fredag 30 juni 2017

Sandalettpromenad och att följa stigen


"Måste vi åka till Thailand för att finna äventyret"? frågade en man mig idag då vi satt och åt rabarberpaj med vaniljglass.
Vi skulle egentligen tala om nordsvenska hästar men kom istället in på vad livet har att erbjuda.
"Det beror väl på vad som eftersträvas gällande äventyrligheter," svarade jag och vi begrundade frågan en stund.

Äventyr kan dock finnas i vår omedelbara närhet. Påkostat eller gratis, bara att välja och vraka. Dessutom kan äventyrligheterna uppenbaras när vi minst anar det. Det gäller dock att vara rätt skodd för alla eventualiteter. Vilket vi sällan är.

Maken och jag skulle under gårdagskvällen bege oss till en allsångskväll. Min plikt som frilansare kallade och vi såg båda fram mot en för mig trevlig jobbkväll. Väl framme visade det sig att arrangören satt ut fel kväll i utropet och snopna fick vi bege oss hemöver med oförrättat ärende.
När vi ändå var ute på vift kom tanken för oss att stanna till vid några ödsligt belägna gruvor där det i området brutits järnmalm under 1300-talet.

Det är nu som skofrågan kommer på tal. Maken är en hängiven skogsvandrare där han helst av allt forcerar otillgänglig terräng.  Att följa stigar sker endast undantagsvis. För hans medvandrare är det bara att hänga på. Oavsett skodon. Det fick vår äldsta dotter erfara för många år sedan då vi ämnade bege oss ut på en liten, vad vi antog, stadspromenad i en annan kommun än vår egen. Dottern piffade till sig med fina sandaletter och vad jag minns handväska. Det senare ska jag låta vara osagt för jag kan minnas fel.
Den obligatoriska matsäckskorgen var packad och vi stannade till vid en liten skogsbacke för att pausa under färden. Vilket i sin tur ledde till en skogspromenad. I ogenomtränglig terräng. I sandaletter och eventuellt medföljande handväska.
Jag överdriver om jag påstår att promenaden tillhör de mest muntra vi företagit oss.

Åren har sedan dess passerat men sandalettpromenaden i de sörmländska skogsmarkerna har aldrig riktigt fallit i glömska. Men den kommer allt mer sällan på tal då jag själv efter denna vandring forcerat över stock och sten i icke för ändamålet fotriktiga skor.
Så även under gårdagskvällen. Till dotterns förtjusning då hon mitt i vår jakt på gamla ödelagda gruvor i otillgänglig terräng ringde mig. Hennes första fråga då jag besvarade samtalet var vad jag hade på fötterna.
Skor ämnade för en trevlig allsångskväll, var jag nödd och tvungen att erkänna. Hennes röst i luren lät triumferande och aningen belåten.

Trots allt blev det ett äventyr helt utan kostnad. Nöjda med upplevelsen när vi efter några timmar studerat klart gruvorna åkte hemåt. Konstaterade i vanlig ordning att vi haft oerhört trevligt och att det inte behöver vara märkvärdigare än så. Äventyr och upplevelser finns helt nära, det gäller bara att ha öppna sinnen och inte enbart hänge sig åt att tråna efter utlandsvistelser. Samt att ha ett par extra promenadvänliga skor liggande i bilens bagageutrymme. För alla eventualiteter.




torsdag 29 juni 2017

Ett gigantiskt besök och ett ostyrigt lågtryck


Ett dovt surrande som hastigt närmar sig. Och så flyger den in genom dörrposten till min skrivarstuga. Landar tungt bredvid mig, klamrar sig fast vid kanten av mitt skrivbord. Under tystnad studerar vi varandra några minuter. Försiktigt reser jag mig från skrivbordsstolen, öppnar min kameraryggsäck och plockar fram kameran. Sätter mig på huk under den imponerande bålgetingen, ställer in skärpan och knäpper några bilder.

Genom kameralinsen ser jag den mjuka behåringen strax bakom getingens huvud. Jag frestas att sträcka fram mitt pekfinger och smeka den över ryggen. Men jag avstår. Är osäker på om den skulle tillåta någon kroppskontakt, även om bålgetingar är fredliga typer vet jag av egen erfarenhet att ett stick av den grova gadden gör djävulskt ont.

Till skillnad mot vanliga ettriga getingar som gärna går till attack så fort det behagar dem är bålgetingar sävliga och nyfikna. När vi sitter ute ljumma sommarkvällar kommer en och annan flygande för att kolla läget. Brummande slår den sina lovar kring våra huvuden, studerar vad som finns på bordet, kikar in genom husets fönster och ger sig sedan iväg. Det hela är odramatiskt och framkallar inga som helst flyktkänslor hos mig.

Att en häst skulle avlida av sju bålgetingstick, en vuxen människa av tre samt ett litet barn av två är en myt. Om hästen eller personen i fråga inte råkar ut för någon allergisk chock vill säga.
På den tiden då vi var bosatta på vår gård ute på Vikbolandet delade vi trädgården med bålgetingar som inrättat sina bostäder i våra gamla ihåliga gråpäronträd.
Skulle vi någon gång ha glömt släcka ytterlampan då vi gick till sängs drogs bålgetingarna till lampans sken. Vi kunde höra de dova dunsarna då de slog mot ytterdörren när de sökte sig till ljuset.
På altangolvet under lampan placerade vi ofta våra ytterskor. Där stod de på bekvämt avstånd så det var bara att sticka in fötterna i skorna när dagen randades och vi skulle ge oss iväg någon stans.
En morgon körde maken ner sina ena fot i sin sko där en bålgeting funnit nattlig vila. Ett kraftfullt stick och maken som vanligtvis är vänligt sinnad och ytterst sällan tar till kraftord svor högt och hoppade runt på ett ben. Vi undersökte tån och jag är nästan säker på att jag fick badda den med något svalkande.
Nästa morgon upprepade sig proceduren men denna gång var det tån på den icke tidigare stuckna foten som fick sig en omgång. Maken svor på nytt högt och ljudligt och hans upplagrade dos av svordomar blev därmed förbrukade på endast två dagar.
Själv stack jag in handen i min sko för att försäkra mig om att ingen bålgeting gömt sig under plösen.
Sticket var outhärdligt. Det brände och sved, fingret dunkade och pulserade allt medan det sakta svullnade upp.

