Summa sidvisningar

onsdag 31 augusti 2016

En bortglömd höna och en man med dödsångest


Gårdagskvällen tillbringade vi i grannkommunen. Efter att ha utfört det vi skulle göra kom maken på den strålande idén att äta kvällsmat ute på restaurang.
Vårt stamställe var stängt så vi testade en närbelägen pizzeria. Jag blev sugen på kebab. Kycklingkebab. Maken beställde sin favoritpizza. Hawaii. Med ananas. Inget annat än hawaii för hans del. Själv tycker jag att det lutar 1970-tal över den pizzan. Antagligen är ananasen den bidragande orsaken. Vem minns väl inte kassler med ananas?
Just 1970-talet ger mig dåliga minnen. Av den anledningen gillar jag inte varm ananas ihop med annan mat.
Makens pizza kom ganska omgående till bordet. Värre var det med min kebab. Eftersom maken ogillar kall mat lika mycket som jag ogillar varm ananas ihop med mat startade han sin måltid med ett ursäktande om att han inte väntade in mig.
När tallriken började bli tom stegade jag ut till pizzabagaren och undrade om hönan inte var slaktad och erbjud mig att hjälpa till. Hönan var slaktad men jag var bortglömd.
Så obetydlig var tydligen hans betalande matgäst. Eller så föll hela maträtten på den mänskilga faktorn. Jag väljer att tro på det senare.

Medan vi väntade på min kebab talade vi om sommaren. Om att den varit så bra. Om allt vi gjort och upplevt. Att vi verkligen sugit ur det göttaste under de här sommarmånaderna. Bästa sommaren på mycket länge. På precis alla plan och då menar jag verkligen på precis alla sätt och vis.
Plötsligt sa maken att han hoppades på att få hänga med mig även nästa sommar. Det undrar han i och för sig varje höst och de tankarna har även jag. Att vi ska få vara friska och tillsammans få uppleva en ny vår och sommar. Om det vet vi så lite.

Maken och jag har en sund inställning till döden. Mycket beroende på att vi levt så nära den under många år. Vi vet att vi en gång ska dö, vi vet dock inte när det är dags. Men vi är inte rädda att tala om det. Till skillnad mot många andra som tycks tro att de är odödliga.
I Hovås rasar innevånarna över det nya hospice som planeras byggas. Föräldrar vill inte att deras barn ska gå förbi där varje dag och bli påminda om döden. Barn som en dag blir vuxna och plötsligt står inför det faktum att deras föräldrar närmat sig slutet av levnadsvandringen. Att de då kan känna en tacksamhet och trygghet i vetskapen om att deras föräldrar blir vårdade på allra bästa sätt när slutet närmar sig. Personalen på hospice kan det där med god omvårdnad.
Känner att de här föräldrarna gör barnen en otjänst genom att projektera sin egen rädsla för döden på sina barn.

När maken och jag öppnade vår begravningsbyrå kom en granne inrusande. Han skällde och svor för han ville inte bo granne med en begravningsbyrå av den enkla anledningen att varje gång han såg mig blev han påmind om sin dödlighet. Den mannen och jag blev för evigt fiender. Det gick så långt att han hotade mig och smockan från hans sida hängde i luften. Till sist blev jag nödd och tvungen att kontakta hyresvärden som i sin tur hotade med att den ilskna dödsförskrämda grannen skulle bli vräkt om han inte skärpte till sig. För att blidka mannen bjöd jag honom på tårta som jag fått medskickad efter en minnesstund. Visa att jag inte önskade livet ur honom utan enkom ville honom väl. Inte ens en tårtbit hjälpte. Han hatade mig över allt annat. Jag såg mannen en dag när jag var inne i Norrköping så han lever fortfarande. Men jag tror inte han slutat hata...


måndag 29 augusti 2016

En ask full med tänder och den slappa bystens dag


Från hetta till kyla. Samma visa varje år. Plötsligt ett bakslag och förvåning blandas med bestörtning.
Glassförsäljarna drar ner sina låsbara jalusier, restaurangägarna plockar undan uteserveringsmöblerna, sommarkläder reas ut för att bana väg för höst- och vinterkollektionen. Jag har bytt sommarfrisyren mot en höstlook vilket inte innebär någon större förändring. Förutom att jag nu har rak lugg istället för sned. Tänker inte ta någon selfie, den som vill kolla får masa sig hit.

Frissan var håglös. Hennes kunder behövde inte för tillfället bli friserade så hon funderade på att lägga undan saxen och åka till Ikea. Hon ville ha med mig dit. Vi kunde shoppa loss men min pensionärstid tillåter inte några utsvävningar på Ikea med min frissa. Helgens frilansjobb manade på och nu är alla gjorda utan en. Får bli morgondagens eftermiddagsjobb. Förmiddagen är jag upptagen med familjens nytillskott. Det är ju tisdag och då ska jag koka gröt, läsa sagor och byta blöjor.
En pensionär är ständigt i rörelse och har kalendern fullbokad.

Min är fullklottrad ända fram till 21 mars 2017. Då åker dottern och jag på VI:s litterära båt till Åbo. Efter tre års uppehåll är det åter dags att äntra relingen och frossa bland författare och deras verk.
Då är det nästan vår. Inte värt att längta för mycket, först ska vår egen båt dras upp på land. Den båt som vi aldrig la i sjön i våras på grund av att Glan tappats på vatten. Helt enligt vattendomstolens reglemente svarar kommunen då de får påringning. Att det går att promenera torrskodd på sjöbotten är det ingen av kommunens tjänstemän som tar hänsyn till.

Igår knackade det på ytterdörren. Utanför stod småtvillingarnas storasyster och vickade på en lös tand. Äntligen! Som hon har väntat. De små vita tänderna har envist hållit sig på plats men nu är det dags för tandlossning. Sedan kommer ungen att se ut som ett trasigt spjälstaket i munnen innan de alldeles för stora tänderna gör sin entré.
Jag har sparat våra barns mjölktänder i fina askar. En gång åkte min utdragna visdomstand ner i en av askarna och en väninna till mig råkade få se min tandsamling. Hon påstod sig vilja kräkas av åsynen. Då är det tur att hon inte valde att slå in på tandläkaryrket utan istället utbildade sig till lärare. Vissa är känsliga i överkant kan jag tycka.

Värmlandsresan blev vår sista sommarresa. Nu får vi nöja oss att åka in till Norrköping om vi vill ha några extravaganser i upplevelsens tecken. Eller Linköping. Vi bor i navet av Östergötland. Ibland dyker Carina Perenkranz upp när vi har som trevligast. På hembygdens dag i Vånga för att statuera ett exempel. Hon talade bland annat om andra dagar än hembygdsdagar som är värda att fira lite extra. Grynkorvens dag, kanelbullens dag, mors dag, fars dag och så hängpattarnas dag. Det sistnämnda hade jag inte tidigare hört talas om, trots att jag av egen erfarenhet kan åberopa kunskap i en allt för slapp byst. Troligtvis hade inte heller hembygdens vänner någon större insikt i att hängpattar har en egen dag värt att fira  men alla vi som samlats nedanför podiet tyckte det var mycket intressant.
Det är på hembygdsgårdar vi kan få insupa värdefull kunskap.

Nu ska jag ta kväller. Datorn har varit mitt sällskap under hela dagen. Vi ska båda få vila från varandra. Höststormarna viner runt stugknuten och jag ämnar lägga mig tillrätta under pläden och kolla genom teverutan vad som hänt ute i världen det senaste dygnet. Krig och katastrofer, oväder och Donald Trumps väg mot Vita huset. Det eviga malandet som aldrig tar slut. Jag tror jag ska satsa på att lära mig yoga. Sitta med benen i kors för att under en liten stund utestänga allt väsentligt och oväsentligt. Eller helt enkelt gå och sova. Känner mig för stunden trött och lite sliten.


fredag 26 augusti 2016

En fallucka i taket och hormonbehandling


Vi körde under gårdagsmorgonen genom ett regnigt Värmland. Stannade till i Kristinehamn och fikade i bilen. Då bröt solen igenom, värmen steg och lade som som ett våtvärmande omslag runt kropp och själ.

