måndag 30 januari 2017

Vett och etikett


Åter en dag med fåtöljhäng på Linköpings universitetssjukhus. Dessa tröstlösa måndagar på obestämd tid. Traven med tummade veckotidningar innehållande skvaller och motorsport svajar oroväckande på det lilla bordet mellan de båda fåtöljerna ämnade åt anhöriga. Tidningarna är inte precis dagsfärska. Kändisarna har hunnit både skilja sig, gifta om sig och fått nya kullar ungar innan läsaren plöjt sig ner till år 2000. Kaffe i pappersmugg från sjukhuscafét som gör allt för att skinna håglösa patienter och ledsagare.

Två dagpatienter i sina sängar. Mamma och en man från Småland. Hans fru och jag på var sin sida om tidningsbordet. Ingen av oss sa något eftersom våra anhöriga slumrat till.
Plötsligt dyker en parant dam med stor rödmålad mun upp. Efter henne släntrade maken och han beordrades att ta plats i den tredje sängen. Den paranta damen knappade febrilt på sin mobiltelefon utan att lyfta blicken och bevärdiga oss med en blick.
Sms fram och tillbaka. Vilka högt och tydligt lästes upp så vi alla kunde ta del av innehållet. Det hela handlade om bikarbonat. Tidigare levde jag i ovisshet om hur mycket nytta det går att använda sig av gällande bikarbonat.
Plötsligt ringde damens mobil. En skrällande signal vilket bidrog till att de två sovande patienterna yrvaket och förvirrande såg sig om. Damen och jag vid tidningsbordet utstötte små frustrerande ljud. Höga nog för att förarga den paranta mobiltelefondamen.
"Jag SKA stänga av telefonen. Men här inne är det väl ändå ingen som blir störd", sa damen och snörpte ihop sin röda mun. Mina tankar landade osökt vid en hönas röv när jag stirrade på hennes mun.

Svarta ögonkast mot damen som svarade med att dra fram en skärm på hjul vilken hon med visst besvär vecklade upp mellan oss, sig själv och hennes tystlåtne make. Det dröp av iskall kyla i rummet. Vi som stängt av våra telefoner log och nickade i samförstånd mot varandra. Ruskade lätt på huvudena åt de som inte kan etikettsreglerna gällande mobil telefoni.

Jag hörde hur mobilens kamera knäppte bakom skärmen. Antagligen var det några selfie på gång. Eller en groupie. Det är inte lätt att veta vad som egentligen sker bakom en skyddande skärm.
Det blir möjligtvis vännernas sak på Facebook att avgöra. Likes på det! Det ökar trovärdigheten.

söndag 29 januari 2017

Kaksmulor och blandade känslor


Redan under fredagen började de droppa in, en efter en. Lådan med pärlplattor, pärlor, kritor och ritpapper kom till bruk. Övernattning och sconesbak på morgonkulan. Födelsedagsfirande och paketöppning.
Blommor och chokladpudding. Full intensitet och sockerkakssmulor på golvet under köksbordet.

Stortvillingpojken kröp upp i mitt knä. Småtvillingflickan skickade ut mörka ögonkast mot vårt håll.
"Hon är min mormor", sa ögonen. "Hon är min farmor", svarade pojkens.
Jag sträckte ut armen mot flickan och sedan satt de båda i min famn och tryckte sina små kroppar mot min. Kusinerna.

Festligheterna fortsatte även denna dag. Dotterns sista högmässa i församlingen. Nu väntar andra tider då hon vandrar vägen fram mot den nya församling.
Tacktal och blommor. Tårar och presentkort. Sopplunch och mera tårar. Lyckönskningar, fler blomsterbuketter och så de allra sista tårarna.
Kören sjöng och kantorn spelade.
"Må din väg gå dig till mötes". Svensk psalm 730.
"Vi håller kontakten", lovade tanterna från syföreningen. Hur det blir med den saken får framtiden utvisa.

Glad och sorgsen i en och samma kompott. Precis så som det är vid separationer. Frivilliga skilsmässor där båda parter är överens och har förståelse inför varandras beslut slutar dock alltid lyckligt.

Nu har den stora tröttheten slagit till. Eller kanske jag ska säga den stora utmattningen. När lugnet lägrat sig och alla erforderliga redskap för pysselaktiviteter är undanstoppade samt kaksmulorna avlägsnats. Dottern är avtackad och sitter hemmavid och luktar på blommorna. Spänd och förväntansfull inför det nya.

I morgon början en ny vecka och med den rullar det på från början igen. Åtaganden och barnbarnsaktiviteter. En unge i taget. Stundom två eller tre men sällan alla sex på en och samma gång. Då krävs föräldrarnas närvaro och deltagande. Där emellan tar vi hand om varandra, maken och jag. Livet som pensionär blir aldrig långsamt. Pensionärstillvaron kan jämställas vid en bisyssla som idkas endast om det råkar bli någon tid över.

fredag 27 januari 2017

Små fragment och kooperativ livsåskådning


Även till synes små fragment kan förgylla vardagen. Som att sätta en bukett tulpaner i en vas. Känna krispigheten i bladen, färgerna och föraningen om den annalkande våren.

En förkylning som släpper greppet, att orka kliva ur sängen när alla andra sover och göra färdigt dagens jobb för att sedan ägna de resterande timmarna åt något oviktigt.
Samla barn och barnbarn till födelsedagskvällsmat eller tanken på att det gått ett år sedan två av våra barn genomled var sin magoperation med lyckat resultat.

Min mammas glada röst i telefonen när hon triumferande berättade att Konsum köpt upp butiken på centrumplan i Skärblacka. Adjöss med Ica för hennes del. Nu kommer medmerakortet åter att tas i bruk och pappa behöver inte längre vrida sig i sin grav.
Mamma och pappa som varit kooperativet trogna under hela deras gemensamma liv. Själv är jag en överlöpare som ståndaktigt trotsat mina föräldrars livsåskådning gällande inköp på Konsum och fortsättningsvis kommer jag att styra stegen mot Ica på Kullerstad torg.