Bålgetingen på mitt skrivbord började darra med vingarna. Fläktade dem fram och åter. Brummandet satte fart. Till en början lite tyst och försiktigt, sedan ökade ljudet så som när ett flygplan står redo på startbanan. Getingen lyfte sin tunga kropp rakt upp, svävade ett par varv kring mig innan den satte av åt samma håll som den kom. Jag hörde ljudet försvinna och blanda sig med bastonerna bortifrån Bråvallafestivalen.

Snart kommer regnet. SMHI varnar för skyfall och översvämningar i vårt område. Men erkänner att lågtrycket över Östersjön är meteorologiskt svårt ty det gör som det vill. Precis som en bålgeting. Dessa gigantiska flygfän går inte heller att tygla.



onsdag 28 juni 2017

Dricksglaset Ivrig och en irriterad man i en tjusig bil


Vad är somrigare än att nyvaken plocka egenodlade jordgubbar tillsammans med ett barnbarn. Rufsigt hår och röda bär som av de första solstrålarna blivit aningen ljumma. Filmjölkstallrikar och skivade jordgubbar.  En bra start på dagen.

Vårlök, Alex, Ingatorp, Ekby och Svärta. Lägg där till husgeråd, sängkläder, kuddar, täcken, bestick, pannor och kastruller käckt namngivna av designers med sinne för det estetiska, praktiska, enkla och användbara. Sammanfattningen heter IKEA och är en blandning av köplusta och ångest.

Jag bjöd på fika och en sen lunch. Rödmosig, svettig och med dallrande nerver höll jag täten och följde golvens målade pilar medan det efterföljande släpet bestående av småtvillingarna, deras storasyster och mamma styre kundvagnarna med stor säkerhet.
Denna gång skedde inga missöden likt det som hände då maken och jag gästade varuhuset. En kartong i ena handen, en oaktsam rörelse och traven med dricksglasen Ivrig föll i golvet med ett öronbedövande brak. Allas blickar riktade mot mig medan maken tog mig milt i armen och viskade; "Nu går vi lugnt och stilla härifrån."

Bil och släp parkerade vi på den stora familjeparkeringen. Att fylla båda transportfordonen tog tid och krävde muskelkraft. Vi hjälptes åt, dottern och jag medan småtvillingarna och deras storasyster satt i bilen och väntade.
Då gled en ensam herre i en tjusig bil upp. Stannade precis bakom kärran och pumpade gaspedalen upp och ner. Motorn spann som en katt, motorljudet lät dyrt och luxuöst.
Vi släpade och slet, motorljudet fortsatte morra lågt men uppmanande. Lite längre bort på parkeringen fanns gott om plats men den ensamma mannen ville ha just den ruta vi fyra timmar tidigare ställt vår bil. På f a m i l j e p a r k e r i n g e n. Säkerligen hade mannen en egen familj men möjligtvis hade de valt att stanna hemma en solig dag som denna.

Sista paketet innehållande våningssången Svärta med artikelnummer 102.479.73 självplockat på Hylla 39 Fack 10 lastades ombord på släpkärran och vi satte oss tillrätta i bilen för avfärd mot utlämningsstället för soffa och undersäng till våningssängen. En blick i backspegeln och jag kunde konstatera att den flotta bilen hade körts fram mot vårt släp med en luftmarginal på 2 decimeter.
Vore jag inte den ansvarstagande mormor jag är hade jag satt upp finger nr tre rakt upp i luften och visat mitt fina rosa nagellack med pärlemorskimmer innan jag trampade på min egen gaspedal.

Inköpsdagen är avklarad. Nerverna ligger där de ska och mina kinder har återfått sin normala färg. Dessutom återfick jag min mobiltelefon med tillhörande fack för körkort, kontokort och tankkort som jag glömde på Ikeas unisextoalett för på Ikea är alla människor ärliga. Även om vissa män inte behagar fälla ner toalettringarna efter sig då de lättat på trycket. Men det må vara en petitess i sammanhanget unisextoalett där inga tröttsamma kösystem existerar vilket vanligtvis uppstår vid en damtoalett.




tisdag 27 juni 2017

Att sväva på moln och en bil utan repor


Stundom får maken lusten att följa med mig ut på mina frilansande uppdrag. Beroende på vad som erbjuds. Det är bland det bästa jag vet. Allt som oftast packar vi då en matsäckskorg och tar det hela som en trevlig dagsutflykt.
Idag var det en sådan dag. Strålande solsken om än något kylslaget i luften. Dock hindrade det oss inte för ett stopp i Rejmyre för att äta glass där råvaran är kommen från en ko helt nära dig. Så påannonserade glassförsäljaren sin vara. I min tankevärld måtte glassförsäljaren vara något desorienterad för kon som levererat mjölken till glassen är bosatt ute på Vikbolandet och avståndet mellan Sänkdalen och Rejmyre är betydligt större än helt nära dig eller mig.
Glassen var superb och vi delade strutrånen mellan oss och några närgångna gråsparvar. En och annan kaja försökte sig på en charmoffensiv men dessa jagade vi brutalt bort. De såg inte helt fredliga ut.

Mitt egentliga uppdrag var att besöka en ambulerande fritidsgård med tillhörande cirkuspedagog. Akrobatik på hög nivå där även maken och jag blev inbjudna till att testa cirkusartisters förmåga.
Pedagogen borrade in sina fötter i mina magvalkar och lyfte sedan på benen. Jag svävade som på moln. Om något ostadigt ty jag har ingen större vana att ligga och balansera på någon annans fotsulor.
Applåderna lät inte vänta på sig och nu ämnar vi gå all in med uppgiften att öva upp oss, maken och jag som även han fick sig en balansövning av pedagogen.

Annars kan maken hänge sig åt att öva upp sin cykelförmåga på en cykel från den tiden då de första cyklarna tillverkades. För där gick det minst sagt vingligt till väga. Men jag klandrar honom inte, det verkade oerhört svårt att bemästra tekniken. Upp tog han sig och styrde rakt mot min parkerade bil.
Jag skrek och Finspångs bibliotekarie som även hon fanns på plats vid den ambulerande fritidsgården höll händerna för ögonen. Kanske var det tur att bilen stod där den stod eljest hade han väl cyklat rakt ner i den intilliggande sjön. Bilen klarade sig dock utan repor och maken förblev oskadd trots avsaknaden av cykelhjälm.

När akrobatlektionen var avslutad och jag gjort mitt frilandsuppdrag tackade vi och åkte därifrån. Stannade vid en skogsbacke och undersökte vår medhavda matsäckskorg. Åt mackor och drack kaffe. Lade oss en stund på filten och spejade upp mot topparna av gran och fur. Konstaterade att detta var en dag då den är som bäst. I all enkelhet även om de akrobatiska utsvävningarna av denna art ej tillhör vanligheterna.

