onsdag 26 april 2017

Emanuels paradis och den långa trappan


Så lätt det är att skapa kontakter med andra. Människor som för ett år sedan var totalt okända har nu kommit att bli en del av vardagen. Lungklinikens sjuksystrar på Universitetssjukhuset i Linköping är några av dessa okända kända kvinnor. Mellan dem, min mamma och mig löper det en osynlig tråd som en dag kommer att klippas av. För min del kommer trådstumpen för alltid att dingla kvar även om jag så småningom kommer att glömma namnen Cecilia, Pia och Berit. Men tråden kommer jag alltid att bära med mig, som ett minne av alla dagar jag suttit i anhörigfåtöljen och bläddrat i tummade tidskrifter med bäst föredatum flera år tillbaka i tiden.

Och doktor Fredrik som lämnar sjukhuset i Linköping för att börja en ny tjänst i Jönköping.
Vad ska det vara nödvändigt för? frågade jag och han log. Vi ska skicka julkort till varandra, doktor Fredrik och jag. Men vi glömde byta adresser.
Den nya läkaren var som en grekisk gud. Det gick mamma förbi, hon ansträngde sig för att förstå vad han sa. Svenskan var otydlig men han hade snälla händer och tog försiktigt i min mamma.

I väntrummet stod teven på. Nyhetsmorgon och vi tittade håglöst på skärmen. Väntrum är trista och opersonliga. Det är inte meningen att patienter och deras anhöriga ska trivas medan de väntar på att få följa med de vita rockarna.
Röda Korsets sjukhusvärd kom dragande på en rullstol. En hopkurad man satt i rullstolen, huvudet hängde ner mot hakan, händerna hårt knutna i knät. Röda Korsets sjukhusvärd lämnade mannen i väntrummet och gick tillbaka till sin plats i foajén. Mannen lyfte huvudet och tittade rakt på mig. Vattniga blå ögon mötte mina. Jag stelnade till men han rörde inte en min. Inget i blicken sa mig att han kände igen mig. Men jag kände igen honom. Jag kan kalla honom för Emanuel fast han egentligen heter något annat.

För många år sedan träffades vi, Emanuel och jag, på en offentlig plats. Han luktade starkt av tobak och på högra handen var hans pek- och långfinger starkt nikotingula.Många skulle nog säga att Emanuel är lite annorlunda. Inte stöpt i den där enligt vissa helt felfria formen. Vi började prata och det visade sig att vi delade på ett och samma intresse. Att fotografera. I sin mycket slitna portfölj förvarade Emanuel sina fotografier. Många av dem var tagna runt Motala ström och Å-backarna.
Varsamt lade han upp bilderna på bordet och lät mig titta. Efter det träffades vi lite då och då, han ville jag skulle se hans nytagna bilder. De var vackra, fulla av liv och årstidsväxlingar. Emanuel var sliten, tilltufsad och skrynklig men hans fotografier fulländade.

Jag reste mig och gick fram till rullstolen. Lade ena handen på hans axel och sa tyst; Hej Emanuel. Sakta lyfte han på huvudet som åter fallit ner mot bröstet. Såg förvirrad ut och frågade vem jag var. Jag berättade och han sprack upp i ett stort leende.
Jag är döende, sa han.
Jag ser det, svarade jag.
En torr hand sökte min. Mamma vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Hon förstod att stunden var Emanuels och min. Ett kort ögonblick i lungklinikens väntrum.
Tror du att det finns ett liv efter detta? frågade Emanuel.
Absolut, svarade jag. Han började gråta. En hackig gråt och saliven rann ner över hakan som skakade lite grann.
Är det paradiset? frågade han.
Jag vet inte, svarade jag. Kanske. Eller nåt annat som är bra.
Läkaren ropade upp mammas namn.
Jag måste gå nu, Emanuel, sa jag.
Förlåt, viskade han. Förlåt att jag började gråta.
Det gör ingen, sa jag och tittade in i hans blå ögon som verkade bottenlösa.
Det är glädjetårar, sa Emanuel. Glädjetårar över att du tror på paradiset, eller på något annat som är bra.

Du har gått många trappsteg, du Emanuel. Nu har du nästan kommit upp till det sista steget. Där väntar paradiset på dig. Eller något annat som är bättre än det som är idag.