Summa sidvisningar

torsdag 14 april 2016

Problem med högtalarsystemet och äkta kärlek



I morse deklamerade maken att detta var en dag som skulle gå i lugnets tecken. Det han egentligen menade var att han i lagom lugnt tempo skulle köra ut det lastbilslass med jord som tippats på vår tomt under gårdagens eftermiddag.
Sävligt lastade han jord i skottkärran, släntrade i sakta mak till avstjälpningsplatsen och planerade ut jorden med hjälp av stålkrattan. Medan timmarna gick minskade högen och maken insåg att den jord som grabbarna, det vill säga vår son och vår svärson, ska vara behjälpliga med att köra ut på söndag inte längre fanns kvar.
Återstod bara att ringa speditören och be om ett nytt lastbilslass med jord. Leverans under morgondagen.
Ordningen på vår tomt är sålunda snart åtgärdad efter avloppsgrävandet. I sommar spirar förhoppningsvis det nysådda gräset och allt är som det brukar vara.

Medan maken tog det lugnt bakade jag blåbärsmuffins. Inget smakar så gott som färska, lite varma blåbärsmuffins som avnjuts med en kopp kaffe. Att sitta i solskenet ute i trädgårdsmöblerna med dessa små bakverk gör ingen skada. Tvärt om främjar det själen och triggar igång smaklökarna.

Glassbilen har dammats av och skramlade fram på vår grusväg när vi avnjöt eftermiddagsfikat. Först ut var Hemglass som hade fått något fel på högtalarsystemet. Det lät anskrämligt och frestade ingen till inköp av glassiga varor. Fem minuter senare kom Glassbilen och hade liknande problem med sin melodislinga. Den lät som en repad vinylskiva och hackade rejält. Vi släppte förbi båda glassbilarna utan att ge chaufförerna några som helst tecken om att vi var hugade spekulanter på strutar och glassbåtar.
Allt har sin tid och ännu är det inte tid för glass.

Tid är många gånger en bristvara och att ta det lugnt känns sjukt svårt. Maken är av den åsikten att vi tar det lugnt då vi är på hemmaplan och inte behöver ge oss iväg åt något håll. Är benägen att hålla med. Det är enormt stressande att fara iväg eftersom det nästan alltid är relaterat till något åtagande. För min del är det sviter från den tid då jag var dålig. Då var det så illa att jag knappast orkade gå de få meter nedför backen till postlådan. Trots att det snart är tjugo år sedan kan jag stressa upp mig och känna att den framförliggande uppgiften är mig övermäktig. Tror att jag i all framtid kommer att få jobba med den känslan. Acceptera att det är så jag är och försöka ta det lugnt när tiden erbjuder mig det. Framför allt fortsätta att säga det svåra ordet NEJ som jag med åren lärt mig att nyttja.

Skottkärran är nu parkerad vid stugknuten. Den har gjort sitt för dagen och nu väntar kvällen med soffhäng och den stickning jag håller på med. En rosa tröja med vita ränder. Beställningsvara inkommen från småtvillingarnas storasyster. En ny beställning ligger och väntar. Tröjor till stortvillingarna och deras lillebror. Nästa lördag åker jag och köper garn. Maken har lovat att följa med. Det blir en trivsam utflykt som resulterar i lugna kvällar ty medan arbetet med garnet växer fram går det inte att göra något annat än sitta stilla med fötterna i makens knä. Han brukar ge mig fotmassage. Han påstår att han alltid avskytt andras fötter fram till den dag då han träffade mig och mina fötter. Det om något är tecken på äkta kärlek.