av intressenter var hög och jämn.
Nu får vi vänta ett helt år på nästa tillfälle. Lär säkert bli lika höga besökssiffror då som nu. Folk från städerna är nyfikna på vad landsbygden har att bjuda på. Som strutskorv och killingkött för att nämna några exempel förutom den ekologiska glassen.

Det är tryggt att bo på landet. Alla känner alla och mycket av tryggheten består i just igenkännandet. Engagemanget i en levande landsbygd är en stor och viktig del där politikerna borde vara med att stötta så tryggheten kan få finnas kvar för landsbygdsborna. Och så det där med fiber. Med bredband via fiber blir landsbygden inte bara levande utan även attraktiv. Dock ställs det krav om engagemang bland byborna om det ska bli något bredbandsnät.

Jag tänkte lite på det där med att vara landsortsbo under min promenad. Om att känna sina grannar och övriga bybor. Mest tänkte jag att ute på landet säger människorna hej till varandra då de möts.
Under min promenad mötte jag fyra personer som också var ute och promenerade. Ingen av dessa hälsade! Jag sökte ögonkontakt i god tid men alla vände de bort blickarna. Trots att vi möttes mitt ute på vischan. Vi kände inte varandra och kunde således inte ge oss till att hälsa tycktes de mötande tänka. Var de kan hända inte landsortsbor?

Hälsade vi mer för några år sedan? Kanske är det så. Att vi blivit mer rädda för varandra. Skräms över att söka ögonkontakt och säga hej till en främling.
Jag blir glad om någon främmande människa hälsar på mig. Ännu gladare om vi samtidigt passar på att byta några fraser. Är av den åsikten att det inte är förenat med någon fara att hälsa på och prata med människor som befinner sig runt omkring mig. Även om det skulle vara helt obekanta ansikten.

Sist jag var körde in till Norrköping hamnade jag sida vid sida med en liten blå bil. Jag låg i den högra filen och den blå bilen i den vänstra. Jag vred på huvudet och tittade in på min medtrafikant. Där satt en yngling vid ratten. Han liksom jag var ensam i bilen och han vred även han sitt huvud åt mitt håll. Vi stirrade några sekunder på varandra så sprack han upp i ett leende. Vi lyfte samtidigt ena handen och vinkade innan han gasade på och lade sig framför mig i körfältet. Jag märkte att jag log från infarten till Norrköping ända bort till rondellen vid Ö&B. Sedan svängde jag upp på Norra Promenaden och började småsvära över den tokskalle som kommit på idén att sänka hastigheten till 40 km på hela den gatan. Leendet var borta och jag blev en surkärring som hade bråttom att komma fram till slutdestinationen. Hur lätt är det att ha bråttom när jag enkom får framföra mitt fordon i 40 km?

I vår frys ligger det tre burkar ekologisk glass. Lakrits, jordgubb och blåbär. Alla tillverkade av mjölk och grädde från en ko nära mig.  Tar jag en promenad i morgon ska jag välja blåbär när jag kommer hem. Och möter jag någon på min vandring ska jag minsann säga hej högt och tydligt. Av artighet men även i vetenskapligt syfte. För att utröna hur många det är som vill hälsa på en främling.

lördag 3 september 2016

Autosvar och fallande stenar


Gårdagen slutade med smörgåstårta hemma hos småtvillingarna och deras storasyster. Inte för någon speciell anledning, sa vår dotter då hon ringde och bjöd oss. Bara för att lyxa till det lite.
Vi kom först hem till deras hus. Flickorna och deras mamma var till frisören och de skulle därför bli lite sena. Men vi var välkomna i förväg till ett nästan tomt hus. Endast katterna och ledarhunden var hemma och kom glatt skuttande när vi låste upp dörren.
Eftersom flickorna var med sin mamma hade hon därmed tre par ögon med sig så ledarhunden var överflödig. Barn till synskadade föräldrar lär sig snabbt att bli extraögon.

Genom det öppna fönstret hörde jag hur den nyfriserade fotgående skaran närmade sig huset. Tre ljusa flickröster ropade på mormor och morfar. Jag såg hur det sprang över gräsmattan, ivriga och förväntansfulla över att vi var i huset och väntade på dem.

Idag är himlen mörkgrå. Men bakom molnen tycks jag mig skönja solen. I eftermiddag spricker det upp, om det är jag viss och säker.
Jag är lika ivrig och förväntansfull som flickorna var igår. Vi väntar besök från Värmland. Våra allra bästa vänner sitter i denna stund i bilen på väg mot oss. Jag vill också skutta och springa på vägen när deras bil svänger in mot vårt hus. Ropa och vinka för jag har väntat och längtat.
Det är Östgötadagarna och vi ska ut och titta på strutsar, kalkoner och getter. Tillsammans med våra allra bästa vänner.