I morgon blir det andra aktiviteter. Nämligen ett besök på Ikea tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma vilka vi nu väntar på ska komma för en natts övernattning. Ty det gäller tidig uppstigning för att hänga på låset när det ska storhandlas vilket jag misstänker tar tid och kräver ett visst mått av ork för att klara av.







söndag 25 juni 2017

Blodiga Mary och rosa tår


Så har vi då firat Johannes döparens födelsedag. En dag som allt för oftast firas med fylla och slagsmål.
Personligen är just midsommarafton ingen av de storhelger jag längtar mest till. Trasiga minnen från förr sitter så djupt rotade att det än i dag är svårt att njuta av sommarhögtiden. Dock har vi haft en riktigt fin och trevlig midsommarhelg med barn och barnbarn runt bordet.
Nästa år firar maken och jag vår 40:e midsommarafton tillsammans och jag kan med glädje och tacksamhet se tillbaka på våra midsommaraftnar som inte varit kantade av varken fylla eller slagsmål.

För den som hängivet blandar sig en drink finns många ingredienser att välja mellan. Några riktigt dubiösa om jag ska tro dryckesproducenterna. På en bar i London går det att få en skvätt grisblod samt en snutt blodkorv i vodkan, ingen Bloody Mary för mesar. Mary I som lär ha avrättat 300 protestantiska ledare skulle säkerligen med förtjusning känt sig stolt över att ha fått en drink uppkallad efter sig själv. Som dessutom är näst intill autentisk frånsett att människoblodet ersatts med grisblod eller för den fege drinkaren tomatjuice.
Eller vad sägs om skäggöl, bryggt på bland annat jäst från bryggarens egen ansiktsbehåring.

Den mest spektakulära drinken av dem alla måste ändå vara Sour Toe Cocktail. En whiskeyshot där en mumifierar stortå skvalpar omkring i botten av glaset. En kanadensisk tradition med anor från 1920-talet. Vänligt sinnade donerar sina stortår då de av någon anledning nödgats att genomgå en amputation. Några månader i saltlag och tån är klar att serveras. Men det bör dock poängteras att tån inte är något tilltugg. Skulle den mot all förmodan slinka ner genom strupen står det älskaren av denna drink dyrt. Nuddar intagaren av denna dryck tån med läpparna blir det däremot diplom och ära.
Nu har någon illasinnad stulit en tå då glaset tömts och det har blivit en polisiär sak av det hela. En riktigt bra tå lär det dessutom ha varit. Märkligt att folk aldrig kan låta saker och ting få vara ifred utan måste göra sig till tjuv och bandit så fort tillfälle ges.

Idag har jag silat upp sommarens fläderblomssaft. I år hann jag före lössen och nu står flaskorna prydligt på rad i vårt extra kylskåp vilket är ämnat för sylt, saft och inlagd egenproducerad gurka. Visserligen har vi en jordkällare men jag litar inte riktigt på dess kapacitet gällande den rätta temperaturen.
När kvällen smyger sig på tänker jag bjuda maken på en fläderblomsdrink vilken är spetsad med en skvätt bubblande vin för att fira att midsommarafton är överstånden. Vi håller oss med de vanliga ingredienserna i våra glas. Men vill jag snitsa till det lite extra kan jag ju doppa ena stortån i glaset strax före serveringen.

lördag 24 juni 2017

Årets badmode och en exalterad fotograf


Efter några dagars avhållsamhet från sociala medier är det åter dags att öppna tråden. Skrollade bland flödet då en kändis dök upp med sin blogg. Nyfiket klickade jag på länken. Mån tro vad hon har som inte jag har? var frågan jag ställde mig.
27 miljoner på bankboken samt en vacker walk-in-closet där kristallkronor sprider sitt milda sken över skor, klänningar, parfymer, smink, handväskor, accessoarer, helkroppsspeglar och en fluffig heltäckningsmatta var den första skillnaden jag upptäckte i mitt forskande.
Samt en gigantisk låda med badkläder. Som tyvärr inte passar in i säsongsmodet. Kändisen, bosatt i Hollywood, får nu ta av sin veckopeng som utdelas av maken och köpa en ny bikini. 850 dollar i veckan är veckopengen så det bör räcka till något snyggt och passande. Men hon får sno sig på för nu är det verkligen bikinipanik inför resan till Hawaii.

Hollywoodstjärnan tränar hårt för att hålla formen. Vid champagnefesterna med vännerna lägger hon EN majskolv på grillen. Jag hoppas att hon passar den noga för en majkolv som är välgrillad allt för länge är näst intill oätlig.
Mellan festerna går hon på bokcirkel med de andra tjejerna och diskuterar böcker vars titlar inte riktigt framgick av bloggen.

Maken är rik, stenrik, och klär sig i vit linnekostym mellan varven. De har villa, båt, bilar för olika tillfällen samt hundar. Hundarna får följa med på lunchturer men dess för innan krävs en hår-appointment på hundföraren. Efter lunchen är det dags att göra lite inköp. Nya kläder till garderoben samt lite annat smått och gott till hemmet.
Det finns även tid för att bonda och göra roliga grimaser framför kameralinsen.

Plötsligt gick det upp för mig att det går att tjäna pengar på sitt bloggande. Grova pengar dessutom. 27 miljoner ökar lätt genom att öppna upp sitt liv och hem.
Kanske även jag kan tjäna en hacka på mina hittills levererade 1015 publicerade blogginlägg. Jag kollade efter och jodå en enkel knapptryckning och det kan ramla in 3 475 spänn. Men det är väl något förbehåll med det som med allt annat kan jag tro. Jag låter pengarna vara där de är och växa till sig lite. Eftersom jag inte är i skriande behov av någon ny baddräkt eller för den delen något annat heller  just för tillfället nöjer jag mig med det jag har. Bland annat en hederlig baddräkt passande mina kurvor,en nyinköpt Londonhatt och solbrillor á la 1960-tal. Samt en numera ganska sliten men mycket mjuk och fluffig morgonrock som passar vid alla tillfällen då det är lite ruggigt.

Vi lever ett mycket spännande liv här i Kullerstad Skärblacka. Det händer alltid något som bör uppmärksammas i en blogg. Precis som i Hollywood.

onsdag 21 juni 2017

Traditioner och gräddfil


Dotterns och min traditionella årliga resa till London är över och vi är således på hemmaplanen igen.
Vet inte vem som blev gladast över att se oss, maken, som längtat halvt ihjäl sig efter sin käraste eller ledarhunden som troligtvis saknat sin matte. Hunden har fått god omvårdnad och omsorg av maken som funnit tröst i att klia bakom hundens öron då längtan blivit allt för stark.