Under resans gång har vi lärt oss hur en bidrottning odlas fram. Enkelt sa biodlaren, komplicerat tänkte jag. Sedan åt vi en måltid för att avsluta det hela med kaffe och tårta. Kram och på återseende. Till Kullen är vi alltid välkomna.

Natten har vi tillbringat strax intill vår Värmländska gård som sedan 27 år tillbaka inte är vår. Vi låg nära varandra och jag sökte makens hand som genast slöt sig runt mina fingrar.
Ångrar du att vi sålde? viskade jag rakt ut i mörkret.
Lite.
Jag visste redan svaret men ville ändå höra det. Att jag inte var ensam med tankarna.

Livet blir utifrån de val vi gör, sa svågern och svägerskan under förmiddagskaffet.
Bortom trädstammarna syntes gaveln på vår ladugård som inte är vår utan någon annans.
Men hur hade livet blivit om vi valt att ta försäkringspengarna efterladugårdsbranden branden och istället för att bygga en ny ladugård satsat på en annan sorts ekonomibyggnad och bostadshuset?
Det får vi aldrig veta så det är inte värt att spekulera.

Istället lyssnade vi till makens lillebror som berättade om då han en gång för länge sedan renoverade en lägenhet hemma i Frankrike. Plötsligt trampade han ner i en slags gömd lucka och for rakt genom golvet som var någon annans tak. Två damer satt i våningen under och blev vitnande ansikten vittnen till hur en man dråsade ner från taket och hamnade mitt ibland dem. med
Svågern reste sig, strök bort träflisorna ur kalufsen, hälsade artigt och försvann ut genom dörren.
Precis som i en actionfilm. Hade han stannat kanske damerna hade bjudit honom på en kopp kaffe.
Då det kommer oväntat besök,..
Sedan tittade vi på gamla bilder från den tid då bröderna och deras syster var små.
Nästa vecka far svågern och svägerska hem till sitt Frankrike.
Hej då och kram, vi ses nästa år igen.

När vi skulle åka hemåt stannade vi till på vår före detta gårdsplan. Maken strök mig över armen och sa att nu åker vi hem.

I vår östgötska grannkommun stannade vi och åt lite mat på en restaurang. Krögaren tittade upp när vi kom in och sa vad vi ville beställa, Han vet vad hans stamgäster vill ha. Inga krusiduller på hans restaurang.
När vi fått maten kom han med en egen tallrik och gjorde oss sällskap. Han var glad för hans fru genomgår just nu en hormonbehandling och vill inte längre skiljas. Vilket hon alltid ville vid en viss tidpunkt varje månad. Nu stundar andra tider, sa krögaren belåtet. Vi nickade i samförstånd.

Nu är vi hemma och vi har det allt bra fint. Tog svängen om vår lokala matvaruaffär och på parkeringen stod vår son med stortvillingpojken i handen i beredskap att inhandla lite matvaror de också.  De hälsade oss välkomna hem och det kändes mycket gott.
I kväll sitter vi bredvid varandra i soffan och tittar ut över Glan. Långt där borta i Värmland ligger vår gamla gård och förfaller sakta men säkert. Men det är inte vårt val så det har vi inget med att göra.
Så säger förnuftet, men känslorna talar ett annat språk.



onsdag 24 augusti 2016

Araknofobi och ett bett i nacken

 Minnesgoda läsare vet att det bor en spindel i vårt badrum. Den gör vad vi tror varken skada eller nytta. Den bara bor där. Bevakar varje rörelse vi gör och räds inte uppkomna dofter.

Men om någon som lider av spindelskräck torde toalettbesöket hos oss bli snabbt avklarat. Själv är jag inte rädd för spindlar, känner inte minsta obehag men häromdagen for det en lätt ilning genom kroppen.
På väg att slänga lite ogräs efter trädgårdsarbetet kände jag att det kröp på´huden i nacken. En snabb strykning med handen och det stack till. Rejält. Något stort ramlade ner på marken och jag petade bland gräset med sekatören. En fet korsspindel hade landat i min nacke, känt sig hotad av min hand och gjorde så som instinkten sa till den att göra. Nämligen bitas.

Allt sedan barnsben har jag hört att just korsspindlar skulle vara av den mer giftiga arten. För att ta det säkra före det osäkra googlade jag vad som egentligen gäller vid bett av en korsspindel. I den händelse att jag skulle behöva uppsöka läkarvården och kanske få en injektion med serum av något slag. Vilket visade sig vara helt obefogat, korsspindlar är fredliga varelser som helst håller sig på sin kant. Undantagsvis om de känner sig hotade. Vilket jag nu fått erfara. Maken som besitter viss läkarkunskap gällande mina blessyrer gjorde en snabb undersökning och fann endast ett litet rött bett. Som på kvällskvisten började klia. Inget mer.

Tidiga mornar är det otroligt mycket spindelnät i vår trädgård. Vackra vävda mönster som förstärks av morgondaggen. Pärlbanden gnistrar i solstrålarna och trädgården blir smått magisk under några timmar. Daggen torkar i solen och spindelnäten syns inte längre.

Huruvida vår badrumsspindel klarar av att väva vackra nät vet vi inget om. Den kan i alla fall göra sig en tråd som den hissar sig upp och ner med. Där dinglar den och viftar sakta med sina långa ben. Ser nästan ut som om den vinkar till sitt husfolk. Inte heller känner den sig hotat och går till attack och hugger. Den bara är. Ensam och smått tragisk kliver den omkring på sina smala ben.

Kanske borde jag släppa ut den i det fria. Instängdhet kan leda till depression. Precis som vi människor känner oss sorgsna och bedrövade då vi väver in oss i ett osynligt nät. De näten glittrar inte vackert utan är svarta och har sega trådar. Ibland går det att på egen hand slita sig loss, ibland måste någon annan vara med och hjälpa till. Nysta upp metervis av nät för att sedan förgöra den hopvirade rullen.

För den som lider av spindelfobi finns ett nytt och modern tillvägagångssätt att bli kvitt sin rädsla. I en virtuell miljö med digitala spindlar. Kanske kan vi själva inom en snar framtid  ladda ner programmet och sitta hemma och bli botade. Allt går ju att ladda ner, från nätet...


tisdag 23 augusti 2016

Var vänlig vänta och lägg sedan på luren


Tycker själv att jag är en relativt modern människa som hänger med i svängarna då det gäller nymodigheter. Men ibland känns det som om tekniken hinner före min fattningsförmåga. Inte minst då det gäller att telefonera.
För en inte allt för avlägsen tid lyfte jag luren och slog det nummer som jag önskade. Signalerna gick fram och mottagaren av mitt samtal svarade. Nu ska det tryckas siffror, fyrkanter och stjärnor, sedan är det bara att trycka bort samtalet och den jag söker ringer upp. Förhoppningsvis.

Efter att ha väntat på ett samtal i dagarna två tryter mitt tålamod. Löftet om en återuppringning har inte införlivats och jag gör ett nytt försök att ringa upp.
Den du söker svarar inte, säger en vänlig dam i växeln. Hon vet tyvärr inte vart vederbörande person befinner sig.
Kanske i fikarummet? frågar jag och får ett hummade till svar. Således fikarast, konstaterar jag och ber om en mejladress. Mejl brukar moderna människor gilla. Eller sms. Fax är förlegat.
Nu har jag mejlat men ännu inte fått något svar. Känner mig mycket irriterad för i det läget jag nu befinner mig i har jag stött på patrull och kommer inte vidare i mina åtaganden.

Själv brukar jag vara noga med att ringa den sökt mig och då jag inte varit anträffbar. Av den enkla anledningen förväntar jag mig det samma av den jag söker. Att svara på mejl, sms, brev eller ringa upp tillhör hyfs och gott bemötande. Oavsett om det gäller familjemedlemmar, släktingar, vänner, tjänstemän eller anställda på institutioner och vårdinrättningar.

Det var i alla fall Antonio Meuccis tanke då han uppfann telefonen. Att vi smidigt skulle vara varandra nåbara trots avstånd. Även om Bell tog åt sig  all ära och berömmelse över uppfinningen av den makalösa och genialiska apparaten. Nu är det lättare än någonsin att nå varandra och både Meucci och Bell torde blekna över den snabba trådlösa utvecklingen.