Gårdagens glädjespridare var Christer och Carina. Två arbetskollegor som under många år fört ett tätt sammansvetsat teamwork. Diskuterat arbete och ätit  lunch tillsammans. Stretat på i arbetslivet och skiljts åt som arbetskamrater när arbetsdagen tagit slut. Åkt var och en åt sitt håll för att nästa dag återförenas med ett "God morgon". År ut och år in. Fram till den dag då de plötsligt började se på varandra med helt andra ögon.
I somras gifte de sig. Inte efter kärlek vid första ögonkastet utan efter det att kärleken mellan dem växt fram. Vänskapen i arbetet bytte skepnad och nu ämnar de leva sida vid sida och dela på all glädje och sorg som kantar ett äktenskap.
Kärleken är nyckfull och kan slå till när och var som helst.

Det är bland annat de där detaljerna livet erbjuder vilket kan komma mig till del och som gör att jag kan känna mig till freds.


onsdag 25 januari 2017

Varsågod och skölj


Med värkande mage och en hård klump i halsen gick jag med tunga steg mot tandläkarkliniken. Byte av tandläkare har gett mig en natt med mycket orolig sömn. Jag förbannade vår gamla tandläkare, som visserligen med ålderns rätt, beslutade sig för att ta pension. Hon och tandsköterskan hade stora planer på att öppna ett konditori tillsammans. Det berättade de för mig när jag för allra sista gången låg tillbakalutad och lät dem båda rumstera om bland mina tänder. Hur det gick med planerna vet jag dock inget om. Trots att jag är en fena på att snoka upp ställen där det erbjuds bakverk av allehanda slag.

Nu på morgonen skulle således jag och mina tänder få stifta en ny bekantskap. Den sönderbitna tanden var tvunget att åtgärdas och jag kramade krampaktigt min medhavda näsduk mellan darrande händer.
Tandläkaren visade sig vara sprungen ur vänlighetens källa. Mild, vän och utrustad med smäckra fingrar. Dock var hon inte utrustad med någon sångröst. Det är ett antagande från min sida efter det att jag upplysningsvis pålyste att min förra tandläkare brukade sjunga stillsamma visor för mig. Min nya tandläkare höll sig borta från sången och ägnade sig enkom åt att reparera min tand medan hon berättade i detalj vad hon höll på med. Jag avvisade förslaget om ett delta under hela proceduren via en spegel.

Med lätta steg skred jag därefter ut från kliniken och styrde kosan mot hembageriet. Pia och Annika fanns bakom disken och de visste direkt vad som önskades. Semlor till kaffet. Ska det firas ett avslutat tandläkarbesök ska det firas rejält.

Jag är tacksam över att befinna mig i detta århundradet. Att gå till självlärda tandläkare som vanligtvis tjänade sitt värv i smedjan och i skumrasket få behandling var säkerligen inte en allt för munter tillställning. Hade patienten tur blev rätt tand utdragen och käkbenet intakt. Inte heller känner jag mig trakterad av att få mina tänder lagade med hjälp av en fotdriven borr. Tack och lov för uppfinnare och tandläkarutrustning på ständig frammarsch.

Finfina tänder du har, sa min nya tandläkare och skrev upp en tid hos tandhygienisten. Allt för att underlätta patientströmmen. Tandhygienisten har behörighet att utföra undersökningar, försäkrade tandläkaren när hon såg min skeptiska min.
Nu är jag åter igen oroligt. Tandhygienister är kända för råhet och brutalitet. Det är i alla fall vad jag har hört sägas. Blir hon våldsam har jag mina egna vapen att tillgå. Utan några större betänkligheter kommer jag att försvara mig genom att slå igen käftarna kring hennes fingrar.

Varsågod och skölj!

tisdag 24 januari 2017

Livsnjutare och en sammansvetsad grupp


Människor fascinerar mig. Så många tankar, åsikter och meningsskiljaktigheter mänskligheten rymmer. Inte minst på de sociala medierna. Ett mening, en knapptryckning och lavinen är i rullning.
Med åldern kommer visheten vilket kan vara en sanning med modifikation. Vissa av den äldre generationen är ganska bra på att tränga sig fram i köer, om jag nu nödvändigtvis måste komma med ett exempel. Det har jag bevittnat mer än en gång. Nu tillhör jag snart själv den äldre generationen men har i alla fall så pass hyfs och fason att jag inte går före den som står först. Däremot har jag lärt mig att ryta ifrån.
Ställ dig sist i kön för tjyven, säger jag bestämt och förvånas över att bli åtlydd av någon som är äldre än jag.

I går såg jag allas vår bloggare Dagny Carlsson på teve. Hon är värd all respekt. Med sina 104 år är hon erfaren, klok och besitter en fantastisk humor.
I min blogg skriver jag precis vad jag vill, det kan ingen ta ifrån mig. Så säger Dagny och ler lite underfundigt. Så rätt hon har.

Innan jag sjönk ner i soffan och lyssnade till Dagny hade jag dessförinnan suttit och småpratat med Sven. Han är inte kommen ur samma årskull som Dagny, det skiljer sjutton år mellan dem. Men klokheten och ödmjukheten till livet det delar de på.
Sven är en kyrkans man. Visserligen en pensionerad kyrkoherde men sin tro har han inte lagt på hyllan. Den följer honom sedan barnsben. Kanske är det just hans kristna tro som gett honom styrkan att bege sig ut på det som kan tyckas vara vanskliga upptåg.
Eller så har hans uppväxt i ett ockuperat Java fått honom att våga ta ut stegen lite längre än många av oss andra vågat oss på.
Som att tacka ja till en tjänst i Surinam när oroligheterna där var som värst. Sven var inte rädd för varken diktatorn eller revolutionen. Efter att några av församlingens medlemmar mördats stod han rak i ryggen och talade om Mörkrets överste. Taget ur den heliga skriften med holländsk översättning.
Gå under jorden ett tag, uppmanades han efter predikan men istället mötte han den högst levande diktartorn översten. Öga mot öga och han undslapp att få huvudet kapat från halsen.

Ur Svens livshistoria var det ett stycke som fastnade inom mig:
I katastroflägen är det viktigt att familjer håller samman. Att barn inte skiljs från sina föräldrar utan istället går igenom svårigheterna tillsammans med sin mamma, pappa och syskon.

Svens familj höll samman när det var som svårast. Även när pappan avled och han blev själv med sin mamma och syster. Isolerade på Java odlade de sin mat och slaktade fällda vildsvin. Litade på varandra och var en liten sammansvetsad grupp som hjälptes åt genom vedermödorna.

