Summa sidvisningar

tisdag 10 juli 2018

Nummer åttiofem och den makalösa såsen


Det är dags att plocka krusbär. Min absoluta favorit i vår trädgård. Eftersom vi ska få långväga gäster som ämnar övernatta tänker jag bjuda på krusbärsmarmelad till frukostmackan.
När det anländer gäster är maten förutom gemenskapsfaktorn ett viktigt inslag. Men det får inte bli krångligt och tidsödande. För när långväga gäster kommer på besök gäller det att ta vara på tiden. Vi ses inte så ofta på grund av långa avstånd. Trots att många mil ligger mellan oss har vi genom många år bibehållit vänskapen. När vi träffas kanske maten inte har så stor betydelse när allt kommer omkring. Viktigast är vänskapsmötet.

Vill jag göra det så enkelt som möjligt kan vi gå ut och äta på restaurang. I Norrköping finns många förtäringsställen att välja på. Men det är inte nödvändigt att söka sig längre bort än till centrala Skärblacka. För även här finns krögare men söks omväxling i menyerna går det med fördel bra att åka till Norsholms nyöppnade restaurang "Norsholms vilt". Beläget mindre än ett stenkast från Göta kanal och omkring femton minuters enkel bilresa från Skärblacka. Om det körs efter rådande hastighetsbegränsningar vill säga, om inte går det snabbare än så.

Idag besökte jag ägarna till den nyöppnade restaurangen i tjänstens vägnar. Den kvinnliga delen av ägarduon avslöjade att det så här innan vanan infinner sig kan vara svårt att hålla reda på vem som beställt vad. Hon hade sina trix, precis som en tågkonduktör vet vilka som är nypåstigna eller ej. Vilket är en väl förborgad hemlighet.
Den serviceinriktade ägarinnan talade i alla fall om att hon använder sig av numrerade lappar vilket i och för sig inte var helt överraskande. Det har vi alla som någon gång spisat mat ute fått erfara.

För några år sedan blev maken och jag rekommenderade att besöka Stavsjö vägkrog för att äta schnitzel. Främst för den goda såsens skull. Den skulle enligt utsago vara helt makalös.
Vi klev in i en helt folktom restaurang. Flickan tog upp beställningen vid vårt bord. Antecknade noga och försvann in till kocken. Vi hörde hur schnitzeln fräste i stekpannan och såsen puttrade i kastrullen.
När maten var tillagad efter konstens alla regler kom fickan tillbaka. I varje hand höll hon våra tillredda tallrikar och ropade med hög och klar röst: "Nummer åttiofem"! Vi satt tysta och tittade på henne. Hon fortsatte flacka fram och tillbaka med blicken över lokalen där tomma stolar och bord berättade att det inte var någon direkt rusning till förtäringsstället. Den goda såsen till trots.
Med antydan till höjning av röstläget ropade hon igen: "Nummer åttiofem"! Då kände vi oss nödgade att svara att det var vi som satt med nummerlappen som tryckts upp med nummer 85.
Flickan såg nöjd ut och vi fick vår mat.

Efter en stund kom en man som såg ut att tillhöra åkeribranschen in för att stilla sin hunger. Flickan tog upp beställningen, påkallade kockens uppmärksamhet vid spisen och återvände efter en liten stund. "Nummer åttiosex" ropade hon och höll upp lastbilschaffisens tallrik fylld med pommes och en stor hamburgare.

Det finns nu två alternativ att välja på. Serveringsflickan tog det där med beställningsnummer på största allvar ty så hade hon blivit lärd den dag hon fick sin anställning på Stavsjö vägkrog. Eller så intalade hon sig själv att restaurangen var fylld med matglada gäster som åkt dit enkom för den goda såsens skull. Så är det ofta med oss människor, vi ser det vi vill se. Ibland kan vi känna oss glada över den syn vi kan påverka oss till att se men ibland händer det att den frammanade synen har motsatt verkan.