Idag var jag med mamma på sjukhuset på det vi förhoppningsvis kan anse vara slutbesiktning. I väntrummet kunde jag konstatera att de flesta satt och fipplade med sina mobiltelefoner. En och en annan bläddrade i en tidning och jag såg faktiskt en person lösa korsord.
När mamma blev uppropad för att sätta sig ner i ett annat väntrum spärrades korridoren av en mycket gammal herre som utan att notera att vi kom gående ihärdigt och totalt uppslukad i sin egen värld grejade med sin mobiltelefon. När vi trängde oss förbi tyckte jag att jag såg en Pokémon på skärmen. Men jag kan ha sett fel, det kanske var en bild på ett barnbarnsbarn.

....vänligen avsluta med fyrkant och lägg sedan på luren.

måndag 22 augusti 2016

På lingonröda tuvor och opumpade cykelslangar


Nu mognar lingonen. I vårt kylskåp står alltid en burk lingonsylt. Maken är en hängiven lingonsyltätare som anser att det mesta går ihop med dessa bär. Själv nyttjar jag endast en klick uppe på havregrynsgröten.
Det anses att lingon är hälsobringande. Bären hjälper vid besvär med urinvägsinfektion och på bladen kan det kokas ett te som sägs vara botemedel för den som drabbats av bleksot. Om inga lingon finns till hands för bot och lindring mot bleksoten går det tydligen lika bra med ett gyttjebad.

Nu basuneras det ut att sommaren är tillbaka. Tror jag vad jag vill på men än så länge torkar tvätten ute i det fria. Jag är nöjd och belåten med det lilla. En kopp latte och till det en mandelkubb ger tillfredsställelse om jag kan få avnjuta detta ute på förstukvisten utan att förfrysa mig. Det behövs inte mer för att jag ska känna lycka.

Området har plötsligt blivit avfolkat. Sommarstugegästerna har dragit sig in till staden för att sätta på sig sina arbetskläder. Fortfarande känns det så där behagligt ovant att inte behöva ställa väckarklockan. Trots att det gått tre år sedan vi sålde företaget är jag lika förvånad över att själv få rå om och förvalta min tid.
Kanske är förslaget om arbetstidsförkortning inte så dumt. Förhöjd livskvalitet och minskad stress. Tid för annat och möjlighet att förverkliga sig själv. En yrkesgrupp kommer dock till korta. Lantbrukarna. Där finns inga som helst möjligheter att förkorta arbetsdagarna trots att lantbruket hängt med i svängarna och blivit datoriserade företag. Spannmålsodlarna styrs av årstiderna, djurbesättningar tarvar föda och omsorg och tar ingen hänsyn till någon arbetstidsförkortning.

Uppkomna förslag till förändring gynnar mest de som är bosatta i storstäderna. Som att dra in bussturerna ute på den östgötska landsbygden, för att ta ett exempel. Även om det inte gör varken till eller ifrån de som bor i storstäderna. De har sina kommunikationer på ofta ett behagligt avstånd. Irritationen är med all rätt mycket stor ute på landet. Gymnasieeleverna som inte har rätt till skolskjuts tar sig inte till plugget utan måste förlita sig på föräldraskjuts,de familjer som endast har en bil i sitt hushåll och gamla som inte längre av olika anledningar kör motordrivna fordon tar sig inte till affärer, vårdcentraler eller till besök hos andra som borde vara varje människas sociala rättighet.
Många kommuner har blivit drabbade och protestlistor är upprättade. Till vilken nytta? undrar jag. Beslutet är fattat av övermakten och kommer nog aldrig att rivas upp. En levande landsbygd är tydligen inte något att eftersträva. Men det finns ju cykel. Landsortsbefolkningen blir garvade velocipedryttare och får dessutom utmärkt kondition. Främjar därmed folkhälsovården. Landsbygdsbor äger!

Dagens frilansuppdrag är fullbordat. Materialet är skickat till redaktionen och återstående tiden av dagen tänker jag ägna mig åt att göra ingenting. Behagfullt lutar jag mig tillbaka och sätter min dator i viloläge. Ständig arbetstidsförkortning helt enkelt. Jag avstår även att bege mig ut bland lingonröda tuvor.

söndag 21 augusti 2016

Bortförda brudkronor och vapenskrammel


Känns som om jag befinner mig i ett växthus. Varmt och fuktigt. Mån tro om det blir ett bra svampår? Kantarellerna torde gilla det rådande klimatet. Inte för att jag är någon hängiven svampplockare. Verkar mest besvärligt att dra på sig stövlar och packa bilen för att bege sig dit där det borde finnas kantareller. Bara för att på plats konstatera att någon varit före oss. Det råder ett allmänt krig om läckerheterna. Så som det gjort i alla tider.

Skrollade mig igenom nyheterna medan maken förberedde vår frukost. Guld och silver till hemmanationen. Glädjeyra till oss.
I en närbelägen kyrka i vår församling har ett par skurkar brutit sig in och knyckt brudkronorna. Banditerna sitter bakom lås och bom men kronorna, en kulturskatt, är spårlöst försvunna. Precis som min moster Karins brudkrona. Den som hon gjorde i examensarbete och skänkte till Storfors kyrka, den ort där hon är född och uppvuxen. Moster Karin hade dock ritningarna kvar och en ny krona kunde tillverkas.
Själv har jag aldrig burit någon brudkrona. Vårt äktenskap har hållit i många år även om jag inte var någon kronbrud. Det är uppenbart att livslång kärlek inte enbart kommer an på en brudkrona.

I Turkiet har det också firats bröllop. Med ett tragiskt slut då en bomb exploderade mitt i festligheterna och trettio människor fick sätta livet till och nittiofyra personer är svårt skadade och kämpar för sina liv.
Självmordsattack, säger premiärministern.

Jag funderar över hur livet egentligen ter sig i dessa länder där attacker med svåra efterföljde hör till vardagslivet.
Folk gifter sig och vågar skaffa nya liv till världen trots det. Varför? För att visa att det inte finns en rädsla för terrorn? Att livet är starkare än ondskan? Människor blickar framåt och tror på en fredlig framtid? Många flyr för sina liv medan andra av olika anledningar väljer eller inte har något annat val än att stanna kvar. Hur ser vardagen ut för dessa människor?

Föräldrar följer sina barn till skolan. Tänker de att det kanske är sista gången de  ses när de vänder ryggen åt sina barn för att bege sig hemåt? Klungor av människor ute bland marknadsstånd, i butiker, på gator och torg. Känner de rädsla? Antagligen. Men de gör det de måste eftersom det svåra skulle bli ännu svårare om de inte gjorde det.

I går fick jag en förfrågan om att ta hand om stortvillingarnas lillebror varje tisdag förmiddag. Det är dags för mamman att åter bege sig ut i arbetslivet efter mammaledigheten. Nu ska hon mjukstarta innan gossen börjar i förskolan.
Självklart vill jag ta hand om vårt minsta barnbarn varje tisdag förmiddag! Ser det som ett privilegium. Vi kommer att lära känna varandra på djupet.

Våra barnbarn lever i en trygg värld. Det finns en nätverk runt omkring som sörjer för deras välmående och skyddar dem från katastrofer. Men med världsutvecklingen känner jag mig så osäker över deras framtid. Än så länge behöver vi inte undra om det är sista gången vi ser våra barn och barnbarn då de lämnas i förskolor och skolor. Att någon galning urskiljningslöst ska spränga sig själv eller kasta en bomb så ett helt kvarter med människor stryker med.

Det utkämpas många krig i vår värld. Några krigar om kantareller medan andra krigar för krigandets skull där religion är den bidragande orsaken.
I länder där det råder fred strider familjer inbördes om oliktänkande, makt, pengar och avundsjuka och näringsidkare krigar om kundernas pengar och köptrohet. Det har allt sedan människan skapats hörts vapenskrammel och strider inletts. Det lär med största sannolikhet aldrig upphöra.

lördag 20 augusti 2016

Längtan och förväntningar


Vaknade till en fantastisk morgon. Solsken och klar luft, daggdroppar som gnistrade i solljuset. Även om sommaren nu oåterkalleligt är förbi har hösten sin charm. Tycker om de mörka kvällarna och att få krypa in under pläden.
Ändå finns en längtan inombords att det ska bli vår igen. I solskenet blir längtan mer påtaglig. Inget är så ljuvligt som när vintern ger vika och släpper fram det ljusa och skira.