Att skriva ner reseskildringar så det behagar andra som inte varit med under resans lopp är svårt. Det kan även vara ganska tröttsam läsning. Ungefär som när någon förevisar bilder förställande ridturer på kamel, poolhäng med tillhörande paraplydrink, mat på fat eller inköp av klatschiga badhanddukar framför en inhemsk butik direkt riktad åt den köpglada turisten. I lagom doser är det uthärdligt och underhållande för stunden, men roar mest den som varit och turistat i främmande länder.

Dock dristar jag mig till att i lagom mått dela av mig av vår resa med att nämna Royal Botanic Gardens Kew som kom att bli denna resas absolut största behållning. En fantastisk oas, en relativt kort resväg med London Underground, utanför storstadens puls.
150 hektar botanisk trädgård där över 40 000 olika arter växter samsas. Ett enormt palmhus, växthus med allt från märkliga kaktusar till vackra orkidéer och mitt i allt The Big Stink som luktade märkbart ruttet.
Sex timmars vandring i nästan outhärdlig hetta gjorde oss matta och svaga. En brunch för att fylla på depåerna gjorde kyparen blek. Ty vi är inte vana vid brunch på engelskt manér och lade en beställning som kyparen till sist avstyrde. Med motivation att måltiden skulle bli allt för mäktig och rekommenderade oss sålunda att avstå från bakverken.

London är en ypperlig stad att turista i. Vänliga och hjälpsamma stadsbor i så gott som samtliga gathörn. En karta och förvirrad uppsyn och någon inhemsk kommer skyndsamt till undsättning.
Dessutom kan det vara en fördel att vara synskadad vilket vi fått erfara vid åtskilliga tillfällen. Speciellt på flygplatsen där vi i en helt egen gräddfil tågade förbi långa köer ledsagade av människor i gula västar. Både vid ankomst av vid avgång.
Utanför en Undergroundstation skramlade en man med en bössa.
"Please help the blind", mässade han. Fick syn på min dotter och sken upp. "Is she blind? frågade han märkbart glad över att träffa någon som han vurmade så starkt för.
"Yes giv her some money", svarade jag men han fortsatte konversationen vänd mot mig med att undra om hon var blind sedan födseln.
"Jag är blind sedan födseln men jag kan tala helt på egen hand", kontrade dottern på perfekt engelska och förärades därmed med ett klistermärke som uppmanade att donera pengar till blinda. Mannen ansåg troligtvis att hon kunde vara en autentisk reklampelare för blinda människor i London som behöver en extra slant på grund av sitt funktionshinder.

Naturligtvis har vi shoppat så som sig bör. London har ett stort utbud av varor. I vårt hembagage packade vi sålunda ner inköpen: Var sin solhatt med breda brätten i tvättbart bomullstyg, två klänningar med tillhörande vingar till småtvillingarna som när deras födelsedag är avklarad kan klä ut sig till älvor samt sex paket crumpet.


söndag 18 juni 2017

ID-handlingar och en tjuvkärring


För många år sedan var jag inne i en inredningsbutik. Strosade runt och tittade vad som fanns på hyllorna. Om jag inte missminner mig var jag på jakt efter en födelsedagspresent.
Vid ett ställ med dukar stod en äldre dam. Hon plockade bland grannlåten, vi gjorde ingen större notis av varandra utan ägnade oss var och en åt våra egna inköpsfunderingar.

Plötsligt fick jag se hur damen lät en av dukarna slinka ner i den väska som dinglade ner från hennes underarm. Obemärkt försökte jag snegla på henne för att se vad nästa drag skulle bli.
Hon förflyttade sig till ett annat ställ där det hängde vackra sidenscarfar. Hon provade flera stycken innan hon bestämde sig. Knöt scarfen om halsen, rättade till jackan och drog upp blixtlåset ända upp till hakan. Därefter lämnade hon butiken och jag gick fram till kassörskan för att upplysningsvis berätta att nu hade butiken minsann blivit av med två varor.
Kassörskan rusade till dörren och blickade ut över trottoaren som vimlade av flanörer. Den tjuvaktiga damen var spårlöst försvunnen och kassörskan såg uppgiven ut.
Vi språkades vid om folk som inte har vett att göra rätt för sig. Enades om att det var mycket skamlöst.

Häromdagen skulle jag vara dottern behjälplig med att lösa ut ett paket som företaget hon handlat från låtit frakta med DHL till vår bensinstation. Dottern, småtvillingarna och deras storasyster satt i min bil och väntade allt medan jag utförde uppdraget.
I min bakficka låg dotterns id-handling vilket krävs då andra än mottagaren av försändelsen ska vara den som löser ut paketet.
Eftersom jag ändå var inne på macken passade jag på att köpa en dosa snus. Öppnade snuskylen, tog snuset och stoppade dosan i bakfickan på min kjol. Samma ficka där dotterns id-handling låg. Plockade upp hennes id-kort samt lirkade ut mitt körkort ur plånboken. Uppgav sändningsnumret och överräckte båda id-handlingarna till damen i kassan. Fick efter alla konstens regler paketet, därefter lämnade jag macken och vi körde därifrån.

I morse skulle jag ta på mig tidigare nämnda kjol och upptäckte då snusdosan som låg kvar i bakfickan. Den snusdosa som jag, precis som den tjuvaktiga damen i inredningsbutiken, hade stulit!
Därmed blev jag nu på morgonen nödd och tvungen att köra ner till vår bensinstation och med blossande kinder erkänna mitt fruktansvärda tilltag. Inom mig fanns en oro att macken är utrustad med övervakningskameror och att jag fångats på film när jag var ute på stöldturnén.
Jag höll krampaktigt i snusdosan, lämnade fram den och sa att tjuven återvänt till brottsplatsen för att en gång för alla göra rätt för sig.

Osammanhängande förklarade jag hur situationen blivit som den nu var och bad om att inte bli kallad för en tjuvkärring.
Kassörskan skrattade stort och var tydlig med att det skulle ingen av personalen någonsin kalla mig för.
Snuset är betalt och i sanningens namn; det är inte nyttigt att nyttja tobaksvaror!

lördag 17 juni 2017

Rött hår och bokstäver i snön


Vi satt på altanen. Drack kaffe och bredde tjockt med smör på kex. Mamma gladdes över blomsterprakten men muttrade över att pionen endast bjöd på en enda blomma.
"Kanske den blommar bättre nästa år," sa hon och jag nickade. Läppjade på kaffet och sa att hemma hos oss blommar snart pionerna rejält.