Vi som lever långt bortom krig och katastrofer borde ta lärdom av Sven. Försöka hålla familjer intakta och rida ut stormarna tillsammans. Vända motgångar till framgångar och betänka att livet inte är beständigt. Då finns det inget att ångra på den yttersta dagen.

Jag har haft ett mycket bra och innehållsrikt liv, sa Sven vilket jag inte betvivlar en enda sekund.
Vilket är något jag önskar att vi alla kan säga när ålderdomen hinner ikapp oss som ännu inte nått ända dit.

lördag 21 januari 2017

Huvudlöss och undangömda texter


Det var tidigt 1980-tal när jag tryckte upp dörren till Nerikes Allehandas lokalredaktion i Degerfors.
Mannen bakom disken sköt upp glasögonen i pannan och granskade sin besökare.
Utanför på trottoaren stod min svärfar. Han hade kört mig i sin gula SAAB som han parkerat på Kronhallens kundparkering.

Idén till besöket på lokalredaktionen var uteslutande min svärfars. Han var frilansade reporter på Karlskoga Tidningar och när det gått upp för honom att även hans sonhustru var lagt åt det skriftlärda hållet föll det honom in att vi skulle bli kollegor. Jag skulle sålunda söka arbete som frilandande reporter.

Mannen bakom lokalredaktionens disk undrade över mitt ärende och jag framförde budskapet.
Har du någon meritlista? frågade mannen.
Nej jag har enkom min svärfar, svarade jag.
Mannen hummade och ställde därefter diverse följdfrågor. Bland annat vad jag hade tänkt mig skriva om och som skulle vara passande i tryck i den anrika tidningen.
Huvudlöss, blev mitt snabba inte helt genomtänkta svar.

Låt gå för det, kan du få ihop en text om huvudlöss så ska jag granska lössen genom lupp, flinade han och satte tillbaka sina glasögon på nästroten.

"Det är på tiden att vi avdramatiserar lusens härjningar och börjar prata mer öppet med varandra om problemet."
Plus en hel del vetenskapliga analyser omkring huvudlöss och råd om en lyckad avlusning blev slutresultatet som till min stora glädje publicerades i tidningen. Min frilansarbana startade där och då. I början en aningen trevande och chefredaktören på lokalredaktionen i Degerfors sände iväg mig på lättare jobb bestående av Gudstjänst i Nysunds bygdegård, Valborgsmässofirande utan brasa och Stort intresse för direktsådd.

Jag hamrade fram texterna på en ålderdomlig skrivmaskin där varje stavfel slutade med att pappret slets ur skrivmaskinsvalsen och kastades i papperskorgen. Ett nytt blankt papper matades in och allt togs om från början.

Maken for in till Karlskoga och kom hem med en sprillans ny, modern och elektrifierad skrivmaskin som dessutom hade en raderingsfunktion.
Skriv, sa maken. Skriv av hjärtans lust!
Så sa han då och så säger han än idag.

Idag inser jag att jag sitter på en guldgruva efter alla år av skrivande om olika människor jag mött och platser jag besökt. Alla artiklar är urklippta och insatta i pärmar. Noggrant daterade med dag, månad och år.
Jag funderar på om jag ska göra något av allt material. Gå vidare med en sorts sammanställning. Eller låta mina utklippta artiklar så småningom möta sitt öde på ortens återvinningsstation där de troligtvis hamnar i containern "brännbart avfall."

Eller så hamnar pärmarna i lådan bredvid min för länge sedan avlidne svärfars pärmar. Undangömda men inte bortglömda.

onsdag 18 januari 2017

Gula naglar och en doft av lavendel


En dag fylld av njutning. Som dessutom förstärks med en dagsgammal lasagne. Bara att värma och sätta sig till bords. Kan förstås inte mätas med oxfilé och rött vin utan får ses som ett substitut till de mer lyxiga rätterna.

Sovmorgon och långfrukost. Inget inbokat utan jag förvaltar min tid utefter behag. Inkluderat ett besök hos Tinas fotvård. Julklapp från min make som är av den åsikten att jag behöver lite god omvårdnad och skön avslappning som omväxling till att agera sjuktransportör, hundvakt, barnvakt, frilansare, novellförfattare, bloggerska och allt annat som ingår i livsuppgifterna..

Att luta sig tillbaka i behandlingsstolen och låta fötterna dingla ner i en balja med varmt, lent vatten och se ut på naturen genom det vackra fönstret är en lisa för själen. Att sedan nariga hälar blir mjuka som en babys rumpa är förstås ett extra plus i kanten.
Tina tar sig an våra fötter med varsamma händer och sträva fotfilar. Ju värre fötternas skick är desto bättre tycker Tina om våra blad. Fötter är hennes största intresse och ute i umgängeslivet blir hon frestad att slita av skor och strumpor bara för att närgånget få granska fotägarnas fotstatus.
Våra intressen skiljer sig markant och tur är väl det. Eljest skulle det inte finnas en enda fotterapeut i vårt samhälle för fötterna hör oftast till de bortglömda kroppsdelarna och ser ut därefter.
Det finns mycket ruggigt att utforska mellan tår och under tjocka, gulnande naglar som pekar rakt upp på grund av nagelsvamp.
Jag ryser ända in i märgen.
Mina fötter är däremot ytterst välvårdade. En åsikt som förstärktes genom Tinas beröm.
Nu doftar de dessutom lavendel där de är instuckna i hemstickade raggsockor.

Denna grå januaridag ska avslutas med kvällsmackor hos goda vänner. Och i goda vänners lag har färgen på dagen mindre betydelse för där är det värmen som betyder mest.

Jag pausar från livets vedermödor, samhällskritiska åsikter, rubriker om våld, hat och terror. Energitjuvar och anklagande texter. Struntar i att vädret är gråmulet och kylslaget, Putin och Trump och Janouch uttalande. Carolas myom och Persbrandts husförsäljning.

