Summa sidvisningar

torsdag 15 september 2016

Gula faran och en trivsam afton


Dagen inleddes med en stadsresa. Vi följdes åt, maken och jag. In till stadskärnan för uträtta ärenden samt återlämna en bok jag lånat av en bekant. Även han boende ute på landsbygden. Mötet för överlämnandet skulle ske på Spiralenparkeringen.
Jag överdriver inte om jag säger att jag inte varit i centrum på nästan tre år. Endast gått en kort bit på Drottninggatan, från ett parkeringshus beläget ovanför Filmstaden, till min optiker. Jag förundrades över centrums frammarsch. Gamla hus är rivna och ersatta med nya komplex innehållande butiker av alla de slag.  Samt olika näringsställen. Ingen behöver gå hungrig på Norrköpings gator. Utbudet är överväldigande.
Då både maken och jag är hängivna cafébesökare slank vi in på Nelins konditori. Där kostade en liten smulpaj och en kopp kaffe 79 kronor. Per person. Som dagens lunch, ungefär. Snålheten slog till och vi gick till det gamla hederliga Lindahls istället. Där fick vi både räksmörgås, wienerbröd med äppelmos, kaffe och chai latte för en mindre kostnad än smulpajen på Nelins.

När vi flyttade till Östergötland och Vikbolandet hösten 1989 var jag totalt skräckslagen över att köra bil i Norrköping. Det tycktes krångligt och de gula spårvagnarnas framfart skrämde. Jag tog ett beslut om att enkom åka till pittoreska Söderköping om jag kände behov av att besöka en stad. Men behovet av utbud blev större än skräcken som jag med tiden lärde mig att hantera och Norrköping kom att bli mig välbekant.
När jag sedan började köra taxi under en kortare period blev jag riktigt hemmastadd även om resorna mest skedde nattetid mellan olika adress och danspalatset Palace. Hämta här, lämna där och hämta igen fast på en annan adress för att köra till hemadressen. Tystnadsplikten för en taxichaufför var för mig en hederssak efter kundernas nattliga äventyr. Bara jag fick betalt för resan var jag nöjd, glad och brydde mig föga om eventuella amorösa eskapader.

För sex år sedan släckte Palace ner sin röda skylt. Flaggan hissades på halv stång och människor grät ut sin förtvivlan. Dansgolvet sopades för sista gången efter den sista dansen och öltapparna monterades ner. Nu finns Sveriges mest växande revisions- och konsultföretag i den före detta nattklubben.
En enda gång har jag varit på Palace. Inte för att dansa utan för att äta julbord. I mitt släptåg fanns en kollega som inte hade åldern inne att vistas i lokaliteterna. Men ingen kunde hindra honom från att äta skinka och sillsallad tillsammans med sina arbetskamrater. Jag hämtade gossen i föräldrahemmet och lovade hans mamma att återlämna honom i välbehållet skick. När julbordet var avklarat greppade jag pojkens överarm och gick med bestämda steg trots vilda protester ut till min bil, tryckte ner honom i sätet och selade fast honom. Hans mamma tackade mig för moderlighet och visad omsorg allt medan pojken blängde lömskt under sin mörka rakt klippta lugg.  Idag är han en vuxen man med fru, villa och egna barnungar. Det har gått honom väl i livet har jag hört.

Efter tid och år med vårt företag i Norrköpings gamla stadsdel känner jag staden som jag känner min egen ficka. Men inger ger mig sådan tillfredsställelse som när jag lämnar den och svänger upp på motorvägen mot Skärblacka. Här hemma råder lugnet och om en timma ska jag åka till förskolan för att hämta småtvillingarnas storasyster. Hon ska gästa oss i natt och när kvällsmaten är avklarad blir det myskväll med filmvisning. Hon har lovat att ta med den allra bästa film som hon har i sin ägo.

Det kommer med andra ord att bli en mycket trivsam afton.