Summa sidvisningar

måndag 29 januari 2018

Utsmyckade bakverk och gräddstinna valkar


Jag trånar efter ljuset. Mörkret kan få den mest tålmodiga ur balans. Maken anser att januari är årets outhärdligaste och längsta månad och jag är för tillfället benägen att hålla med. Trots att den gått överraskande fort bör tilläggas. Precis som alla andra månader. Tiden rusar och jag med den. Därav har jag beslutat mig för att trappa ner. Känner att det nu är dags för att dra mig tillbaka. Men med måtta, även om jag kan titulera mig senior.

Under helgen har vi celebrerat. Barn och barnbarn har deltagit i firandet. Jubilaren känner sig nöjd. Ur chokladkartongen återstår enkom några ynka bitar. I frysen ligger hembakade semelbullar. Färdiga att tinas och utsmyckas med mandelmassa och grädde. Vardagslyx som en förlängning av det egentliga kalasandet.
"Du har gått upp i vikt tycks det som", sa en bekant och gav mig uppmuntrande blickar då vi stötte ihop under förmiddagen.
"Kan så vara", svarade jag och klämde på en av valkarna runt midjan. Kände mig nöjd med synliggörandet. Jag är inte längre mager och tanig. Att äntligen få höra att jag lagt på hullet ger mig stor tillfredsställelse.

Annars handlar det mest om Kamprad. Vårt lands egen kultfigur som spridit sitt signum långt utanför våra gränser. Hans ljusa sida liksom hans mörka sida lyfts fram innan tårarna runnit klart utmed de sörjandes kinder.
Vi människor har en förunderlig förmåga att genom granskning och egenhändigt hopsnickrade domstolar störta varandra ner till bottenlösa hål. Spelar mindre roll om den vi vill störta och på egen hand döma är närstående eller ytligt bekant, levande eller död. Möjligtvis blir nyss avlidna bättre än vad de var i levande livet. Åtminstone fram till efter begravningen.
Enligt Kamprad tillhörde den mörka sidan ungdomliga synder och som han bett om ursäkt för.  Vilket inte hindrat att dessa synder förföljt honom genom livet och kommer antagligen att  följa med honom in i evigheten. Inte så konstigt egentligen i dessa tider då stöveltramp hörs tydligt genom gränder och på stenbelagda torg. Ändå möblerar vi utan skrupler upp våra hem med möbler sprungna ur en koncern som byggts upp av en småländsk bondpojke med framåtanda, kreativitet och ekonomiskt sinnelag.

Även om vi har makten att drämma till varandra har vi också förmågan att älska. Villkorslöst och innerligt. En drivkraft från det att vi föds. Kärleken, den viktigaste gåvan mänskligheten förärats och som vi måste vara ytterst rädda om.
Själv tänker jag fortsätta handla på IKEA som också kan liknas vid en gåva till mänskligheten. Prisvärt och behändigt. Kräver dock ett visst praktiskt handlag och förmågan att läsa monteringsanvisningar innan möblerna står på plats.

Tack för allt Ingvar Kamprad. Vila i frid!