"Vill du hjälpa mig att borsta mitt hår?" frågade hon plötsligt.
Hon gav mig en blå hårborste och ställde samtidigt en hink på golvet bredvid sin rottingstol.
Försiktigt drog jag borsten genom håret samtidigt som jag förde den andra handen över hennes hjässa.
Min hand fylldes med mjukt grått hår som en gång varit sprakande rött.
"Fortsätt, det känns så skönt", sa mamma.

När jag kramade hej då höll jag plastpåsen med mammas hår i ett stadigt grepp. Hon såg mycket annorlunda ut.
"Hoppas din pion blommar duktigt nästa år", tänkte jag när jag stängde dörren bakom mig.

Nu är det sommarlov. Den bästa tiden på året. Jag minns fragment från mina barndoms somrar. Bekymmerslöst skuttade jag ut i friheten. Bredvid fanns mamma och pappa. Som en självklarhet i ett barns liv.

När våra barn var skolbarn älskade jag sommarloven lika mycket som de. Tyckte om att ha barnen nära mig. Det hände att jag uppmuntrade dem till att skolka, bara för en enda dag. Vår yngsta dotter var lättast att övertala. Som ansvarstagande moder vill jag nogsamt poängtera att det inte var vanligt förekommande att jag bad barnen stanna hemma istället för att gå till skolan. Men det hände kanske en eller två gånger varje år.

Vi grillade bananer. Vispade grädde och slevade upp på faten tillsammans med bananerna som hade fått kolsvart skal. Framför den öppna spisen satt vi tätt ihop. Åt av de varma bananerna medan grädden smälte. Vi läste speciellt utvalda sagor. Eller så bakade vi bullar. En vinter kokade vi te och satt ute i snön och drack. Blåste ner i muggarna så vi inte skulle bränna oss i munnen. Det te som blev över hällde vi ut i snön. Snirklade bokstäver som bildade ord med stålar av te. Skrattade och sa att det såg ut som om någon kissat ord i snön.

Jag hoppas att barnen har goda och glada minnen av sin mamma den dag då sommarens sista pion blommar i vår rabatt. Känner hur mycket jag älskar dem alla. Precis som min mamma älskar mig.
Hon ville att det skulle vara jag som borstade hennes hår. Det som en gång varit så sprakande rött.

fredag 16 juni 2017

Platsfyllning och knäppta händer


Detta var dagen då det skulle ske. Lagningen av min avbitna tand. Jag vaknade i morse, svagt traumatiserad. I vanlig ordning inför ett tandläkarbesök.
Dock avmattades tandläkartraumat och ersattes med en annan sorts ångest då jag upptäckte till min fasa att mitt pass var spårlöst borta.
Timman innan jag skulle bege mig till tandläkaren ämnade jag checka in dottern och mig på flyget som på måndag ska ta oss till London. Men utan pass blir det inga boardingkort och jag letade febrilt.
Funderade på hur jag skulle förmedla det sorgliga i att vi måste ställa in resan i den händelse att jag inte hittade det jag sökte. Och antagligen aldrig se röken av pengarna vi lagt ut i förskott.

Hur är det ens möjligt att en sådan viktig värdehandling kan försvinna? Det står till och med bakpå passet att det ska förvaras säkert och hanteras varsamt.
Efter idogt letande hittade jag det, krampen i magen försvann och jag började så smått att åter grunna över tandläkarbesöket. Lättad slog jag upp första sidan i passet bara för att konstatera att det gick ut 2014. Således var det mitt gamla pass som jag förvarat säkert och hanterat varsamt.

Letandet tog ny fart och nu blev även maken involverad. Så även vår sons anställde som dök upp för att hämta makens bil. Han hade bråttom iväg och kunde inte vara behjälplig i själva letandet men visade av någon anledning upp sitt eget pass. Som om det skulle hjälpa mig som var panikslagen och nödställd.
Dessutom ifrågasatte jag varför han sprang omkring med denna viktiga värdehandling i bakfickan då han enkom rest från Linköping till Skärblacka. Så vitt jag vet krävs inget pass på en sådan resa.

"Ordna upp det här," beordrade jag maken. "Ring polisen eller vem f*n som helst."
Maken som är min klippa i allt tittade sorgset på mig och suckade medlidsamt över olyckan som drabbat hans käresta.

Jag knäppte mina händer i bön och bad om vägledning. Huruvida det var bönesvar eller ej ska jag låta vara osagt men jag fick en ingivelse om att gå ut till förrådet och leta. Jag rev och slet i lådor, papperskassar och plastpåsar. Kände igenom fickorna på vinterjackor, vårjackor och kasserade sommarjackor. Vrängde ut och in på allehanda väskor, körde ner händerna i vinterstövlar och kängor. Inget pass fanns att finna.
Som ett sista desperata försök trevade jag med händerna i alla fack på en svart och lilafärgad ryggsäck. Det verkade lika osannolikt som att passet fanns i en av mina vinterstövlar men det var dock värt ett försök. 

Där, i det sist undersökta ryggsäcksfacket låg mitt pass! Jag öppnade det och fann till min stora lättnad att samma gangsterliknade nuna som alla mina passfoton lyckas likna stirrade på mig. För allra första gången uppskattade jag fotografiet och gladdes åt att det tydligt och klart framgick att passet är giltigt fram till 2019. Hur passet hamnat just där är en fråga som aldrig blir besvarad.

London, here we come!



torsdag 15 juni 2017

Uppdragstagare och en blodsugande grannfru


En lång dag börjar närma sig sitt slut. Idel aktiviteter från morgon till kväll. Några av dem mindre tilltalande men som oftast, slutet gott.

Mamman till småtvillingarna och deras storasyster sände ut mig på ett uppdrag. I uppdraget ingick barnaskaran. Likt en gåsmamma med eftersläntrande gässlingar vandrade vi från Hospitalsgatan via Drottninggatan till Repslagaregatan. Jag först och ungflocken på rad efter mig.
Uppdraget bestod av diverse inköp, närmare bestämt 7 stycken trosor X 3=21,
6 par strumpor X 3=18 par, 2 nattlinnen X 3=9 samt 3 morgonrockar.
Framme i klädbutiken lade vi upp en strategi. Tvillingarna pekade vilka trosor de ville ha och deras storasyster kollade ut de rätta storlekar. Därefter hängde hon de utpekade trosorna som var upphängda på små plastgalgar på sina småsystrars utsträckta armar. Sedan skred hon själv till verket och hängde sju trosor i hennes egen storlek på sin underarm.
Lika så strumporna, där ingick samma strategi. Nattlinnena var det lite värre med eftersom en viss beslutsångest slog till. Morgonrockarna fanns det inte så många att välja på så det valet gick helt och hållet komplikationsfritt.

