Summa sidvisningar

söndag 19 maj 2019

Havsbandsbullar och en lyckovas


Vi satt vid havsbandet och åt bullar, vi som inte setts på så länge. Pratade om det som var då och det som är nu. Om sorgen, saknaden och längtan.
Vi pratade om våra barn som åkte skridskor på kärret. Om köttsoppa med klimp och värmande testunder. Grannskap och gemenskap.
Timmarna gick och när vi sa farväl kände jag mig euforisk. Tror maken delade min känsla. Vi sa till varandra att vänskap är lika viktigt som livet självt.

Idag på förmiddagen unnade vi oss kaffe och kaka på Löfstad slott. En stundens ingivelse precis när molntäcket sprack upp. Egentligen skulle jag jobba, skriva klart en artikel men det finns en morgondag.
Gårdagens samtal har inte lämnat mig. Jag har stannat upp och tänkt efter. Nej, jag har stannat upp och känt efter.
"Idag kan jag känna lycka", sa vår bekant och bet i bullen. Hans fru nickade. Sa att hon också kunde känna lycka. Vi höll med, maken och jag. Vi känner också det där lyckopirret. Tillåter oss att känna och vara lyckliga.

Jag har varit ute i trädgården. Knipsat av utslagna syrener med vår sekatör. Skalat av barken och satt blommorna i en vas som hängt med oss under hela vårt äktenskap. Vi köpte vasen under en resa någonstans i Sverige. När syrenerna blommar tar jag fram den gamla vasen. Numera är den undanställd i ett skåp när den inte används. När vi bodde i vår lilla röda stuga i Värmland stod den alltid i köksfönstret. Trots att vasen är fylld med minnen får det  plats en bukett med blå syrener i den.

När jag tittar på buketten, drar in doften som blommorna för med sig känner jag lycka. Över att ha syrener i vår trädgård men också över att ha så  många människor i mitt liv att tycka om.