Det lönar sig att gå på fotvård. Livet får ett extra skimmer och håller allvaret på avstånd.
Maken har ett stort och ömsint hjärta för mig och lät Tina skriva dit två behandlingar på presentkortet.
Den återstående ska jag använda mig av i höst. När mina sommarfötter åter ska kläs i raggsockor.

tisdag 17 januari 2017

Barry och en värdig vinnare


Som barn önskade jag mig hett och innerligt en hund. Tjatade och gnatade på mina föräldrar. Någon hund blev det aldrig men önskan om ett husdjur svalnade inte. Därmed införskaffade jag på egen hand små djur som var allt från spottstritar, grodyngel och spindlar till skogsmöss, vandrande pinnar och marsvin, vilka jag höll vid liv efter bästa förmåga.
Marsvinet hette Molly och blev ett arvegods till mamma och pappa då intresset svalnade och annat tog vid.
Pappa dristade sig till att köpa ytterligare ett marsvin, denna gången en hane med den påföljd att plötsligt stod de där med en utökad marsvinsfamilj. Vilket inte var varken mitt påfund eller ansvar.

Däremot fick jag som ung flicka en hundbok ur serien Djurböcker för ungdom, B. Wahlströms Bokförlag.
Boken var skriven år 1953 av författaren Uno Modin och var en berättelse om sankt bernhardshunden Barry.
Anledningen till att denna rafflande berättelse i bokform hamnade i min hand var ett premium där jag blivit framröstat av mina klasskamrater som Bästa kamrat.
Boken finns ännu i min ägo. Gulnande blad med åtta illustrationer och slitna pärmar.

Minnet lever kvar. Hur vi med nervös förväntan satt i skolans aula och väntade på utdelningen av detta ärofyllda premium. Viskade till varandra om vem av oss den lyckliga kunde tänkas vara.
När mitt namn ropades upp och läraren läste upp att utslaget var enhälligt knottrade sig huden på mina smala armar och med en djup nigning tog jag tacksamt emot boken om Barry.

Ingen på skolan motsatte sig mitt pris. Lyckönskningarna haglade och jag kan än idag känna glädjen över att just jag röstats fram.
Det var före internets och de sociala mediernas tid. Jag kan väl tänka mig att en och annan grymtade över att jag inte var en värdig vinnare. Att någon annan egentligen skulle ha stått där uppe på aulans scen och mottagit folkets jubel. Men det var inget som nådde mina öron och jag har gått genom livet med den förvissningen om att jag var den årgångens absolut Bästa kamrat.

Idag fylls alla tänkbara medier med åsikter om att fel kandidat vann Jerringpriset. Förakt, glåpord och hån mot både person och ridsporten pyser ut från alla håll och kanter. Peder Fredricson ser dock glad ut på samtliga publicerade bilder.
Men känner han sig glad inombords? funderar jag och hoppas att han har ett starkt psyke.
För det kan inte vara roligt att vinna ett minst lika ärofyllt pris som jag en gång mottog utan att dela få glädjen med alla.
Det talas om skandal, en röstkupp, ett dåligt skämt och noll idrottsprestation.

Men det faktum att Fredricson fick flest röster av svenska folket kvarstår. Då är det inte mer än rätt att den som fått flest röster vinner.

Grattis till vinsten Peder Fredricson!

måndag 16 januari 2017

Triggerpunkter och en lugn hjärna


På resande fot under hela denna dag. Känner mig helt urlakad. Därför ser jag med tillfredsställelse att min kalender är relativt tom under de resterande dagarna. Lite åtagande här och där men inte något som nämnvärt tynger ner mina axlar.

Har haft en välbehövlig paus från livet under helgen som gått. Bäddat in mig under filtar och låtit mig uppslukas av litteraturen. Stängt ute omvärlden och enbart skött om mig själv.
Min plötsligt påkomna trötthet har varit något som oroat mig. Till dess att jag insåg att jag själv utsatte mig för en omedveten handling.

På väg till ett jobb stannade jag till vid en blomsterhandel belägen utanför Norrköpings stadskärna. Julblommorna skulle få lite vårliga efterträdare och då passade jag på när jag ändå hade vägarna förbi. Bredvid blomsterhandeln ligger en matvaruaffär som jag för över femton år sedan alltid gjorde mina ärenden i.
Det var i den vevan då jag blev sjuk. Men även den som är sjuk måste se till att få sin dagliga föda. Med bultande hjärta och svetten strilande längst med ryggraden plockade jag över varorna från kundvagnen och såg dem göra sin resa på det svarta varubandet. Ett litet berg byggdes upp som sedan skulle ner i papperskassar.
Bakomvarande kunders blickar brände.
Skynda dig, plocka inte så långsamt. Betala. Plocka ner dina varor och ge dig iväg!
Naturligtvis var det inte så även om varje köande kund stundom känner sig frustrerad över de väntetider som uppstår.
Till sist klarade jag inte av min uppgift att vara affären köptrogen. Jag fick helt enkelt ändra mina rutiner. Bryta det invanda mönstret och även matvarubutik.

Nu svängde jag efter många år åter upp på parkeringsplatsen utanför matvaruaffären och den intilliggande blomsteraffären. Stängde av bilmotorn och satt kvar en liten stund i förarsätet. Lät tankarna fara planlöst fram och tillbaka.
Då kände jag det välkände pirret i huden på bröstet. Klumpen i halsen som växte och som inte gick att svälja ner.
Jag öppnade prövande bildörren. Kände att jag nog skulle klara av det och gick in i blomsteraffären. Valde noga ut vilka växter jag ville ha, betalade och gick tillbaka till bilen.
Då kom tröttheten över mig. En trötthet som varade under hela helgen och har fortfarande inte klingat av till fullo.

Människan är en komplicerad varelse. På många sätt och vis. Det inbyggda försvarssystemet som ger larm vid en annalkande fara. Det är då som jag ska lyssna på signalerna. Ta ett djupt andetag och backa en bit.

Igår hörde jag fågelsång. Förberedelserna inför den stundande våren är så smått på uppmarsch. I den lövlösa björken sitter skogsduvan och spejar ut över domänerna.
Hjärnans trötthet kommer att övergå i ett vårrus. Bara jag ger det lite tid och inte låter mig oroas. Femton års friskförklaring men minnena kan ändå trigga igång mina sinnen. Jag tänker aldrig mer vistas i närheten av min forna matvarubutik.
En lugn hjärna ger stilla ro och frid.

fredag 13 januari 2017

En fin förmiddag och tummade nummerlappar


En tomte satt och dinglade med benen på utskänkningsställets disk. Tragisk och malplacerad. Drömskt stirrade han ut med stela ögon över den magra folksamlingen. Endast jag och vår dotter satt i den ödsliga lokaler i gallerian där en och annan flanör i sakta mak gick förbi. Kanske på jakt efter något att inhandla i reans sista skälvande minut. Vårkollektionen är upphängd i klädbutikernas klädställningar.
Ut med det gamla och in med det nya. Inte undra på att tomten såg bedrövad ut. Timmarna är räknade för hans del innan han åker ner i en mörk kartong och ställs undan i glömska. Åtminstone till oktober. Då är det åter dags för julpynt.

