Summa sidvisningar

söndag 11 oktober 2015

Lovsång och ett torkat rosblad


Tacksägelsedagen. Kyrkorna fylls med lovsång och texterna handlar om tacksamhet över livet, och för den som tror på det, vad Gud ger.

Vi har dock inte besökt någon kyrka denna söndag, deltagit i lovsång och lyssnat till bibeltexter. Vi har istället bjudit min mamma på fläskstek, sås och potatis. Det är en tacksamhet i sig själv. Att ha en mamma att bjuda in till söndagsmiddag. Dessutom, utan min mamma och pappa satt jag inte här idag. Saknar pappa, mycket.  Om han levt hade inte mamma flyttat hit. Då hade de bott kvar i Värmland och avståndet hade begränsat våra stundom gemensamma träffar. Saknaden efter pappa hade då inte varit lika stark som den är idag. Varken för mig eller mamma. Mest för mamma vars väntan är ett återförenande. Hon känner tacksamhet för alla de år de hade tillsammans.

Det finns mammor som aldrig blir bjudna och mammor som aldrig bjuder. Orsakerna kan vara många och av skiftande karaktärer. Ibland kan det vara bäst att låta det vara så. Även om det är mycket sorgligt. Men var och en måste inrätta sina liv så som det passar bäst. En konfliktfylld relation mellan vem det än må vara främjar till kaotiska, spända och tråkiga sammankomster där efterdyningar kan råda länge innan de mattas av.
Jag är tacksam över min relation till mamma. Hon är förutom min mamma en mycket god vän. Vi ser framåt, aldrig bakåt, mamma och jag.

Jag känner ofta stor tacksamhet, i större grad nu än vad jag tidigare i livet känt. Kanske beror det på åldern. Åren blir allt mer dyrbarare ju fler som avverkas.

I vår rosrabatt hänger sig fortfarande en och annan ros kvar. Men det är mycket glest mellan blommorna. När jag ser de få kvarvarande rosbladen känner jag tacksamhet över att jag fått upplevt ännu en sommar. Om jag får se rosorna blomma igen går inte att orda om. Endast hoppas.

I min skrivarbod har jag några kort på våra barn. När de var små. Jag ser bilderna när jag höjer blicken från datorns tangentbord. Hjärtat nästan värker av kärlek till barnen. Tacksamheten över deras liv och att det gått dem väl när de lämnade mamma och pappas omsorg för att kasta sig ut i vuxenlivet är gränslös.

Tacksamheten över mitt eget liv, att jag efter många smärtsamma år en gång för så länge sedan orkade ta mig vidare från det som antagligen hade blivit min undergång.

Min make tittar ofta på mig och säger att han är tacksam över att han träffade mig.
Likaledes, säger jag då och menar det från djupet av mitt hjärta.

Jag tänker att det är upp till var och en vad tacksamhet består av. Det är lätt att vara framme och pådyvla någon att känna tacksamhet. Skapa ett dåligt samvete, utpeka sig själv som martyr inför den som borde känna tacksamhet. Alla har vi någon gång stått på båda sidor av den tacksamhetströskeln.

Ibland kan det vara svårt att känna äkta tacksamhet. Den har istället förbytts till ett behov att fäkta efter mer. Det är då som tacksamheten glöms bort.

När vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Det är oftast vid den måltiden som vi tittar ut över sjön. Nyvakna och fåordiga. Ser sjöns skiftningar allt efter väder, vind och årstider. Bara det är värt en tacksamhetens tanke. Att sitta mitt emot sin livskamrat och knacka hål på var sitt ägg. Mitt är löskokt, hans är hårdkokt. Jag dricker te, han dricker kaffe.

Vi borde sjunga lovsånger lite oftare...