Summa sidvisningar

måndag 19 januari 2015

Sammanträffande och krokiga vägar



Den 20 januari 1901 föddes min farfar. Han fick leva i sjuttiofyra år innan hans dagar avslutades på ett äldreboende i Karlstad.
Jag grät och saknade min farfar. Han som alltid funnits där i hela mitt liv.
"Han var gammal," tröstade min pappa och det kanske han var. Då, 1975 ansågs det tydligen gammalt att vara 74 år. Det gör det inte idag. Idag är en sjuttiofyraåring näst intill en ungdom. En aning åldrad ungdom men inte gammal.

Den 20 januari 1912 föddes min svärmor. Min makes mamma. Hon fick ett långt liv. Blev över nittio år innan hon slutade sina dagar på ett äldreboende i Söderköping. Trött i kroppen och trött i sinnet. Somnade stilla och vaknade aldrig.

Min farfar och min svärmor hade samma födelsedag. Men de hann aldrig äta tårta tillsammans.

Den 20 januari 1978 träffades vi, min make och jag. Det är tillfälligheterna som gör att man träffar varandra. Får kontakt och blir förälskade.
Vi har haft ett långt liv tillsammans. Mycket längre än jag levt innan vi träffades. Ibland har vägen varit krokig men vi har alltid tagit oss genom kurvor och finter. Hållit varandra i handen när något varit extra svårt. Hållit kvar handen i ett fast grepp när solen lyst från en klarblå himmel. Våra händer har alltid funnit till för varandra. Både då och nu.

Den 20 januari 1989 föddes vår yngsta dotter. På min farfars födelsedag och på hennes farmors födelsedag. På den dag som hennes mamma och pappa träffades för allra första gången.
Ett svarthårigt litet barn med en smilgrop i ena kinden. Nu står hon mitt i livet med många möjligheter framför sig. Möjligheter till förändring och utveckling inom det hon är bäst på. Än finns det mycket tid kvar för henne.

Jag tänker ofta på att just den 20 januari är ett datum för sammanträffanden. Som vi aldrig kan förklara. Det har bara hänt. Om det som hänt aldrig hänt hade ingen av oss funnits här som dom vi är.

 Idag tänker jag extra mycket på att det är den 20 januari.


Stela damer och en ödslig korridor



Jag har spenderat nästan en hel dag på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Inte som patient utan som följeslagare till min mamma som efter sju månaders väntan fått sin starroperation utförd.
Det gäller att inte drabbas av någon sjukdomsbild av allvarligare art eftersom det är lätt hänt att bli borttappad som patient. Den här gången var det mamma som tappades bort och ett starkt förstoringsglas har varit hennes ständige följeslagare då hon studerat lektyr eller innehållsdeklarationer.

Ett, under tjat från mig påtvingat telefonsamtal, ställde allt till rätta och operationen kunde äntligen bli av.

Anmälan och betalning skulle ske på Kvinnokliniken. I mitt tycke en märklig kombination eftersom ögon och underliv ligger långt från varandra. Rent kroppsligt i alla fall. På Vrinnevisjukhuset ligger de mitt emot varandra av korridoren. Under de timmar jag satt i just den korridoren mellan ögonoperation och Kvinnokliniken fick jag se män i olika åldrar stiga in på Kvinnolkiniken. De blandades med kvinnor som med tjocka magar vankade fram och åter, vissa hängande över en sorts gåställning. Tydliga bevis på vad rajraj i sänghalmen kan leda till.
För en del av männen med ögonproblem var tjocka magar en sedan lång tid tillbaka avlägsen historia i den händelse de inte skaffat sig barnbarnsbarnsbarn förstås.

Vi var många barn som satt i de gröna stolarna av konstläder. Väntade på våra föräldrar som med skum blick lade sig på operationsbordet och gick med ännu skummare blick. Kortvarig skumögdhet som blir bättre om några dagar utlovades det. Vi barn fick även höra om olika sjukdomsbilder och mediciner våra respektive föräldrar förärats med. Jag började själv känna mig krasslig av samtalen och beslutade mig för att läsa min medhavda bok för att slippa uppsöka läkare.

Mamma var dagens sista patient och väntrummet avfolkades. Även personalen började droppa av med ryggsäckar på ryggen och med trötta men glada miner begav de sig hem mot sitt privata. Kvar satt jag och de två uppstoppade och stela damerna som placerats i en monter av glas.
"Undrar om de varit på Kvinnokliniken?" tänkte jag och stirrade in i glasburen. Benställningen på en av damerna tycktes vittna om detta. Medan den andra damen såg mer pryd ut och höll ihop sina ben och pekade inåt med tårna. Hon kanske hade varit på Ögon.

Jag kände mig ensam i den oändligt långa korridoren. De uppstoppade damerna höll sig tysta och gjorde inga ansatser till att lätta upp stämningen. Även de med runda magar hade försvunnit in bakom Kvinnoklinikens stängda glasdörrar.

Sjukhus är ett deprimerande ställe. Inte blir det bättre av att stela personer stoppas in i fyrkantiga lådor av glas. En konstinstallation för att skapa trevnad, visserligen, men ändå.

Hoppas att jag aldrig blir uppstoppad någon gång i framtiden och utställd i en korridor till allmän beskådan!