För en tid sedan fick jag ett mejl. Inte från en bekant eller vän utan från en kamrat. Kamratskap ligger enligt mig mitt emellan bekantskap och vänskap. Mejlet innehöll en förfrågan om jag kunde tänkas utföra en liten tjänst. Goda kamrater hjälper varandra så jag lovade att vara behjälplig med önskemålet.
Tiden gick, som den alltid gör, och jag hade nästan glömt mitt löfte. Snappade upp det jag lovat och utförde det jag skulle. Mejlade och berättade att nu är det klart. När kan jag överlämna det utförda uppdraget?
Autosvar. Ändrad mejladress. Jag körde iväg det på nytt till den angivna mejladressen men inget hände. Väntade ett par dagar och under tiden hade jag börjat surna till. Visserligen hade jag varit långsam med åtagandet men nu ville jag ha ett svar.
Ringde kamratens mobil. Avstängd. Fortsatte att ringa, denna gång till kamratens arbete. En arbetskamrat svarade.  Jag uppgav namnet på den jag sökte och det blev tyst i luren. Oroväckande tyst.
En harkling och med skrovlig stämma undrade arbetskamraten om jag inte visste vad som hänt. Personen i fråga är död. Dessutom redan begravd. Jag kände svetten bryta fram och rummet snurrade.
En stunds tystnad från mitt håll. Hallå, är du kvar? Jag är kvar men jag vet inte vad jag ska säga.
Jag känner ingen sorg och saknad eftersom vi inte stod varandra nära. Endast skakad och har en enorm frustration över att livet stundom är orättvist.

Bekant, kamrat, kompis, vän eller mycket nära vän. Vi är beroende av dem alla på ett eller annat sätt.
Utan dessa blir vi väldigt ensamma. Vi är varandras byggstenar. Om en enda sten faller till marken lutar hela konstruktionen. Hålet muras igen och när murbruket torkat hänger allt samman igen. Till dess att nästa sten faller.

Snart, om ett par timmar kommer våra allra bästa vänner. Som jag längtar...

torsdag 1 september 2016

Ett skrivet papper och evig kärlek


1 september. Idag är det någon som har bröllopsdag. Inte vi, det är inte för än i december. Cementbröllop. Låter inte så där speciellt romantiskt. Mer stabilt.
Det par jag tänker på firar idag efter nio år som äkta makar linnebröllop.

Kvinnan och mannen som båda var över 80 år uppsökte mig. De ville att jag skulle skriva deras testamente. Samma efternamn, men de var inte gifta utan sambo. Dock hade de  tidigare varit gifta med varandra. Kärleken förändrades under tid och år. De beslutade sig för att gå skilda vägar. Nya kärlekar och ett annat liv utan varandra. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De stretade på var och en på sitt håll så som vi alla stretar på under livet.

I mycket mogen ålder träffade de åter igen varandra. Kärleken som svalnat fick ny glöd och de började om där de en gång slutat. Blev sambo och började med all rätt att tänka praktiskt.
De ville ge varandra trygghet genom ett testamente. Sambolagen ger tyvärr inget fullgott skydd trots ett egenhändigt undertecknande där vittnet bedyrar att de som skriver under är vid sina sinnens fulla bruk. Inte då det finns särkullebarn.
Jag förklarade och såg oron i deras ögon. De ville ha förslag till åtgärd. Giftemål. Bröllop. Ge varandra nya löften om att försöka leva i kärlek och trohet och få det registrerat hos Skatteverket. Ett bättre skydd än sambolagen.

Kvinnan sken upp så mycket att hennes rynkor i ansiktet slätades ut. Mannen var mer skeptiskt inställd. Tyckte de var för gamla att stå inför prästen i någon kyrka för att åter igen ingå äktenskap med varandra.
Borgmästaren, föreslog jag. Nej. Kvinnan var mycket bestämd på den punkten. Skulle de gifta sig skulle de göra det på riktigt. En präst var tvunget att ingå i ritualen.
De gick hem för att fundera. Mannen vände sig mot mig i dörren, såg på mig och mumlade något om äktenskapsmäklerska.

Efter ett par dagar ringde kvinnan. De hade fattat ett beslut. Kunde jag ordna en präst samt två vittnen och sedan komma hem till dem. Dag och klockslag hade redan setts ut.
Eftersom vi har en präst inom räckhåll bokade jag vår dotter. Maken och jag skulle agera bröllopsvittne vid ceremonin.
Med ålderns rätt bar inte benen på det gamla paret. De satt i finsoffan. Höll varandras händer och en liten brudbukett vilade i den finklädda kvinnans knä. Vår dotter vigde mannen och kvinnan till man och hustru.
Jag höll min vita näsduk hårt i handen och torkade mig diskret i ögonen och under näsan.
När allt var klart sa vår dotter att nu kunde mannen kyssa sin brud. Den nyblivna maken ifrågasatte nödvändigheten i ett sådant agerande medan hustrun trutade med munnen och kyssen blev ett faktum.

Sedan åt vi smörgåstårta och skålade i cider. Satt i finrummet vid ett fint dukat bord som var täckt med en nymanglad linneduk.
Om det gamla paret lever idag firar de linnebröllop. Nio år som äkta makar.

Vi må bli gamla och skröpliga men blir aldrig för gamla att känna kärlek och lycka.