Kassörskan bleknade när vi krokade av samtliga trosor från armhållarna, lade upp dessa samt de övriga klädesplaggen på disken. Men eftersom jag just denna dag var på det hjälpsamma humöret blev det jag som befriade troshögen från de plastiga upphängningsanordningarna. Kassörskan skannade prislappar, kön bakom oss växte och sen tog jag fram den stora plånboken.
"Ha en jättefin dag alla tjejer", sa kassörskan och torkade sig diskret i pannan med ovansidan av handen.
På imponerande 45 minuter hade barnen och jag slutfört uppdraget vilket jag anser vara världsrekord!

Därefter blev det finpasta på pastarestaurangen tillsammans med barnens föräldrar innan vi stuvade in oss och en enormt stor klädkasse i bilen och körde hem till Skärblacka.

Dagens mindre trevliga aktivitet härrör sig till grannfrun som med stort kunnande stack nålar i makens arm. Virusinfektion blev slutresultatet vilket var befriande då vi misstänkte något allvarligare än så. Vila och god omvårdnad av makens fru, skrev läkaren på receptet. Samt en flaska stark hostmedicin.

Efter dagens bravader är urlakningen ett faktum och jag ser fram mot en god natts sömn.

tisdag 13 juni 2017

Knutna tankar och stärkta sinnen


Det finns dagar då själen och tankar behöver få ro. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Då det behövs som bäst är det oftast svårast att kunna andas i sin egen takt.
Levande ljus, rökelser och meditativ musik i all ära men inte ens med dessa enkla medel är det lätt att slappna av för att vila kropp och själ.
I mitt huvud snurrar oftast tankarna i en hastighet så de slår knut på varandra. Även om jag befinner mig i viloläge. Eller när jag inte ens skulle behöver tänka.

Idag har jag dock haft förmånen att utestänga stora delar av omvärlden. Fått vila i tystnad allt medan delar av min familj förlustat sig bland de vilda instängda djuren på Kolmårdens djurpark.
Stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar samt en tillhörande moster gick åt det ena hållet medan jag åt det andra. Öppnade dörren till Kolmårdskyrkan och trädde in i helgedomen.
Under sex timmar var jag helt och hållet min egen. Förutom under de stunder då djurparksbesökare sökte sig till kyrkan för att beskåda det som är en sorts blandning av en grotta och ett kyrkorum.
Jag har dammat av min skolengelska och i egenskap av kyrkvärd fått både holländare och ryssar att förstå vilken unik byggnad de klivit in i.
Visat på urberget som kyrkan är uppbyggd på och omkring. Det stora stenblocket i den ena delen av kyrksalen medan en klippa löper in genom en av långsidorna där en naturkälla spränger fram sitt vatten. Nåja, spränger är att gå till överdrift, mer droppar om ens det, fuktar igenom är nog den rätta benämningen. Häftigt är det hur som helst.

Smörgåsar, bullar och kakor samt en påse godis har haft en strykande åtgång. Det tarvas bukfylla när det idkas retreat. På håll hördes endast de ljud som tillhör en djurpark. Annars var allt bara stillhet.

Sist jag var i Kolmårdskyrkan är nio år sedan. Då vår yngsta dotter ingick äktenskap med sin man.
Efter det har det aldrig funnits någon anledning till att besöka just den kyrkan. Förrän nu, då vår hemförsamling hörde av sig och frågade om jag ville ägna en hel dag åt kyrkvärdskapet.
Det har för mig varit en välbehövlig vila. Just nu går mycket på högvarv. Omvälvningar där vi vet att en del av livet bara går åt ett håll medan annat bara kan bli bättre.

Stärk i samtliga sinnen mottogs jag vid hemkomsten av maken. Han har väntat på mig och det känns gott.
I morgon är en ny dag, stärk av denna känner jag mig beredd att möta den.





måndag 12 juni 2017

Ett ödesdigert fall och en pinne på höjden


Det börjar bli märkbart tyst i vår trädgård. Den livfulla fågelsången har mattats av. Syftet har nått sitt mål och nu är holkarna fyllda med småfåglar vilka måste ses till att hållas vid liv av föräldrarna.
Det är ett viss vemod över tystnaden. En påminnelse om att sommaren inte är beständig.

Under morgonen har maken och jag haft med oss stortvillingarna på utflykt. Närmare bestämt till Rejmyre. Vi var de enda besökarna, bara det en form av besvikelse. Hantverksbyn som för några år sedan blomstrade låg öde. Den utlovade glassen i Glassbruket uteblev på grund av en låst dörr.
Det vet var och en som lovar barn glass att då uppstår ett visst ramaskri över förlusten.
Dock var glasbruket öppet och där rådde som vanligt full aktivitet. En bilfirma hade lagt en beställning på sneda glasljus vilket fick glasblåsaren att jobba för högtryck.

Det som lockade till mest uppmärksamhet från barnens sida var den stackars måsungen som brutalt ramlat ner från ett tak där föräldrarna byggt sitt bo. Ungen irrade förtvivlat fram och tillbaka allt medan måsparet ilsket skränade och skrek över våra huvuden.
Stortvillingarna gjorde sig bekymmer, jag i egenskap av farmor ängslades däremot över de flygande attackerna.

Enligt ornitologerna ska vi utrusta oss med en lång pinne som vi håller över vårt huvud då vi närmar oss måsar som tappat sina ungar från boet. Till vilken nytta annat än att måsar attackerar den högsta punkten vet jag inte eftersom jag ställer mig tveksam till förslaget. Anser att det skulle se direkt fånigt och oförklarligt ut att promenera runt med en lång pinne uppsträckt i luften. Samt att måsar har en benägenhet att vända baken till och lägga av en skit mot det hotande föremålet. Det krävs exakthet av måsen att träffa pinnen istället för den som håller i den.