Dottern bjöd mig på fika. Så dyr att jag skämdes över att bli bjuden. Skammens röda rosor över mina kinder bleknade snart när smörgåsarna med kyckling och vitlöksröra samt varm choklad och chailatte kom på bordet.

Det är inte ofta som vi tar oss tid att umgås på egen hand, dottern och jag. Ofta är det förknippat med en föregående förpliktelse av något slag. Denna dag inget undantag. Eftersom dottern ska byta arbetsplats inom Svenska kyrkan är hon i behov av en uppdatering av sina arbetshjälpmedel.
Efter att ha blivit kastad fram och åter mellan läkare som gett intyg om att hennes synskada är och förblir en synskada, Försäkringskassan och till sist Arbetsförmedlingen är saken äntligen i hamn.
I god tid innan Arbetsförmedlingen slog upp sina portar fanns vi på plats. Bara för att konstatera att det var kö ända ut på trottoaren. Vi stod som packade sillar framför den låsta dörren. Olika språk blandades bland olika nationaliteter. Inne i lokalen var det  däremot tyst och stilla.
När klockan närmade sig ett par minuter före öppningsdags strömmade Arbetsförmedlingens personal ut från sina hålor. Likt arbetsmyrors irrande efter föda och bomaterial. Posterade sig bakom datorerna vid sina tribuner. Redo att ta emot folkströmmens förhoppningar om en framtida försörjning.

Det surrade till i portlåset och alla visste hur de skulle agera. Först på knappen till nummerlapparna.
Vi följde med folkmassan och stod sedan och såg oss förvirrade omkring. En vänlig dam kom skyndsamt fram för att vara oss behjälpliga. Dottern sa sitt ärende och vi seglade före alla andra in i ett separat rum. Tio minuter senare var vi klara. Lämnade Arbetsförmedlingen och jag försökte undvika att titta på den håglösa skaran av människor från främmande länder som förväntat sig komma till det förlovade landet. En drömvision för de som ger sig ut på farliga vägar för att nå fram till slutdestinationen.

Efter stadsresan hämtade vi småtvillingarna på dagis och deras syster på förskolan. Innan vi skildes åt beslutade vi att när sportlovet kommer ska vi allihop åka på utflykt.. Flickorna vinkade åt mig när jag for hemåt och jag hann se en liten skymt av ledarhunden som glatt hälsade dem välkomna hem.

Snart kommer min pension. Den som jag under så många arbetsår sparat ihop för att ha möjlighet att sluta jobba när det behagar mig. På Arbetsförmedlingen sitter fortfarande människor och tummar på sina nummerlappar. De som ännu inte förlorat hoppet...

torsdag 12 januari 2017

Okänd identitet och en cyklande magister


Det kom ett meddelande. Kort och koncist.
"Hej Carina...för det är väl du?"
Jag hade dessvärre ingen aning om vem den som meddelat mig detta var. Därmed kände jag mig nödd och tvungen att utröna den okändes identitet.

Det visade sig vara en klasskamrat, vi hade läst tyska ihop när vi var runt 15 år. Vi reste tillsammans till skolan i bussen och hon visste namnet på min dåvarande pojkvän. Hon kom ihåg mitt flicknamn och var jag bodde. Dessutom mindes hon hur hon och jag suttit och killat varandra på händerna under tyskalektionen. Något som tydligen inte uppskattades av vår lärare. Antagligen blev vi åthutade att hänga med i glosor och grammatik istället för att uppta lektionstid med annat.

Jag blev mycket förvånad över hennes goda minne. Under så många år har hon lyckats nypa fast minnen från skoltiden och sina kamrater. Själv har jag ytterst få minnen av den tiden och mina klasskamrater på högstadiet.
Min klasskamrat lovade att sända mig ett fotografi på henne för att på så sätt hjälpa mig på traven bland minnenas snirklande labyrinter.
Måste erkänna att jag kände mig smått förlägen. Vi hade trots allt delat bussäte, suttit bredvid varandra under lektionstid och dessutom killat varandras händer. En form av närkontakt som spårlöst försvunnit ur mitt minne,

Hennes försök till minneskontakt har fått mig att fundera. Vad har hänt med mina forna barndomsvänner och klasskamrater? Vad lever de för liv, har de mött framgång eller hamnat på livets baksida?

En enda klasskamrat från mellanstadiet har jag fortfarande tät kontakt med. Varje födelsedag ringer vi varandra men även dess emellan. Vi har följt varandras levnadsöde i både glädje och sorg. Stundom är vi förtroliga med varandra och stundom talar vi gamla minnen.
Vi har båda förändrats i både färg och form men hennes röst har alltid låtit som alltid. Samma skratt och samma tonläge. År efter år.

Nu väntar jag spänt på en fortsättning. På bilden som skall komma. Om minnet ska fortsätta svika mig eller om två gamla klasskamrater ska mötas i gemensamma minnen. Få veta mer om hennes liv än att enbart studera ett fotografi
Undrar om hon kan tyska? Eller om även hennes lektioner gick åt till annat, som att fundera på oväsentliga väsentligheter som tonåringar oftast gör när det som ska vara väsentligt är totalt oväsentligt. Någon person som behärskar det tyska språket blev det i alla fall inte av mig. Däremot minns jag att vår lärare åkte cykel och att han baxade in sin tvåhjuling i klassrummet. Tydligen var cyklar stöldbegärligt gods även på den tiden.

Känner mig smått upplivad. Det kan tänkas att en ny kontakt skapas. Det känns värdefullt på något sätt.

onsdag 11 januari 2017

Semmelmarodörer och en man med hög intelligens


Blomsterhandlarna har plockat fram sina fröer. Morötter, sallad, rädisor och mängder av sommarblomster. Själv är jag glad över att min amaryllis snart tänker sig att blomma. Varje morgon studerar jag dess knopp som sakta spricker och visar upp de röda kronbladen.

