Summa sidvisningar

onsdag 28 mars 2018

Flammande argument och den eviga vilan


Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.