Många klagar över måsutfall och då är det landets kommuner som får påringning. Det ligger ej på de kommunala uppdragen att hålla uppsikt över fåglarna så det inte uppstår mänskligt blodvite. Däremot åligger det fastighetsägarna att rensa bort fågelbon vilket ligger i underhållen av tak. Fastighetsägarna hävdar å sin sida att flytta på fågelbon är straffbart, därmed fortlöper problemen på offentliga platser.

Huruvida det gick med den förirrade måsungen i Rejmyre vet jag inte. Vi lämnade den åt sitt öde. Körde in till Norrköping och köpte den utlovade glassen. Chokladglass i strut. Förutom maken som krängde ett bakverk dekorerad med grädde och jordgubbar.
Det må regna och vara kylslaget, glass och jordgubbsbakelser hör ändå sommaren till.



lördag 10 juni 2017

En fotbollsgalen massör och avslag på ansökningsblanketten


Igår var det fotboll. Idag är det speedway. Vi är ena riktiga sportnördar. För att förstärka sportintresset har vi laddat med öl och chips.
Att ha ett brinnande intresse samt utövande av sport kan löna sig. Medaljer, pokaler och kändisskap. För egen del har jag bytt till mig en massage mot en fotbollsmatch. Men för att uppnå den bedriften krävs det att bjuda hem en fotbollsintresserad massör på middag. Speciellt en kväll då Sverige sparkar boll mot Frankrike. Under förutsättning att massören håller på Sverige vill säga. Starta televisionsapparaten, sätt massören i soffan när måltiden är avslutad sen är det bara att passa på när den svenska bollen rullar in i det franska målet.
Den exalterade massören lovar mig då en hel timmas massage och jag tackar Sverige för vinsten!

För övrigt har jag åter igen brutit av en tand. Jag funderar på att köpa mig ett lösgarnityr. Borde finnas på Blocket. Då kan jag låta tänderna bege sig till tandläkaren på egen hand medan jag sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen hemmavid i väntan på att tandläkaren jobbat klart och tänderna återbördats till mina gommar.
Stortvillingarnas storasyster håller som bäst på att ömsa tänder. Snart kan hennes leende liknas vid ett spjälstaket. Det är dock inget som bekymrar henne, annat blir det då hon uppnår den aktningsvärda ålder vilken hennes mormor befinner sig i och tänderna ramlar i bitar en efter en.

Någon som ännu inte förärats med tänder är den lilla flicka som vår dotter döpte idag. Jag var utsedd som prästens privatchaufför och fick följa dopet stående bakom en prydnadsbuske ty dopet förrättades i barnfamiljens trädgård. Barnets nyfikna ögon och omedvetenhet att just hon stod i händelsernas medelpunkt. Morfaderns känslofyllda tal till sitt barnbarn när ceremonin var avklarad. Stående bakom prydnadsbusken funderade jag över hur barnets framtid kommer att utvecklas. Många ännu oskrivna blad i hennes livsbok ska fyllas med glädje, lycka, sorg och misslyckande innan den är färdigskriven.
Dess värre är världen minst sagt skakig. Vi har all orsak att känna oro för den uppväxande generationen.

Tre namn fick den lilla flickan av sina föräldrar. Fina namn som jag gissar med största sannolikhet grundade sig på hennes mormors och farmors namn medan tilltalsnamnet var nyuppkommet. Det verkade mer modernt och tidstypiskt.
Läste för en tid sedan om ett föräldrapar som ville ge deras flicka namnet Veranda. Varav det namnvalet uppkommit fanns det ingen förklaring till men Skatteverket fann det hela ytterst olämpligt och stämplade därmed avslag på ansökningsblanketten.

Namn som Bajen, AiK, Svamp, Pucko, Bärs och Tequila går däremot bra att ge sina barn. Kan vara bra att veta för den som har små ej namngivna barn och som gillar sport, höstliga skogspromenader med svampkorgen samt att avnjuta diverse drycker.
En urolog i New Mexico kom på, i hans tycke den briljanta idén, att barn med fördel kan få heta Cockburn. Det anser jag personligen är att gå till överdrift. Kanske mycket beroende på att jag är sedesamt lagd och i enlighet med krav på det moraliska anser att inte någon ska behöva bära det namnet. En uppfattningen jag säkerligen delar med Skatteverket.

torsdag 8 juni 2017

Kulturyttringar och skithuskonst


Nu när maken är klar med altanbyggnationerna inleder han nästa projekt. Jag måste tillstå att han bedriver en form av kulturyttring. Ty han besitter både kunskap och färdighet trots att definitionen kulturyttring oftast härleder till det mer konstkulturella hållet.
Men att bygga altaner därtill ett utbygge på vårt hus samt en anläggning av en liten väg kräver ett visst mått av kunnande inom arkitektur och skapande verksamhet.

Att maken dessutom är självlärd inom det mesta av det som klassas som rejält hantverk anser jag som stolt maka är en bedrift. Hantverkaren själv är ödmjuk inför varje projekt och uppskattande beröm från olika diverse håll. Han bara ler och hävdar att alla kan men det gäller att våga prova.

Det projekt han nu med liv och lust hänger sig åt är att riva vårt gamla dass. Det finns naturligtvis någon mening bakom rivningsarbetet men det smärtar en aning eftersom jag tycker det är gemytligt med gamla hederliga skithus. De har kulturhistoriska värden men där går makens och mina åsikter isär och jag motsätter mig inte hans agerande utan låter honom hållas.

En tanke har växt inom mig och det är att försöka sälja rivningsmaterialet till någon som bedriver den andra sortens kulturyttringar. Det som inbegriper det mer klassiska konstbegreppet där en konstnär figurerar vilken i sin tur bidrar till att tillfredsställa konstkonsumenten.
Jag tror att resterna av ett förbrukat utedass kan bli något riktigt stort när konstnären utifrån den fria konsten jobbat klart och som sedan konstälskare kan beskåda i någon etablerad konsthall.

Anledningen till min teori är att jag förra året var på konsthallen i Norrköping för att se på allt det som olika konstnärer åstadkommit.
Det första jag stötte på var ett stort bord belamrat med träbitar som verkade vara spillbitar av virke från något bygge.
Konstnären var på plats och han nickade uppmuntrande mot mig. Jag bad aningen förvirrat om en konstnärlig förklaring. I och med detta blottade jag min okunskap inom konsten men konstnären tog det som sin uppgift att föra mig in i hans värld.
"Titta noga," sa han och jag glodde på brädhögen.
"Ser du inte?" frågade han och jag skakade sorgset på huvudet.
Då plockade han upp en av bitarna, höll upp den framför mig och då såg jag. Med spretig handstil hade konstnären skrivit med versaler NORRKÖPING på mitten av brädstumpen.
Han såg förväntansfullt på mig men jag stod tyst och grubblade över vad jag egentligen skulle säga.
"Du får gärna hålla i brädan", sa konstnären och lade den varsamt i min hand.
Jag vred och vände på brädstumpen, sen sa jag; "Fantastiskt!"
Konstnären sken upp, tog tillbaka brädan och lade den försiktigt bland de andra brädorna som inte dekorerats med någon konstnärlig text.
"Visst är det", sa han.
Lika oförstående som när jag kom gick jag därifrån, fullt och fast övertygad om att jag inte är någon konstkonsument av stora mått.