Det blåser friska vindar utanför stugknuten. Jag fryser ända in till märgen. En stunds utomhusvistelse och mina händer blev röda. Väl inne i värmen började huden på ovansidan händerna att klia. Nästan som om jag förfrusit mig.

Maken värmde mjölk och serverade oss semlor. Nybakade av Camilla på hembageriet, semlornas mecka.
Det råder delade åsikter huruvida det ska ätas semlor eller ej innan den lagstiftade semmeldagen gjort sitt inträde i vårt traditionsbundna samhälle. Tisdagen sju veckor före påsk, inte tidigare anser några medan vi lagbrytare njutningsfullt sätter tänderna i bullen.

Jag har många gånger blivit tillrättavisad med pekpinnen för att hänsynslöst brutit mot regeln som säger att det är näst intill skamlöst att tjuvstarta semmelätandet. Opåverkad av paragrafryttarnas hätska miner njuter jag mig ner i semmelträsket.

Pekpinnar är till för att brytas av och använda till kaffeved. Det är min åsikt och den står jag fast vid.
Men ibland kan det verka knepigt hur förfarandet  med åverkan på pekpinnen ska skötas.
Att bli tillrättavisad är mindre tilltalande. Det är just vad som hände mig idag. Jag blev tillrättavisad och i förtäckta ordalag anklagad för att vara dum i huvudet.

Det är för k o m p l i c e r a t för dig att förstå, sa mannen jag talade med. Han betonade ordet komplicerat så jag skulle förstå det jag inte enligt honom förstod. Nästan att han bokstaverade så det till fullo skulle sjunka in vad han sa.
Du kan inte göra upplysningen rättvis, fortsatte han i samma nedlåtande tonläge.

Vi kände inte varandra, mannen och jag. Därmed kunde han inte med säkerhet avgöra min brist på intelligens. Däremot var han noga med att låta mig förstå att han själv var utrustad med ett högt IQ.

Ett sådant bemötande skulle för några år sedan få mig att ställa mig i försvarsposition. Jag skulle till och med tappa behärskningen. Leta efter ett dräpande svar. Knyckla till det självbelåtna beteendet så det aldrig mer kunde slätas ut.
Nu mera låter jag de som tror sig veta bäst få leva kvar i den villfarelsen. Ser det positiva i att inte spilla energi på översittarfasoner.

Den intelligente mannen vet inte vad han går miste om, tänkte jag ödmjukt och avslutade därmed samtalet.

tisdag 10 januari 2017

I nöd och i lust


Efter en välbehövlig vila kastade jag mig vilt och hämningslöst ut i mitt frilansande åtagande. Kyrkor står på tapeten. Ivrigt rotande ner bland det historiska. Kyrkor bär på en rik historieskatt i sina tjocka väggar. Lyckan är när någon kunnig person delar med sig av sitt kunnande. Då blir det ett bra uppslag i papperstidningen.

Helgens festligheter avslutades även den i en kyrka. Taizémässa i Kimstad. Trevligt var det också att ha dottern sittande hos oss i kyrkbänken. Utan sin prästerliga skrud.
Kantorn var i högform. Han hade samlat en diger skara musicerande kamrater som spelade av hjärtans fröjd. Och så en ståbas. Mitt absoluta favoritinstrument. Kyrkan levererar.

Jag förhandlade med kantorn innan det hela drog igång. Om att få börja sjunga i hans gospelkör.
Visserligen är jag skral med att ta ton, sa jag skyndsamt och kände makens uppmuntrande hand på min skuldra.
Gör inget, alla får vara med, garanterade kantorn och log vänligt.
Därmed är det bestämt. Jag ska börja i kören och sjunga gospel. Även vår dotter ska vara med i den mån hon hinner för sitt ämbetes skull. Vi sjunger båda altstämman och det känns tryggt att få luta sig mot någon som verkligen kan sjunga.

En annan festlig tilldragelse är att maken och jag vunnit 75 kronor på trisslott. Plötsligt händer det. Vi planerade inköp för pengarna fram till den stund då jag under gårdagen bröt av en tand. Lyckan grusades på ett ögonblick och jag ringde med darrande röst till tandläkaren. Hon är ny för mig ehuru vår gamla hittat på att gå i pension. Hon var min trygghet där jag låg tillbakalutad och snurrade min näsduk mellan svettiga händer.
Tandläkaren sjöng små muntra visor för mig medan hon stack in sprutan i mitt tandkött.
Hur min nya tandläkare är till sätt och sinne vet jag ännu inget om men är hon inte mild och vän tänker jag gå därifrån utan att ens ta bort den skyddande haklappen.

I nöd och lust, Det lovade maken och jag varandra när det begav sig. Då är det inte mer än rätt att även han bröt av en tand. Ett par timmar efter mitt tandavbrott. Egentligen föga förvånande eftersom vi delar på det mesta. Även våra tankar. Det händer ofta att det jag tänker på säger maken. Som om vi har en osynlig tråd mellan våra hjärnor. Kanske uppstår det fenomenet när någon levt tillsammans så länge som vi gjort.

Nu börjar denna dag lida mot sitt slut. Soffan väntar och i kväll är det visst Veckans brott på teveapparaten. Trevligt och småputtrigt mellan mord och elände.
Det blir antagligen en tidig kväll för oss. Har fortfarande känningar efter makens och min filmmaraton. Ibland får vi för oss att hänge oss åt filmförevisning i timmatal. Då dukar vi upp lite smått och gott att inmundiga och sedan sätter vi igång på dvd-spelaren och slår inte av den innan allt är slut. Och då har klockan sedan länge passerat midnatt. Men vad gör väl det. Vi har slutat ställa väckarklockan på ringning.

I morgon är en ny dag med nya erbjudanden. Lika spännande att vakna varje morgon utan att ha något bestämt inplanerat. Det får helt enkelt bli som det blir och oftast blir det bra.


lördag 7 januari 2017

Gamla personuppgifter och partnerbyte


För en tid sedan damp den ner i vår postlåda. Telefonkatalogen. Förvirrad höll jag den i handen. Vad skulle jag ta mig till med det som tillhör den yngre stenåldern? Jag är en vän av snabba beslut och hivade ner katalogen i vår förnämliga soptunna där vårt avfall sopsorteras efter gängse regler.