Längtan till våren är opåverkbar. Men det finns en längtan som vi själva kan råda över. Få till en förändring i våra liv omkring det vi längtar efter.Kan omfatta resor till platser där vi varit och som vi vill återse. Dofter, smaker och känslor.
Det är lätt att blanda ihop längtan med saknad. Saknad känns för mig mer brutal, något jag inte kan påverka. En tid eller en person som jag aldrig mer kan komma nära. Jag kan även genom minnen känna en stor saknad. Minnen som egentligen ska ge tröst och lindring.

"Bevara era minnen som en skimrande diamant i era hjärtan. Ta fram den diamanten ofta och dela med er av era minnen med andra. Låt era minnen lysa upp i det som just nu är mörkt och kallt".
Så sa jag ofta i minnestalen då jag var borgerlig officiant vid begravningar. Men jag glömde säga att det är viktigt att även dela på saknaden. Inte låta den vara en personlig ägodel även om saknaden kan se olika ut för var och en av oss.

Ofta har jag försökt förverkliga mig själv i min längtan. Sett till att uppnå målen med det jag längtat mest efter. Det var en gång i tiden en längtan om att slå mig fri, uppnå längtan efter självständighet utan orosmoment som hade slagit rot i min själ. Jag lyckades och känner en stolthet över mig själv att inte låta längtan bli just en längtan utan att jag faktiskt klarade av att nå målet.
Längtan har också varit att skapa något, ensam eller tillsammans med andra. Även där har jag lyckats.
Den helt vardagliga längtan efter något gott att äta eller längtan efter att få gå till sängs för att sova är enkel. Bara att agera utan att för den sakens skull fundera så mycket. Det gäller bara att inte fastna i sin längtan utan se den som en möjlighet.

När vi drev vårt företag fick jag ofta påringningar av människor som sökte jobb hos oss. Människor som sade sig ha en längtan efter att jobba på begravningsbyrå. När jag frågade varför hade de inget konkret att komma med, det fanns endast en längtan.
Det mest udda var en man som påstod sig ha en innerlig längtan efter att köra begravningsbil. Något han längtat efter i alla tider. Själv tyckte jag det mest lät som en besatthet och erbjöd honom varken att få åka med som levande passagerare eller framföra fordonet på egen hand. Men jag tänkte stilla att en dag kommer då du ska få åka begravningsbil. Det gäller oss alla även om de flesta av oss inte har någon större längtan efter den åkturen.

För tillfället har jag ingen inneboende längtan efter något i storformat. Förutom att jag längtar till våren. Minnen har jag dock gott om som i och för sig kan medföra en längtan efter något bakomvarande.

Förväntningar om vad som ska ske framöver finns det däremot gott om.  Som att vi snart kommer att få besök från Värmland. Då förväntar jag mig att vi ska ha en trevligt helg tillsammans, Som alltid när vi träffas.

fredag 19 augusti 2016

Söta druvor och vita sockiplast


En händelsefattig dag. Sådana dagar behövs. Bara få vara i nuet, lägga undan klockan och ta tiden så som den kommer.
Tid tar det dock för våra vindruvor att låta sig skördas. Känner en lätt iver över att den tiden går för långsamt. Frågan är om vi ens hinner få smaka söta druvor innan frosten tar dem. Verkar hopplöst i nuläget.

Skolorna har dragit igång. Småtvillingarnas storasyster är ekiperad inför att börja i förskoleklass. Nya kläder och gymnastikutrustning är inköpt. Sockiplast är förlegat. Jag minns med fasa de där äckliga fotbeklädnaderna som luktade svett och fotvårtor och som vi barn måste ha på oss när jag gick i lågstadiet och hade gymnastiklektion en gång i veckan.
Pojkarnas var blå, flickornas vita. Könsneutrala sockiplast var ännu inte uppfunnet och när de kunde uppfinnas och läggas ut på marknaden var de ute och omoderna. Nu är det andra skodon som gäller för en liten gymnast, oavsett bärarens kön.

Men, på min tid var det oerhört viktigt att bära sockiplast samt gymnastikdräkt. Helst med volang. Jag var ingen volangflicka utan nöjde mig med en slät modell utan onödigt krås runt nedre delen av magen. Ständigt frysande och med skinnet knottrigt tvingades jag hoppa bock och utföra andra övningar på redskap som var högre än min halva kroppslängd.
Jag tog sats och precis då jag nådde fram till bocken sög sig sockiplastens undersida sig fast i det grönmålade golvet. Tvärnit och platt fall. Läraren tog mig hårt i de smala armarna och släpade mig tillbaka till startposition. Samma klena resultat varje gång. Jag tog mig aldrig över bocken och jag skyller allt på sockiplasten.

Under högstadietiden skyllde jag på mina månatliga besvär och tillbringade ofta gymnastiklektionerna under falskt kvidande liggandes på skolsysters pappersbeklädda brist medan hon omhuldade mig med tröstande ord och Bamyl. Trots att sockiplast för alltid var utgånget ur sortimentet och vi fick tillåtelse att gymnastisera barfota avskydde jag gymnastiklektionerna. Om det inte gällde utomhusaktiviteter med längdhopp, kulstötning och löpning. Då ställde jag mig villigt till förfogande. Hoppade, stötte och fann en ära i att vara ute först av alla ur startblocken.

Där jag nu befinner mig tar jag fortfarande avstånd till gym och atletiska övningar. Jag har försökt utan någon större framgång. Köpte för några år sedan årskort på vårt lokala gym men såg liemannen flinande kika fram bakom dörrposten när jag satt och flåsade i möjliga och omöjliga maskiner. Mig skulle han inte få ta så jag slutade och gav mig istället i kast med afrikansk dans tillsammans med ortens mycket unga kvinnliga deltagare. Efter att ha uppvisat mina färdigheter i den komplicerade dansen hemma på köksgolvet till makans omisskännliga förtjusning kände jag att jag nått målet och slutade även med att dansa afrikanskt.

Nu lever jag för stunden utan några större åthävor och finner det ganska bekvämt och vilsamt. Men i och med att skolorna slagit upp sina portar öppnar åter vår eminenta simhall som vår by är beskaffad med. Tankarna finns att jag ska rota fram simdräkten ur garderoben och med ett magplask kasta mig i bassängen och simma några meter fram och åter. Om tanken övergår i handling återstår att se. Måste fundera ett varv till innan beslutet är taget.

torsdag 18 augusti 2016

En mapp med gulnande blad och eftervärldens kommande släkte


Frustrationen höll på att ta överhand då jag skulle parkera min bil i de centrala delarna av Norrköping under tidiga morgontimman. Augustifesten är på gång vilket medför avstängda gator, uppsatta staket och Axels tivoli.
För ett svagt ögonblick frestades jag att parkera på olovlig plats men besinnade mig, tog några extra varv och hittade till sist en lucka där jag smidigt och proffsigt kunde fickparkera.

Jag har varit exalterad nästan i överkant inför dagens frilansuppdrag. Äntligen var det då dags att få, med viss vördad, beträda tröskeln in till det innersta av Norrköpings Stadsarkiv. Så som jag har längtat!
Först intervju och kaffe. Naturligtvis hoppades jag att stadsarkivarien skulle bjuda ner mig i källaren, men jag vågade inte på egen inrådan fråga. Att dörren med skylten "Endast personal" skulle ställas på vid gavel för mig. Men hon sa det själv och jag gick trapporna ner till det allra heligaste. Dit där ingen obehörig allmänhet har tillträde.
Jag ville röra vid de tjocka böckerna med vackra pärmar. Öppna och bläddra mig fram genom gulnande papperssidor med snirklig handskrift. Jag besinnade mig och nöjde mig med att fotografera men först ha förvissa mig om att fotografering var tillåtet.

