Summa sidvisningar

fredag 7 november 2014

Gevär och harstek


För första gången i mitt liv har jag hållit i ett vapen. Visserligen utan ammunition för säkerheten och trygghetens skull, men ändå.

Det var en speciell känsla. Tungt och obekvämt. Längst fram satt en liten pigg som man skulle kika på för att träffa målet. Helt obegripligt att det över huvud taget går enligt mig som inte begriper mig på sånt.

Den vane jägaren siktade och sköt. Hunden plaskade i det iskalla vattnet och simmade runt med nosen över vattenytan. Högg tag i anden och släpade upp den till sin matte. Beröm och hundgodis.

Själv stod jag en bit bort med orange hörselskydd och kalla händer. En jägare ska klä sig varmt och ha rejält på fötterna. Inte heller det begrep jag trots att jag borde ha haft bättre förstånd att stoppat ett par vantar i fickan innan jag for hemifrån. Samt dra på mig långkalsonger under jeansen.

När jag stelfrusen satte mig i bilen för att fara hemåt och värma mig med något varmt att dricka fortsatte jägaren med sin hund, helt obekymrade om kylan, sin jakt. Måste vara ett härdat släkte de där jägarna.

För många år sedan fick vi en nyskjuten hare av en annan jägare än den jag träffade idag. Förväntningarna var höga, inte minst från barnen som förundrade såg harpalten hänga i bakbenen i vårt pannrum. Jägaren hade haft förstånd att slakta den innan överlämnandet och fyllt buken med färskt granris.

Jag studerade kokboken och satte igång med middagsförberedelserna. Haren fick ligga i marinad och hamnade sedan i stekgrytan tillsammans med lök och lämpliga kryddor.

Vilken festmåltid det skulle bli!

Förväntningarna byttes i misstro när vi satte oss till bords. Små hårtussar, visserligen  marinerade och kryddade, uppenbarade sig när vi skar i köttet. Plus mängder av små hagel. Matlusten försvann och haren med alla tillbehör hamnade i sophinken.

Länge funderade jag på om det var jag som matlagerska eller jägaren som skytt som hade misslyckats med harsteken....