Det är inte så ofta som jag beger mig in till Norrköping för att promenera. Men ibland händer det. Under förmiddagen hade vår dotter en begravning i stadens krematorium, närmare bestämt i Himmelstalunds kapell.
Som tidigare begravningsentreprenör har jag tillbringat åtskilliga timmar i det kapellet. Med egen nyckel, så småningom en modern tagg, kunde jag ta mig in i krematoriet när helst jag behövde oavsett klockslag.
Nu har jag endast tillträde dit om jag ska gå på begravning som anhörig eller gäst. Eftersom jag idag var varken det ena eller det andra utan dotterns chaufför fick jag snällt vänta utanför medan hon skötte begravningen.
Eller rättare sagt, passa på ett promenera invid Motala ströms vackra promenadstråk. Tillsammans med dotterns ledarhund.
Tankarna löpte fritt medan jag flanerade i sakta mak. Hunden nosade på nya dofter. Stannade ofta och jag lät honom hållas. Kanske stadshundarnas kiss luktar annorlunda än i Skärblacka som är nära anslutning till landsbygden? Vem vet, det kan enkom hundar svara på om det vore möjligt för dem att tala.
Jag funderade över mina många år som begravningsentreprenör. Hur beslutet mognade fram att hänga undan begravningskostym och min namnskylt för gott. Att jag aldrig ångrat det beslutet trots att min identitet försvann väldigt snabbt. Begravnings-Carina blev helt sonika enbart Carina vilket var oerhört skönt.
Nu har jag ånyo fattat ett beslut. Inte lika enkelt som det tidigare måste jag medge. Beslut ska aldrig fattas när tröttheten eller hungern är som störst har jag hört av förståsigpåare.
Medan jag fattat mitt beslut har jag varit trött men aldrig hungrig. Aningen beslutsångest har funnits med mig men när beslutet väl fattats känns det helt och hållet rätt. Jag har varit så väl medveten om vad jag grundat mitt beslut på. Anledningen är enkel. Jag vill vara en dagledig pensionär. Göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill. Men framför allt OM jag vill.
Med detta sagt i skrift har jag nu frånsagt mig samtliga frilansuppdrag som frilansande skribent. Inga fler artiklar kommer skrivas av mig som sedan publiceras i tidningen.
När jag tänker tillbaka på de 40 år som frilansare förundras jag över så många människor med egna berättelser jag träffat. Så många platser, händelser och upplevelser som berikat mig lärdom och insikter om än det ena än det andra. Jag känner en djup tacksamhet och vördnad för alla de människor som släppt in mig i deras liv. Levererat mig muntligt material som sedan kommit till glädje för andra.
Därmed säger jag tack till de tidningar jag skrivit för tidigare vilka är Nerikes Allehanda, Karlskoga Tidning, Norrköpings Tidningar och Länstidningen Värmlandsbygden. Sist av allt ett tack till Länstidningen Östergötland som jag jobbat för sedan 1992 fram till nu med några års uppehåll då jag hade fullt upp med annat.
Med frimodighet citerar jag härmed maken: Jag är min egen emedan pensionär - rekommenderas!