Vi hamnar där alla en gång. I Stadsarkivet. Om inte tidigare så när ögonen slutits för alltid och kroppen förvandlats till mull. Då arkiveras vi i kommunens regi. Tanken svindlar. Tänk om flera generationer efter mig med en liten tillstymmelse av mitt dna ber arkivarien plocka fram uppgifter om mig för att på så sätt gå tillbaka till sina rötter. Eller så hamnar jag i en mapp bland alla andra med efternamnets begynnelsebokstav L. Bortglömd och gulnad. Men det ändå förtröstansfullt att mitt namn för alltid kommer att finnas kvar även om jag som person blir totalt bortglömd och betydelselös.

I en väl tillsluten kista låg brevet. Skrivet av kung Albert den 7 april år 1384. Kistan hade tre lås och krävde tre man för att öppna. Nycklarna skulle sättas i de tre låsen och vridas om samtidigt. Det var bara stadsarkivarien och jag där. Några nycklar såg jag inte till. Jag lade handen på kistlocket och kände historiens vingslag fortplanta sig från handflatan upp till mitt sinne.

Utrymmet var enormt. Sträckte sig under stora delar av Rådhuset. En underjord fylld med skrifter, fotografier och filmer av personer som inte längre finns. Kartor och ritningar över platser och byggnader från förr.  Allt arkiverat åt eftervärldens kommande släktled och forskare.

Tack Stadsarkivarie Pernilla för att du tog med mig dit! Känslan var magisk.


onsdag 17 augusti 2016

En bärfis i örat och en läskig fågelskådare


Utanför min skrivarbod viner den höstliga vinden. Det känns skönt att sitta inomhus och endast ägna sig åt skriverier. Både det som förpliktar och det som mest är ämnat för hobbyverksamhet.
En insekt av något slag, kom plötsligt promenerande över mitt skrivblock. Kanske i ett sista försök att hålla sig vid liv. Kyla kan knäcka även den som bär på ett hårt skyddande skal. Som den påhälsande lilla krabaten i grönt. Vad det är för sorts insekt låter jag vara osagt, även om den liknar en slags skalbagge.

Tvestjärtarna har gjort sitt intåg så som det är brukligt om höstarna. När vi var bofasta på Vikbolandet kröp de med förkärlek ner i vår postlåda vilket vållade ett visst obehag då posten skulle hämtas in. Det gällde att skaka ur morgontidningen innan den bars in och vecklades ut på köksbordet.
För vem har inte hört talas om tvestjärtar som nattetid krupit in i människors hörselgångar där det är varmt och fuktigt för att slå sig tillrätta och ge bäraren bekymmer.
Vilket för tankarna på den gång då jag vaknade mitt i natten av att något rörde sig inne i mitt öra. Sömndrucket stack jag dit pekfingret och fick ut något som sprattlade. Jag klämde till och en förfärlig stank spred sig runt min huvudkudde. En bärfis hade påpassligt slagit nattläger i mitt öra varpå jag fick gå upp och ta en välbehövlig dusch för att sedan byta örngott. I den stunden kände jag tacksamhet över att det inte var en tvestjärt även om jag ställer mig tveksam till att dessa smått obehagliga kryp bosätter sig i människors hörselgångar.

Jag låter min krypande gröna vän vara, den kan fortsätta att vandra runt på mitt skrivbord som en påminnelse om den gångna sommaren.
Likaså låter både maken och jag den stora spindeln som bosatt sig i vårt badrum vara i fred. Enda gången jag känner mig besvärad är då den spinner en tunn tråd och sakta hivar sig ner mitt framför näsan på mig då jag står i duschen.
Med brysk stämma uppmanar jag den att klättra tillbaka upp till taket och betrakta min nakna kropp på avstånd. Det finns gränser för mitt tålamod och min integritet.

Många anser småkryp som obehagliga men även de som samlar på dessa faller under epitetet läskigt.
Jag läste en gång en studie som utförts av en professor i psykologi och som handlar om vad människor tycker är mest creepy. Det som förvånade mig i undersökningen var att fågelskådare anses som synnerligen läskiga. Det framgick dock inte varför just fågelskådare skulle vara likställda insektssamlare men förklaringen kanske är att de kikar närgånget på sina objekt genom ett objektiv.
För vem känner sig inte besvärad då det är dags för fotografering? Om det inte gäller att ta en selfie förstås. Då vill vi alla vara med på bild och tycker inte att det är det minsta obehagligt.

tisdag 16 augusti 2016

Tuppens vassa sporrar och ett infekterat finger


Nu blommar ljungen. Bland blåbärsriset. Jag är inte speciellt vidskeplig men avstår ändå från att ta in ljung för att dekorera köksbordet. Dumt att utmana ödet.
Även om det mesta blommat över växer ogräset. Av den anledningen har jag idag varit med sonen och rensat en enorm rabatt åt en av hans kunder. Perfekt temperatur med en sval bris gjorde jobbet ganska så angenämt.
Inte blev det sämre av att gårdens höns höll oss sällskap. De sprätte med fötterna där vi frilagt jorden från tistlar, nässlor och allt annat som ej bör växa i en välansad rabatt. Kacklade och skrockade medan den ståtliga tuppen höll ett vakande öga på sina brudar.

Vi kände en viss respekt för tuppen. Han blängde ont på oss, sträckte på benen och visade upp de imponerade vassa sporrarna. Vi mutade honom med våra frukostsmörgåsar. Men som den gentleman tuppen var lät han pullorna förse sig först av alla och de slogs högljutt om bitarna.

När min svärmor en gång i tiden hade höns med tillhörande tupp blev tuppen och hon osams. Han till och med gick till attack mot sin matmor varpå min svärmor tröttnade på tuppens olater och körde ner hans huvud i regnvattentunnan i uppfostringssyfte. Tuppen svarade med att riva henne på fingret med sporren. Sedermera uppstod blodförgiftning men då min svärmor var en rådig kvinna utan att göra så stort väsen av ett sketet finger där de röda ränderna hotade att närma sig mer vitala delar satte hon resolut på en kittel med vatten. När vattnet nådde kokpunkten stack hon fingret i kitteln och bekymret var ur världen. Det var i alla fall vad hon sa. Tuppen nackade hon och lät honom bli mör i tryckkokaren.
Min svärmor var av hårt virke och lät bli att vandra många meter i jämmerdalen.
Idag ringer vi till vårdcentralen för en sticka i fingret.

Själv har jag fått en blåsa i höger hand efter att ihärdigt använt diverse trädgårdsredskap. Maken blåste bort det onda och gav mig en skön handmassage med en väldoftande kräm.
Maken är av samma virke som sin mamma men då jag råkar ut för blessyrer tar han hand om mig på bästa tänkbara sätt. Han är min privata husläkare och tur är väl det. För när jag råkade hacka av mig halva vänster pekfinger med tillhörande nagel då jag var ovarsam med kökskniven satte han mig i sitt knä, bandagerade fingret och torkade mina tårar. Nageln och skinnslamsan kastade han på komposten sedan höll han koll så inte några röe ränner uppstod för att ta sig upp mot mitt hjärta.

Det är skönt att vi har varandra. I nöd och lust.

måndag 15 augusti 2016

Sura bär och söta älgskitar


Känslan när jag ska ut på jobb och jag i sista stund upptäcker att objektivet på min kamera inte fungerar som det ska är obeskrivlig. Ja rent ut sagt, jag försätts i ett traumatiskt tillstånd.
För att fånga mina objekt har jag således fått stå på mycket långt håll och nyttja zoomobjektivet vilket jag inte finner fullt tillfredsställande.
Men säg den olycka som inte bär något bra med sig i sitt sköte. Nu stoltserar jag med ett nytt och supermodernt objektivt med vilket jag förväntar av mig själv att bli tilldelad guldmedalj för mina bilder.
Av bara farten bjöd jag maken på ett restaurangbesök när vi ändå var inne i staden med spenderbyxorna på.

Snart sprakar naturen av glödande färger. Redan nu dignar rönnens grenar av vackra bär. Vad är väl njutningsfullare än att ge sig ut och fotografera hösten. Skulle vara vårens fägring som spräcker känslan av den fotografiska höstliga tillfredsställelsen. Våren låter vänta på sig, först ska vi avverka hösten och vintern. Var tid har sin charm om vi så måste huttrande vanka omkring i vinterkylan innan våra frusna kroppar återfår värmen genom vårsolen.