Året var 1977. Ett på många sätt ett år fyllt med fasa men som kom att bli mitt överlevnadsår. Ett moment i överlevnadsfasen var när mitt namn, adress och telefonnummer hamnade på en egen rad i den tjocka telefonkatalogen. Under de första veckorna bläddrade jag högtidligt fram mitt namn bara för att försäkra mig om att det var på riktigt.
Vid årsskiftet 1977-1978 tog livet ytterligare en ny vändning och efter ett par månader beslutades det att när den nya telefonkatalogen skickades iväg på tryck skulle vi stå på samma rad. Maken och jag. Samma adress och samma telefonnummer.

Idag är telefonkatalogen förlegad och jag har läst att den allra sista katalogen någonsin ska tryckas upp till hushållen.Nu tar Hitta.se och Eniro.se över fullt ut.
Enligt den gamla metoden gick det endast att få fram vissa uppgifter. Så som titel och om par levde under samma tak. Om några som varit ett par plötsligt dök upp i eget majestät satte det fart på spekulationerna i stugorna.

Letar någon upp mig på exempelvis Hitta.se går det för den nyfikne att få reda på nästan allt om mig. Därtill ett flygfoto över vårt område och det hus maken och jag lever i.
Min födelsedag med fet stil. Hur många år jag kommer att fylla nästa gång jag firar min bemärkelsedag och om någon känner sig manad finns där en liten blomma ämnad till att trycka på för att skicka mig en liten bukett med vidhängande gratulationskort.
Tomten är 1344 kvadratmeter stor och det finns en bygghändelse kopplad till vår bostad. Där kan den intresserade klicka för att se att vi ämnar bygga ut, bygganmälan är inlämnad och nu återstår endast datum för byggstart. En fullständig fastighetsrapport finns att tillgå men den kostar pengar. Allt är inte gratis föda för att tillfredsställa nyfikenheten.

Skrolla vidare så ser ni att jag är yngre än genomsnittet i vårt område, och att i vårt område tjänar de boende mindre än andra svenskar. Det är alltså här fattiglapparna samlats. Dock har vi råd med motordrivna fordon och populärast är Renault och Volkswagen. Dock skiljer sig en av våra grannar sig från mängden så pass mycket att denne granne stack ut hakan och köpte sig en röd Audi A4 Avant.
Även vi skiljer oss från mängden genom att ratta en Kia och en Citroën.
Det som är mindre smickrande är att i vårt valdistrikt röstar de boende på SD. Hela 59% för att citera statistiken.

Vanliga intressen i vårt område är bland annat motorsport, jakt, meka med bilar, snickra och måla samt trädgårdsskötsel. Om vi inte hänger oss och spel och dobbel såsom trav och galopp. Det händer även att vi löser ett och annat korsord och sudoku om vi inte pysslar med våra krukväxter.

Sist av allt finns ett erbjudande om att i den händelse jag känner mig hågad så finns det möjlighet att byta partner. Ja inte med någon av mina grannar utan till en singel i Norrköping.

Något partnerbyte är inte aktuellt. Har vi klarat av att rida ut höga vågor och fortfarande finns bredvid varandra i telefonkatalogen efter snart 40 år ska vi klara av det ända till slutet av vår gemensamma livsvandring. Om än i en modernare tappning än den gamla hederliga tryckta katalogen av papper.

Kärleken till varandra kan varken moderniteter eller andra erbjudande ändra på.

Men att klicka in sig på Eniro.se eller Hitta.se är onekligen mycket spännande. Det kan jag inte sticka under stol med.


torsdag 5 januari 2017

Ansträngning och psykologi


Näshåren klibbar ihop vid utomhusvistelse. Det är då vi vet att nu är det vinter. Inte ens ledarhunden som idag är vår lånehund känner sig hågad att gå ut. Förnärmat vänder han bort blicken när det blir tal om hundpromenad. Inte mig emot, jag sitter helst i soffan och blickar ut genom fönstret. Studerar fågellivet som pågår vid utskänkningsstället för fjäderfän.
Flocken av sparvar, domherrar och blåmesar har utökats med en tämligen fet koltrast. Stundom kommer en skata och skrämmer vettet ur småfåglarna som snabbt sätter sig i säkerhet på den kala rönnens grenar.

Dock drabbas jag av ett sting av samvetskval över att lättjefull hänge mig åt soffhäng. Sunda människor går ut på stärkande promenader. Speciellt om det inmundigats wienerbröd till förmiddagsfikat. Till mitt försvar ska sägas att jag  sedan två dagar tillbaka utför morgongymnastik. Före min morgontoalett sitter jag på en stol med rak hållning och lyfter med böjda knän benen upp mot magen. Tio gånger med varje ben. Därefter lyfter jag båda benen samtidigt, fortfarande med böjda knän, tio gånger. Sedan kommer det sista momentet som är ett sidolyft tjugo gånger. Hela det ansträngande utförandet ska stärka bukmuskulaturen och jag vill tillstå att jag anar en viss förändring av magens mjuka konturer.
Inbillning säger maken som anser att den bästa gymnastiken är att kraftfullt svinga en hammare.

Men så var det där där med frisk luft. Om det inte vore så kallt skulle jag utföra de gymnastiska övningarna för öppet fönster. Då får jag en mix av allt. Nu är en promenad i det fria inte så hälsosamt som det sunda hälsolivet låter påskina. Det hela handlar om ökad fysiska ansträngning och psykologi.
Promenader ute på landsbygden är mer arbetsamt än i stadsmiljö där skyltfönster gagnar till en stunds rast och vila. Ute på vischan måste vi trava på i det oändliga om det inte är så att vi stöter på någon bekant som vi kan växla några ord med i stillastående position.
När vi lämnar det trygga hemmet och utsätter oss för andra intryck börjar hjärnan att jobba för högvarv. Då växer dendriterna som finns som ett litet utskott i våra nervceller och hela den förväntade goda promenaden kan i värsta fall sluta i total utmattning.

