Summa sidvisningar

måndag 19 mars 2018

En kärleksfull tonårspappa och Jeanettes otillåtna väska


Livet har återvänt. Jag är beredd att anta det som ligger framför mig. Och vår lilla porslinsblomma har under morgontimmarna slagit ut i blom. Vad mer kan en människa begära?

Under frukosten dryftade maken och jag äkta vänskap kontra köpt vänskap. Närhet som gynnar välmående och närhet som gynnar ekonomiska medel. På tal om president Trump och hans stab. Där undersåtarna antagligen erhåller stora belopp i månadslön. Det går att hänga i maktens korridorer och lyda när pengarna styr. Oavsett vilka galenskaper som står på agendan.

När jag var en ung tonårsflicka hängde jag i ett gäng. Men någon fullvärdig gängmedlem blev jag aldrig. På grund av min pappa. Han bevakade mig hårt, kom jag inte hem på uppsatt tid gick han helt sonika och hämtade mig. Vilt sprattlande och under högljudda protester släpades jag hem. Pappa var inte lagd åt det försynta hållet. Anande han att jag uppehöll mig i någon av de äldre grabbarnas bil ryckte han upp bildörren och plockade ut mig. Genansen från min sida visste inga gränser. Inte heller var det någon annan tonårspappa än min som gjorde sig omaket att hämta hem sin dotter.
Idag känner jag en tacksamhet över min pappas agerande och har full förståelse över hans kärleksfulla omsorg.

Beviset för att jag inte var fullvärdig i gänget visade sig tydligast då hon, som jag väljer kalla Jeanette, kom till bruksorten på besök. Jeanette bodde i Köpenhamn, porten till kontinenten.
När hon anmälde sin förestående ankomst blev gänget som tokiga. Det pratades och planerades. Röda mattan rullades ut och Jeanette steg ner på den med sina sandalförsedda fötter dammiga av stoft från den stora världen.
Själv blev jag aldrig involverad i Jeanettes betydelsefulla besök. Jag fick stå en bit på sidan av och med avunden lysande ur mina bruna ögon beskåda spektaklet som uppstod kring henne som person.

Så kunde en flicka inte hålla munnen stängd. Hon viskade i mitt öra varför Jeanettes besök föranledda sådan stor uppståndelse. I sin dåtida trendiga väska hade Jeanette haschkakor som hon sålde till vänskapspris. I sin tur hade Jeanette inför varje resa till Svedala kommit över ett parti vilket alla som tillhörde den innersta kretsen var väl medvetna om.  Snabbt insåg jag att Jeanette var ingen person jag skulle tala med min pappa om. Inte heller kunde jag be om extra tillskott i kassan för att kunna inhandla mig en flisa hasch. Vilket i och för sig var tur.

Så en dag kom Jeanette på besök med en tom väska hängande över axeln. Snopna vände hennes anhängare henne ryggen och hon fick pallra sig tillbaka till Köpenhamn. Utan att någon tog notis av henne eller stod på tågperrongen och vinkade farväl. Hon var inte längre intressant för hon hade inget att erbjuda.
Gänget upplöstes. Vi växte upp, var och en av oss landade i egna personliga fack. Jeanette från Köpenhamn glömdes bort, så även av mig. Fram till idag, vid frukostbordet dök henne minne upp. Om hon lever och har hälsan borde hon nu närma sig 70-årsåldern. Förhoppningsvis har Jeanette ett stort socialt kontaktnät med människor som tycker om henne för den hon är. Utan att hon för den skull måste sälja otillåtna varor för att bli omsvärmad.