Av rönnbären tänker jag inte göra något ät- eller drickbart. En gång och aldrig mer. Jag håller mig till säkra kort och väl beprövade recept på sådant jag har tidigare goda erfarenheter av. Nu är dock allt skördat, syltat och saftat. Björnbären låter vänta på sig men från björnbärsbusken plockar vi och stoppar direkt i munnen vart efter bären mognat.

På tal om att stoppa i munnen har jag idag fått en gåva av dottern. Älgskitar i påse. Tant Marits naturgodis. Låter värre än vad det är för smaken är det då rakt inget fel på. Socker, mandel och kakaosmör som formats till älgbajs. Smälter njutbart i munnen.
Som om det inte vore nog av överdådiga gåvor så förärade sonen mig en vacker frökapsel med instruktioner om att låta torka fröna för att sedan plantera ut dem i februari. Låter vanskligt, dessutom finns en överhängande risk att vid den tiden ligger våra rabatter under ett tjockt täcke med snö. Men eftersom det är han som är utbildad i trädgårdskunskap med vidhängande skötsel tar jag fasta på hans ord och gör som jag blivit tillsagd.

Idag har det varit en sådan där extra trevlig dag på alla sätt och vis. Inte minst för att maken följde med mig ut på Vikbolandet och var mitt sällskap då jag frilansade. Med honom vid min sida blir livet en ständig fest även om dagen inte är märkvärdig utan ter sig helt ordinärt i den vardagliga lunken.


söndag 14 augusti 2016

När tiden står stilla och sorgen känns tung


Idag inser jag att jag under gårdagen levde i villfarelsen att sommaren återkommit. Hällande regn och småkyla bekräftar det jag i skrivandets stund anar. Nu är det höst.

För exakt sex år sedan idag packade  maken och jag våra väskor och lämnade de lappländska fjällen för att vända åter till Östergötland. En hel veckas vandring i orörd natur, porlande bäckar och där skenande renar syntes på behörigt avstånd. Tystnaden som vi nästan kunde röra vid och inga myggor.
Tidlöst land...där och då fann jag titeln till min diktsamling...

Då fick vi ett telefonsamtal som kullkastade stämningen som omhuldat oss. Beviset för att livet innehåller glädje men även smärta. En ung människa hade mist sitt liv och vi stod plötsligt inför vårt livs svåraste uppgift. Att på ett professionellt sätt ta hand om familjen som slagits sönder och samman samtidigt som vi bearbetade våra egna känslor var inte enkelt. Vi var inte bara yrkesmän, vi var också familjens nära vänner och grannar. Begravningsentreprenörers dilemma. Att hålla styr på sin egen sorg.
Vi gav vårt yttersta. Stöttade känslor och ordnade det praktiska. Vår dotter som sett pojken sedan han var liten förrättade begravningen i egenskap som präst men även som familjens vän. Hon såg så liten ut där hon stod framme vid kistan trots att hon då var höggravid. Hon bar sitt barn under sitt hjärta. Ett nytt litet efterlängtat liv som väntades medan ett annat föräldrapar satt i kyrkbänken och tog farväl av det liv de en gång i kärlek skapat tillsammans.

Varje gång jag tänker på vår fjällresa tänker jag även på John.

Mina tankar letar sig vidare i den mänskliga hårddisken där minnen lagras.
Idag för exakt två år sedan var vi och cyklade på Gotland tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar. Redan på morgonen anade vi oråd. Himlen var askgrå och efter ett par kilometers ivrigt trampande bekräftades våra värsta farhågor. Himlen öppnade sig, blixtarna delade den mörka himlen och åskan dundrade.
Vi hade inget annat val än att fortsätta vår färd. Trettiofem kilometer som delvis gick genom en skog på en skogsstigsliknande smal gräsöverväxt väg. När vi kom fram till civilisationen var precis allt genomblött.
En händelse som ter sig ofantligt munter så här i efterhand.

Två minnen som utspelades på en och samma dag fast med olika tidsintervaller som har två gemensamma nämnare. Glädje och sorg vävs samman till ett. Vi har gått vidare i livet och kan endast betrakta de som med en fot står kvar i dåtid. Även om livet till viss del gått vidare också för dem kommer de aldrig ifrån dagen som för alltid förändrade det självklara till det ständigt ofattbara.
En kall hand kramar om mitt hjärta när jag tänker på vad som kan hända med våra liv. Ett liv som aldrig går i repris.



lördag 13 augusti 2016

Kopparslagare och väl synliga biceps


För en stund sedan gick det upp för mig att det idag är lördag och inte söndag. En dag till innan veckan börjar. Egentligen har det ingen betydelse vilken dag det är för en frilansare. Behöver inte våndas för att helgerna tar slut och vardagen tar vid. För mig och maken är det helg varje dag. För så har vi bestämt.
Anledningen till min förvirring kanske kan vara att vi under gårdagskvällen var på kalas. Kräftkalas. För den skull betyder det inte att jag har några kopparslagare innanför pannbenet. Jag nobbar alltid nubben och håller mig till småbarnsdricka så någon bakrusig sinnesförvirring ligger inte till grund för hopblandade dagar. Tror närmast det kommer an på att kalaset var på en fredag och inte på en lördag.

Gårdagens festligheter var en städad tillställning utan några missöden beroende på tömda flaskor. Precis så som en lyckad fest ska vara. Mat i överflöd eftersom det var knytkalas. Jag skulle stå för tårtan och satte igång med tillverkningen i god tid. Tårtbotten skulle häftas ihop i ugnen under en och en halvtimmas tid.
Bra, då kunde jag passa på att åka till vår lokala matvarubutik samt ta svängen om huset där småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar bor. Som utsedd katt- och fiskvakt medan familjen är borta på semester gäller det att ta sitt kall på största allvar.

Bortifrån affären såg jag den tjocka röken från Händelö. Där ett industrihotell stod i ljusan låga och Norrköpings brandförsvar tvingats kallat på förstärkning från närliggande kommuner.
Riktigt ruggigt, tänkte jag när jag körde hem efter mina uträttningar.
Då jag öppnade ytterdörren kände jag genast lukten av bränd tårta. Det rök ur ugnen och hela skapelsen innanför ugnsluckan var svart som sot. Jag kände mig nästan som ägaren till industrihotellet ute på Händelö. Snabba ryck och ny tårta tillverkades. Klar tre minuter innan kalaset började. Fortfarande varm bar jag den försiktigt den korta sträckan till grannen där kalaset ägde rum. Garneringen fick ske på plats och ställe när tårtan svalnat. Den blev en succé och när kaffepannan var tömd återstod endast en mycket liten bit.

Glada visor, mat, dryck och röda kräftor. Och så lite snack om OS. Vi masar oss inte upp ur sängen för att bänka oss framför teven mitt i natten. Efterkommande referat i repris duger åt oss.
Jag blickar bakåt och tänker på tiden då jag själv var mycket sportig och aktiv. Det var i min tidiga ungdom bör tilläggas. Nu blir jag andfådd bara av att se eliten utföra sportsliga övningar genom teverutan.
Då, på den tiden när jag inte blev onormalt flåsmätt, hade en smärt och nätt figur, kammade jag hem diplom och medaljer. Pappa köpte mig spikskor som jag idag om de funnits kvar med glädje skänkt till en vän som jagar Pokémons.
Under en period gästade Ricky Bruch samma arena där jag höll till. Han sträckte ut en arm med väl synliga biceps när jag sprang förbi. Hivade upp mig i luften och jag ängslades över att han skulle använda mig som diskus eller kula. Efter några varv högt ovanför hans huvud satte han ner mig på fasta marken, log när jag fräste och svor. Sedan blickade han mot den horisont där målet var att bli bäst i världen. Vilken han också blev även om han efteråt envist hävdade att han dopat sig.