Jag tar det säkra före det osäkra. Fortsätter med min morgongymnastik inomhus och satsar på att ha uppnått en snygg figur när sommaren gjort sitt intåg och tar däremellan en liten powernap på soffan när jag tröttnat på fågelskåderiet.
Sen, i vår när solen värmer skönt, kan jag flytta ut stolen och göra morgongymnastiken på den grönskande gräsmattan. Och få en dos frisk luft på köpet.
Tänker jag långsiktigt och kliar hunden bakom öronen.



onsdag 4 januari 2017

Ansvar utan behörighet och ett lyckligt slut



När tiden står stilla. Då tar jag till vara på stunden. Ägnar mig egenvård och flyter bara med. Nästan som om jag blir buren av en osynlig hand som vaggar mig fram och åter. Handen gör en störtdykning, ner i min nostalgilåda. Där ligger kvitton, kartor, resehandlingar, tåg-och bussbiljetter och ett gammalt pass. Utgången sedan många år tillbaka. Passfotot, då liksom nu, är anskrämligt. Jag ser ut som en person med onda avsikter. Det är så vi ska se ut på passfoton. Oglada och uttryckslösa.

Länge rotade jag runt i lådan. Hittade även små kort, en gång skrivna av våra barn. Spretiga handstilar med små ömhetsbetygelser.
Älskar dig mamma. Världens bästa mamma. Puss och kram, datum och år. Länge sedan men ändå så nära i tiden.

Ute är det kallt. Snö och hala vägbanor. Jag skickade ett sms till vår dotter under gårdagskvällen.
Hör av dig när du är hemma från jobbet är du snäll. Du vet att jag ängslas. Tycker inte om när du färdas på vägarna.
Jobbigt att jag inte är under 18 och inte bor hemma längre så du kan bestämma att jag måste stanna hemma, svarade dottern i sitt textmeddelande.
Verkligen synd, jag skulle aldrig släppa iväg dig. Känner fortfarande ett ansvar men nu har jag inte längre någon behörighet.
Slut på meddelandet.

Ständigt denna ängslan. En moders livslånga oro för sina barns väl och ve.

I måndags försvann en flicka från vårt samhälle. En flicka som inte längre kan kallas för barn. Som tagit klivet in i vuxenvärlden med arbete och eget ansvar. Men fullt och fast ändå någons barn. En mamma och pappa som ängslades över vart hon tagit vägen. Varje föräldrars värsta mardröm.
Stora insatsstyrkor och frivilliga från Skärblacka sökte i kyla och mörker. Vi såg ficklampornas sken från andra sidan av vår vik. Ljuskäglor som svepte fram och tillbaka över Glans svarta vattenyta, Hörde helikoptern som hovrade över skog och frusna ängar.
Jag bad en bön. "Gode Gud, skydda henne. Ge föräldrarna styrka och kraft. Visa de som letar den rätta vägen dit hon är. Amen."
Jag borde ha sällat mig till sökinsatsen. Varit en del av de som letade. Men jag valde att be istället för att leta efter någon annans barn. Var med i tankarna hos några för mig okända människors skräck och ängslan över ett försvunnet vuxet barn. Jag skäms en smula över att jag inte deltog i sökandet. Känner mig som en usel människa. Flickan var ju ändå från Skärblacka. Här ställer vi upp för varandra.

Hemvärnet hittade flickan. I skogen, i kvällsmörkret, under en gran. Levande men kraftigt nedkyld. Samhället andades ut tillsammans med flickans mamma och pappa.

Fick ett meddelande från vår dotter. Jag är hemma och välbehållen. Nu kan du ta det lugnt mamma.
Hon är hemma hos småtvillingarna, deras storasyster och deras pappa. Bilresan gick bra också denna gång. Familjen är intakt. Jag kan sova lugnt även denna natt. Alla våra barn är där de ska vara. I trygghet.

tisdag 3 januari 2017

En öppen port och amatörer


Nu jular vi ut. Öppnar upp mot det nya. Ser fram mot våren och ställer in kassen med de uttjänta hyacintlökarna i jordkällaren. De ska ner i rabatterna när tjälen är ur backen. Har vi tur så blommar de om ute i det fria.

Mamma har inlett sin nya behandling. Vad det egentligen går ut på vet vi med säkerhet inget om. Behandlingen är fortfarande i sin linda och funnits inom läkarvården endast ett år. Mamma ser sig som ett experiment.
Tack vare sköterskan som sätter droppet har vi fått en mer grundlig information än den vi fick av läkaren som beslutade sig för att inleda den nya revolutionerande medicinen. Fem minuter fick mamma av hans dyrbara tid. Några biverkningar hanns inte med. Inte heller hur det hela ska gå till.
Dessutom är läkaren ute på nya tjänster i en annan stad. Honom ser vi inte röken av något mer. Hyrläkare, sa sköterskan och satte sig ner bredvid mammas säng och tog sig tid.
Varannan vecka ska hon behandlas. På obestämd tid. Och ett nytt läkarbesök är inplanerat. Med en ny läkare som kommer att bli nummer femton i raden av läkare sedan den 1/12 2015.
Mamma lät hoppfull när hon fick reda på läkarens namn. Samma efternamn som mamma. Det bådar gott var hennes åsikt. Själv känner jag mig tveksam. Tror inte att det enkom kommer an på efternamnet.

En port ska inopereras. Mamma slipper bli stucken i armarna varje gång det ska stickas. Porten blir ingången till hennes vener. Hur smidigt som helst.
Du behöver aldrig byta porten, sa sköterskan.
Menar du att jag kan ha den ända fram till min kremering? frågade mamma och såg häpen ut.
Sköterskan fnissade lite och flackade med blicken.
Ja så går det också att uttrycka sig, svarade hon mamma.
Maken till moderniteter hade mamma aldrig tidigare hört talas om trots att hon är en högutbildad kvinna.
Mannen i den andra sägen såg aningen besvärad ut och bläddrade i sin motorsporttidning medan hans dropp droppade på.

Vi har målat om vårt kökstak. I skinande vitt. Aldrig att jag tänker bli målare!
Om vi struntar i att göra som expertisen så blir det fint, sa maken.
Han har som alltid rätt för det är han som är expertisen. Sanna mina ord.
Det som vi inte ville ha målat plastade vi in sen var det bara att sätta fart. Utan några som helst krusiduller eller konstigheter. Amatörmålare ska göra det lätt för sig. Eljest får vi ta in en hyrmålare om det nu finns sådana i målaryrket. Det kanske bara är läkarkåren som håller sig med inhyrd personal.