Kanske jag ändå inte ska sälja rivningsvirket från vårt skithus. Kanske ska jag själv försöka mig på ett konstnärligt utförande av brädstumparna. Det är mycket möjligt att jag kan.
Har aldrig tidigare vågat prova.


onsdag 7 juni 2017

Parasoll av damkorsetter och en matchande vattenkokare i porslin


Det skvalar hemtrevligt ur stuprören och tunga regndroppar smattrar på skrivarbodens tak. Om regnvädret påverkar grundvattennivån har jag svårt att uttala mig om. Kanske behövs det sjuttio dagar och lika många nätter med kraftigt regn för att höja nivån. Men så vill vi inte ha det, trots att regnet verkligen behövs.
Personligen anser jag att regnet kan upphöra till på fredag. Då kommer nämligen vårt nya utomhusparasoll.  Med lastbilsleverans från Hillerstorps ända fram till vår dörr.
Vi har aldrig tidigare varit ägare till ett parasoll i den kaliber som vi beställt, därför väntar vi med stor spänning på att få spänna upp det. Men för att få ut det maximala av parasollet krävs det sol även om vi till äventyrs kan sitta och kura under det i hällande regn. Det förefaller dock inte lika tilltalande.

Parasoll är inget modernt påfund utan förekom redan 2 400 före Kristus. Då ansågs det vara en statuspryl vilket det kan kännas som än idag. Ju större och mer påkostat desto mer förmöget verkar parasollet.
De parasoll vi använder oss av i modern tid uppfanns på mitten av 1800-talet där stålkonstruktionen bestod av överskottet till de stöttor som syddes in i damkorsetter. Jag betvivlar starkt att dagens konstruktion består av något överskott av stöttor till damkorsetter men jag måste tillstå att uppfinnaren av 1800-talsparasollerna var finurlig och ytterst kreativ i sitt tänkande.

När jag ändå är inne på ämnet konsumtion vill jag upplysningsvis tillägga att jag inhandlat mig en ny sommarjacka. Butiken för inköpet var belägen i Skåne och om jag inte missminner mig hette den Piffes eller något åt det hållet.
Jackan kostade kosing men tycktes vara mycket behagfull och passade min yppiga figur med millimeterprecision.
"Köp den," sa maken.
"Den är dyr,"svarade jag och slog till.
Invigningen skedde i Växjö där det kändes aningen småkyligt.

Igår förevisade jag jackan för sonen.
"Snyggt morsan. Du ser ut som en gammaldags teservis", sa han.
Om det gällde en hel servis eller enkom utvalda delar framkom inte och jag dristade mig inte till att ställa frågan.
Strax därefter dök sonsambon upp vid dörren. Även hon blev introducerad i mitt nya klädesplagg.
"Åh så fin," utbrast hon.
Och fortsatte, "Den matchar perfekt din vattenkokare i porslin."

Det hade jag faktiskt inte en tanke på när jag bestämde mig för att köpa jackan. Men jag är säker på att jag kommer framstå som familjens modeikon med öga för det estetiskt vackra den dag då minnet av mig kommer på tal.



måndag 5 juni 2017

Skånska korvar på grillen och Smålands huvudstad


Vårt hus är byggt på stadig grund och stod således på sin plats när vi återvänt till den östgötska bygden.
Småland är ett knepigt land med många okända vägar. Växjö blev Älmhult allt medan vi susade förbi stengärdsgårdar som någon bonde med krokig rygg på 1800-talet åstadkommit med sten från åkerlappar. Lagom när stengärdsgården var lagd utvandrade smålänningarna till Amerika och bröt där ny mark. Drömmen om en stenfri åkermark blev väl som det blev för vissa kan jag tro.

I Skåne regnade det men en äkta skåning tar ändå fram utomhusgrillen för att förse sina gäster med föda.
Mat, vila och ett värdpar med den rätta känslan gällande omsorg var det vi behövde i dessa dagar.

Hemresan inleddes efter frukost. Även Skåne har okända vägar. Stundom icke asfalterade och mycket slingriga. Med en hastighet av 40 km i timman körde vi genom djupa bokskogar där enkom en och annan ekorre korsade vår väg.
När vi slutligen lämnade Skåneland och åter igen hamnade i Småland öppnade sig landskapet och vi körde in i huvudstaden Växjö. Eftersom kungen ämnar besöka staden under morgondagen anser smålänningarna att Växjö är Smålands huvudstad. Det har jag hört från säkra källor.
Gatorna putsades och fejades inför den kungliga besöket. Samma säkra källa har uppgett att ers majestät ska komma ridande på en åsna men det ställer jag mig ytterst tveksam till. Jag tror att källan blandat ihop vår kung med någon annan.

Dock hoppas jag att konungen besöker domkyrkan. Då kan han få äran att skriva sitt namn i den uppslagna gästboken, bredvid makens och min namnteckning. Kan tro att Växjöborna kommer att bli gröna av avund över att två östgötar tar deras plats bredvid majestätet.
I Norrköping har för övrigt kungen varit och snurrat runt. Så till den milda grad att han körde på en dam i en rondell. Därefter jobbade kommunen hårt med att iordningställa en ful och anskrämlig kungakrona i rondellens mitt enbart för att påminna Norrköpings medborgare att kungen min sann varit i staden. I sanningens namn uppskattade Norrköpingsborna inte spektaklet. Insändarsidan i Norrköping Tidningar blev överösta med brev där skribenterna i hårda ordalag grovmalde påhittet varpå kommunen kände sig nödd och tvungen att plocka ner hela konstruktionen.

I morgon hissar vi flaggan. Firar nationaldagen och klär oss i folkdräkt. Placerar Skåneresan i minnenas kartotek. En gång i tiden ämnade även vi bli skåningar. Men vi är glada över att det inte blev någon flytt ty då hade vägen hem varit väldigt lång.