Jag tror rakt att sommaren återvänt. Förhoppningsvis får vi lite värme innan månaden når sitt slut.
Vi planerar en ny resa, denna gång hem till Värmland. Det får bli sommarens grande finale.

fredag 12 augusti 2016

Djupa schakt och brända skogar


Resväskorna är uppackade och smutstvätten efter vår resa är inte längre smutsig utan hänger doftande av tvättmedel ute på tork. Vinden för med sig ett stråk av höst. När vi förmiddagsfikade ute på trappan kunde vi konstatera att sommaren börjar närma sig sitt slut. Inte längre något fågelkvitter, inte ens skogsduvorna hörs kuttra. Vet inte vart de tagit vägen, de feta duvorna.

Denna gång gick färden till Sala. Med en avstickare till Sätra Brunn där vi drack ur källan. Vad det skulle vara nödvändigt för begriper ingen av oss, hälsobringande sägs det, men vi tyckte mest att det smaka unket. Kanske en långtidsverkande dryck som gör sig gällande när vi minst anar. Vem vet.

155 meter rakt ner i urberget. En hissfärd på 4 minuter. Vi hade termobyxor på oss. Såg att de som endast var iförda shorts och tunna tröjor sneglade avundsamt på oss.
Sala silvergruva äger. Arbetsmanskap som mödosamt hackat sig genom det massiva berget är borta sedan länge. Lämnat ett kulturarv bakom sig som vi moderna människor får ta del av. En historisk resa på 90 minuter i slingrande orter och vattenfyllda schakt.

Minsann kom inte småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar släntrande utanför Drottning Christinas schakt. Iförda hjälmar, beredda på att även de stiga ner i underjorden. När vi kom upp i ljuset igen åt vi lunch tillsammans innan vi skildes åt.

Vi sov i gruvområdet. I det hus som en gång byggdes åt ungkarlar som arbetade vid gruvan. Vår säng var utrustad med en blommig sänghimmel. Nyskapad romantik mitt i en miljö som en gång var fjärran från lyx och flärd. Vi sov djupt och drömlöst under tjocka bolster.
På värdshuset berättade krögaren medan han lade upp vårt frukostbröd i korgar att Jordskott spelats in i gruvområdet. Han hade sett hela serien mest för att den utspelades runt hans arbetsplats. annars var serien märklig, ansåg han och vi höll med.
Filmteamet var nöjda med att den västmanländska skogen brann så lägligt. Röken från eldhärden passade in i deras scener, sa krögaren och skakade sorgset på huvudet åt galenskapen.

13 800 hektar skog där endast svarta furor som sträcker sig mot himlen och kala stenar vittnar om vad som hänt.
Vi körde genom området som nu är ett naturreservat. Följde skylten Hälleskogsbrännan och hade svårt att ta in det dramatiska som utspelats där. Rallarrosen blommade bland de svartbräda trädstammarna. Tallar vars svarta brända rötter klamrade sig fast runt de kala stenarna. Som långa seniga fingrar i ett försök att hålla sig kvar i upprätt ställning spädde på den kusliga stämningen.
Vi talade lågmält som i vördnad med varandra när vi med knappt styrfart körde skogsvägen fram.

I Strängnäs stannade vi och drack kaffe. Åt citronmarängpaj och tittade på de pompösa bostadsrätterna som vuxit upp vid Mälarens strand. Bakom de höga fönstren till de inglasade balkongerna satt de som hade råd att bosätta sig där och blickade ner på oss flanörer.
I hamnen låg lyxbåtar. Besättningen vilsamt tillbakalutade i vilstolar ute på däck med fyllda vinglas.
Vi frågade varandra, maken och jag, om de som har stora lyxbåtar kan känna glädje över de där små, små glädjeämnen som ger livet guldkant.

Vi lägger en ny sommarupplevelse bakom oss.  En tvådagars upplevelseresa med hälsobringande vatten, djupa schakt och brända skogar. Där till var sin citronmarängpaj.



tisdag 9 augusti 2016

Kristina gånger två och lårbensfrakturer



Det blev ett abrupt slut på sommaren. Vindarna viner och SMHI varnar. Klass 1-varning och på Skagerrak går det åtta meter höga vågor. Fritidsbåtar på ost-och västkusten samt Vänern uppmanas att uppsöka de inre hamnarna. Eller ännu hellre, inte ge sig ut till sjöss utan hålla sig hemmavid.
Samma visa varje år, vi blir lika bestörta då hösten nalkas.
Det gäller dock att inte ge upp hoppet. På fredag ska vi på kräftskiva och då har säkert vindarna vänt och sensommarvärmen hittat till våra trakter.

Idag har mamma fått sin födelsedagspresent. På självaste födelsedagen till och med. Vi började med en timmas fotvård hos Kristina på Ängshults fotterapi. När mamma fick tassarna omskötta satt jag i väntrummet och förlustade mig med mord i mobilen.
Nöjd och glad svävande hon sedan fram på väldoftande fötter, filade hälar och klippta naglar. En annan sorts behandling än den hon genomlidit under lång tid. Det är hon verkligen värd så som hon tappert kämpat mot sin fucking cancer.

Nästa stopp blev hos en annan Kristina. Hon som har en imponerande getfarm i Hejtorp. Bland getterna satt vi och smorde kråset på kaffe och brownies gjord på färskgetost, choklad och blåbär.
Mamma som av naturen är vetgirig förhörde sig om getskötselns för -och nackdelar samt hur vallhundar fungerar. När vi fikat klart köpte vi ost som Kristina ystat av getmjölken.
På hemvägen började mamma grunna över om hon ändå inte skulle ta och skaffa sig dator, surfplatta, smartphone och internet.
Vid 83 års ålder är det nog dags, resonerade mamma och jag kunde inte göra annat än att hålla med.
Jag tror överraskningspresenter med upplevelsetema livar upp vardagen.

Sedan talade vi om lårbensfrakturer.Ett intressant ämne för den som kommit upp lite i åldern. Även jag bör börja tänka över mina egna lårben. Inte minst med tanke på gårdagens bravader ute på vår gårdsplan. Med famnen full av solvarm och rendoftande tvätt vek sig vänster fot och jag föll platt på mage med ansiktet rakt ner i grusgångens intillväxande blåbärsris. Maken hojtade till och undrade vad som hände. Det undrade jag också och kände stor tacksamhet över att det skedde hemma med endast maken som åskådare.
Inga brutna ben, sprickor i skelettdelarna eller mjukdelsskador. Jag är vig som en panter och har kraftig benstomme. En dam i mina bästa år som borde klä i leopardmönstrat. Dit hän har jag dock ej kommit än men det är väl bara en tidsfråga kan jag tro.

måndag 8 augusti 2016

Hårda förhandlingar och en gynnsam lögn



Det kanske är min sista födelsedag, sa mamma och ställde till med kalas. Hon tingade på vårt extrahus. Jag bakade tårtan, dukade och serverade. Det blev en glad tillställning men utan presenter för det ville mamma inte ha några. Hon ville endast umgås med oss i det hon tror är hennes sista födelsedag.
Om framtiden vet vi inget...

Dock strävar vi framåt. Införskaffar oss onödiga nödvändigheter. Pillar upp plastförslutningarna med ivriga fingrar. Lyckan ligger i det nya. Ett tag till dess att andra bättre och nytillverkade prylar lockar mer än det gamla.

Även jag hoppar på den snabba hysteriska köpkarusellen. Inte lika ofta nu som förr. Nu tycker jag att jag har allt. Fyllda skåp där det nya till sist hamnar längst bak för att ersättas med något annat.
Idag har jag varit till vårt postombud och hämtat ut min nya mobiltelefon. Inte för att det var något fel på den gamla. Tvärt om, den fungerade utmärkt.
Men så ringde han. Mobiloperatören. Min bindningstid var slut vilket måste åtgärdas.
Jag inledde en förhandling. Gick ut stenhårt. Ljög om att andra operatörer ringt. Bredde på vad de erbjudit mig och att jag tänkte tacka ja.
Han ville veta vad som sagts. En ny telefon, svarade jag blixtsnabbt. Utan extra kostnad, lade jag till för säkerhets skull.
Han tvekade. Sa att hans erbjudande var ett erbjudande utöver det vanliga men att då ingår ingen ny telefon eftersom erbjudandet var så otroligt extraordinärt.
Synd, verkligen synd. Då blir det den andra operatören som dessutom inte har någon bindningstid.
Han fick en kort stunds betänketid. Jag hörde hur det knattrade om hans tangentbord.
Jag harklade mig. Ja men hej då...tack ändå för att du ringde...
Vänta lite. Vad vill du ha för sorts telefon? Går det bra med en Iphon 5s?
Frestelsen var stor att säga nej. Iphon 6, annars fick det vara. Men jag besinnade mig och tackade ja. En Iphon 5s fick det bli. Men ingen bindningstid, va? Nej ingen bindningstid.

Idag kom min nya telefon. Klar att tas i bruk. Allt som fanns i den gamla ligger i den nya. Inget har gått förlorat. Jag kan min sak, har läst manualen och fört iCloud på ON.

I morgon ska jag ut och åka med mamma. Vi har gett henne en upplevelsepresent. Hon vet ännu inte vad det är, det ska bli en överraskning. Inget kommer att störa oss för jag har från min nya telefon tagit bort funktioner som plingar när något händer i de sociala medierna.

Känner jag mig då glad över att fått en ny telefon? Ja det gör jag. Tills vidare...

fredag 5 augusti 2016

Bakerloo och vita bönor i sås


Är åter på hemmaplanen. Resdammet har avlägsnats och väskan är uppackad. Upplevelsebilderna i en mapp märkt med London 2016.
Växlande molnighet, lätt regn men mestadels sol.
Jag älskar London men avskyr vädret, sa den italienska krögaren medan han serverade oss fisk och kycklingsoppa till kvällsvard. Han hade många kusiner i Italien, kände dem alla men visste inte vilka kusinbarnen var. Nu skulle han bomma igen restaurangen under tre veckor och bege sig hem till Italien, till solen, sin åldriga mamma samt alla kusiner.
Vi var ensamma i restaurangen, dottern och jag. Vita linnedukar och lagom volym på musikanläggningen. Dubbla dörrar till toaletten vilket jag kom att välsigna.

Gårdagens morgon började med en rejäl engelsk frukost. Stekt fläsk, champinjoner, korv, stekt ägg och så vita bönor i sås. Rikligt med bönor. Jag åt upp allt som var på tallriken så när som på korven.
Direkt efter den bastanta frukosten, kastade vi oss vilt och ohämmat ner i Londons Underground. Linjerna Bakerloo, Central, Circle, District och Northern har blivit oss välbekanta och vi behärskar tunnelbanesystemet likt en  inhemsk Londonbo.
Klev av den svarta linjen vid Morgate och fortsatte den bruna till Warwick Avenue, vår slutdestination vid Little Venice. Vidare med flodbåt genom tunnlar och under broar. Njöt av färden på den stilla flytande kanalen allt medan jag började ana bönornas inverkan på mitt matsmältningsorgan.
I hjärtat av Camden Market stannade båten och vi klev av. Ett myller av människor, dofter och färger. Där fanns allt att finna oavsett om intresset fokuseras på mat, vintage eller burlesk. Marknaden erbjuder allt och då menar jag allt.

Vi åt falafel, vandrade bland basarer och spanade in utbudet. Vi provade kläder. I en liten butik som förestods av en artig indier krängde jag på mig en vinterfodrad jacka. Den skulle dras över huvudet och efter en stunds lirkande satt den på plats. Det mullrade oroväckande i magens regioner. Jag flämtade till, värmen i butiken var tryckande. Dessutom stramade jackan så jag började dra av den. På halva vägen fastnade den. Jag satt som i ett skruvstäd med ett kompakt mörker runt mitt huvud. Min blus hade kanat upp och satt fastkilad under halsen. Framåtlutad med armarna rakt fram jag blottade jag magen, uppsvälld av tre deciliter vita bönor i sås, samt de sidovalkar som är typiska för mer runda former. Den nästan  trettiogradiga butiksvärmen var sval i jämförelse med värmen i den vinterfodrade jackan och jag kände hur paniken spred sig inombords. Jag ropade på hjälp, både på svenska och engelska. Pålyste att jag hade panik varpå dottern och butiksägaren kom till undsättning. Dottern drog förtvivlat i blusen för att skyla min nakna hud, mage och valkar medan butiksägaren stod mitt emot henne och ryckte i jackan. Dottern skrattade hysteriskt och jag inte kunde undgå att höra köpmannen små nervösa fnissningar. När jag befriats från mitt fängsel hängde mannen resolut tillbaka jackan på galgen, sa att den visserligen var i storlek large men att den förmodligen var liten i storleken.
Jag köpte en blus. En rak och luftig modell som satt som en smäck.

På kvällen gick vi till italienaren. Han kokade kycklingsoppa och filéade fisk. Talade med oss om Italien och sin åldriga mamma.
Där, på toaletten med de dubbla dörrarna, lät jag mitt personliga oväder komma för att så småningom bedarra.
Jag älskar London men hatar vädret, sa den italienska krögaren obesvärat. Han som längtade hem till södra Italien och sin mamma.

Tre trevliga dagar, men när Londonvistelsen började lida mot sitt slut längtade även vi hem, dottern och jag. När jag i natt släppt av henne utanför huset där småtvillingarna, deras storasyster och pappa låg och sov körde jag vidare hem till vårt hus. Maken hade kokat te, tänt stearinljus och plockat in en stor bukett blommor från vår trädgård. Kramade mig och sa att han saknat mig. Vi drack vårt te, jag berättade och han lyssnade. I morse serverade han mig kokt ägg, te och rostad bröd. Dock inga vita bönor i sås.

måndag 1 augusti 2016

Överjäst öl och ett okontrollerat råsegel


"Hur fort blir lönnarna gula som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken"...
Så skaldade Stig Dagerman och de raderna fanns med i min pappas dödsannons. Dagerman var hans favorit.

Idag besöker vi minneslunden på Skogskyrkogården. Tänder ett ljus och tänker på pappa som idag för 92 år sedan, nyfödd, skrynklig och ovetande om det liv som låg framför honom, drog sitt första andetag. Mamma påstår att det är tur att han inte finns med oss längre, i en värld så full av ondska att det för honom skulle ha tett sig helt ofattbart.
Jag kontrar påstående med att det är väl ändå ingen som förstår sig på hat, förföljelse, brist på mänsklig respekt, missunnsamhet, krig och människofientlighet. Om pappa levt idag hade vi suttit tillsammans och tvått våra händer i vanmakt.

Björkens löv är nu gula precis som lönnlöven i parken om hösten. Vissa av björkarna har till och med bruna, torra och döda löv. Det beror dock inte på att det höst utan på torkan.
Vi har ändå en föraning om att hösten är på väg. Kvällarna är mörkare och vi har börjat plocka fram stearinljus ur ljuslådan. Kurar skymning och säger till varandra att tänk vilken fin sommar vi haft.
Bästa sommaren på flera år i alla avseenden men än är den inte slut. En liten del är kvar innan stormarna viner runt stugknuten och regnet står som spön i backen.

Vi känner oss reslystna, maken och jag. Inte till några andra länder utan finner det förnöjsamt att hålla oss inom landets gränser. Nu funderar maken på att boka ett nytt äventyr till oss. 155 meter under marken. Jag hänger på och gläds över våra gemensamma möjligheter till förlustelser. Oavsett om det gäller att sova bland myggor och knott i en koja i skogen, eller i en gammal nedlagd järnvägsvagn så het och uppvärmd att jag nödgades att ligga med benen utstickande genom fönstret, eller ta sig 155 meter ner i underjorden. Allt är roligt när vi gör det tillsammans.

Maken kan planera vår resa medan jag är i London med dottern. I morgon går flyget och vi ämnar hänge oss åt storstadsshopping. Eller strosa runt och ha picknick i någon storstadspark, se på folk i rörelse men undvika Pokémon Stop. Vi tänker äta engelsk frukost på någon pub och jag kanske rent utav klämmer en sejdel mörk överjäst öl.

Någon stadskarta har vi inte införskaffat oss utan tänker ta oss fram på känslan. Inte heller har vi hunnit växla till oss landets valuta. Vi tänker köra med lösa boliner och se vartåt det bär. Som att råsegla läns. Fulla segel och full fart utan någon som helst kontroll. Det är då det hela blir som mest äventyrligt.